Den senaste tiden har det gått inflation i en ny form av mobbning runt om i Skåne. Det hela började i maj i år när en pojke i överklassområdet Bunkeflostrand utanför Malmö tejpades fast vid en lyktstolpe utanför sin skola. Där stod pojken helt inlindad i silvertejp och kunde inte komma loss. Personal från skolan passerade förbi utan att bry sig nämnvärt. Dom leker väl tänkte man.
Övergreppet filmades av gärningsmännen och lades ut på internet för att håna offret extra mycket. Några veckor senare blev samma fjortonåring fasttejpad runt ett av skolans träd. Även denna gång filmades övergreppet, och spreds på nätet.
Nu kräver Barn och Elevombudsmannen, BEO, att pojken skall få 150 000 kr i skadestånd av Malmö kommun, vilket är den högsta summa BEO någonsin krävt i skadestånd för någon elev.
Ett skadestånd är det minsta pojken borde få kan man tycka, men Malmö kommun motsätter sig att pojken är berättigad till detta. Hans upplevelser och de kränkningar, varav fasttejpningarna endast är tummen på vågen, han utsatts för erkänns inte. Det är inte kommunens fel, inte skolans fel, inte gärningsmännens fel, utan det är sånt pojken får räkna med om han ska gå i skolan alls tydligen.
Om kommunen beslutar att inte gå med på skadeståndet kommer BEO överklaga till tingsrätten. Det finns bara ett ord för kommuner som vägrar erkänna att de misslyckats så till den milda grad att dom inte ens kan erkänna det själva. SKAMLIGT!
Pojken har nu bytt skola. Tack och lov.
Efter detta kommer fler nästan identiska fall:
* Några Eslövskillar tejpar fast en trettonåring på samma sätt.
* I September skrivs det om hur en 18-åring hittas fasttejpad vid en lyktstolpe i Rosengård och därefter vägrar berätta för polisen vilka som ligger bakom.
* I Hässleholm binder några fast en 15-årig pojke och smetar in hans ansikte med glass. I oktober dömdes gärningsmännen till 30 timmars ungdomstjänst och offret fick 7 800 kr i skadestånd, trots att han begärt 11 000 för olaga frihetsberövande samt ofredande. En av gärningsmännen åtalades aldrig då han inte var straffmyndig.
Monday, November 5, 2007
Saturday, September 8, 2007
Betygslögnen avslöjad!
- Betyg mäter elevernas kunskaper och är heeeeelt nödvändiga. Hur ska man annars veta var man står?
Har vi hört den förut, ja tyvärr.
Tre svenska gymnasietjejer har nu äntligen föregått med gott exempel. De lämnade in exakt samma uppsats till fyra olika lärare på fyra olika skolor. Betygen varierade mellan IG och MVG.
Föga förvånande. Det svenska betygssystemet är verkligen sig självt upp idagen.
Har vi hört den förut, ja tyvärr.
Tre svenska gymnasietjejer har nu äntligen föregått med gott exempel. De lämnade in exakt samma uppsats till fyra olika lärare på fyra olika skolor. Betygen varierade mellan IG och MVG.
Föga förvånande. Det svenska betygssystemet är verkligen sig självt upp idagen.
Monday, July 30, 2007
Bloggen har sommarlov
Som ni kanske märkt har både denna bloggen och landets alla skolor tagit sommarlov.
Hösten närmar sig dock med stormkliv för var dag som går. För mig innebär det att jag kommit in på min utbildning och påbörjar ett nytt liv, kan man nästan säga.
För många elever i landets skolor innebär det ett nytt år av ångest och förnedring. I höst kommer jag fortsätta rapportera om centrala förändringar inom skolan, men också om enskilda fall som borde uppröra de flesta.
På återseende
Hösten närmar sig dock med stormkliv för var dag som går. För mig innebär det att jag kommit in på min utbildning och påbörjar ett nytt liv, kan man nästan säga.
För många elever i landets skolor innebär det ett nytt år av ångest och förnedring. I höst kommer jag fortsätta rapportera om centrala förändringar inom skolan, men också om enskilda fall som borde uppröra de flesta.
På återseende
Saturday, July 7, 2007
Fler rasistiska läroböcker
Jag har tidigare skrivit om rasistiska texter som förekom i den läroboken jag hade när jag läste Psykologi A
Tyvärr är jag inte ensam om att råka ut för såna vidriga böcker.
Den antirasitiska tidsskriften MANA som ges ut av ISS, Iransk-svenska solidaritetsföreningen [smygreklam, smygreklam], rapporterar i sitt senaste nummer om skolundervisning och läromedel där fördomarna haglar.
Den här gången är det läroboken Samhälle Idag 9 som står för vidrighterna. Någr av exemplen lyder som följer:
"De utlänningar som av olika skäl ommer hit och får stanna blir invansrare"
Fråga 1: Kommer vart då någonstans? Såvitt jag vet finns det ingen plats med namnet Hit. Texten bygger med andra ord på ett uttalat vi- och dom- perspektiv. Det är självklart vem som kommer vart, till vems land och vem det är com bestämmer över vem (för man kan ju äga länder, eller?)
Fråga 2: Hur ska man någonsin kunna känna sig som något annat en en outsider, eller "invandrare" som det på vacker svenska heter, om man från första stund blir stämplad som annorlunda. Retoriken från migrationsverket bygger på exakt samma sak. På deras hemsida finns att läsa en beskrivning av vad en "invandrare" är för något:
Invandrare Någon vedertagen definition av begreppet invandrare finns inte och har egentligen aldrig funnits. (Aha!) För att i statistiska sammanhang räknas som invandrare ska en person vara folkbokförd i Sverige. Ofta görs en indelning i två kategorier; födda i Sverige eller födda i utlandet respektive har svenskt eller utländskt medborgarskap.
Ytterst intressant. Hur kan man vara invandrare om man är född i sverige? Hela ordet invandrare syftar i allmänhet på ett presens-tillstånd, alltså något man är just nu. Inte de kommande 20 åren eller resten av livet. Att säga att en person som är född i Sverige är invandrare är ju problematiskt. Det låter ungefär som att personen håller på att invandra hela tiden, trots att han eller hon aldrig bott i ett annat land alls!
Andra exempel på uttryck som presenteras i läroboken är:
"Den som talar bra svenska ses oftast som svensk".
Förutom att det är en direkt lögn, är det också ett påstående som säger att du inte är svensk om du inte talar perfekt svenska.
"Är det rätt att det råder olika regler för pojkar och flickor i en del invandrarkulturer?"
Förmodligen det värsta exemplet av dem alla.
När jag växte upp hade jag flera tjejkompisar som levde i vad man kan kalla en hederskultur.
När andra tioåringar åt lördagsgodis, fick min bästa kompis utföra lördagsstädningen av familjens hus.
När andra fjortonåringar började umgås med killar, fick mina vänner inte umgås med andra killar än sina bröder.
När andra femtonåringar gick med linne till skolan i juni måndad, fick min kompis gå i långärmad fleecetröja.
När andra sextonåringar gick på disco fick flera av mina tjejkompisar stanna hemma och se på bingolotto.
En typisk hederskultur, där döttrarna är familjens alibi, deras heder och deras skam. Där mammor vill men inte vågar låta sina döttrar leva som sina jämnåriga. Istället säger dom bara kort, "gör som pappa säger, det blir lugnast så".
Det måste vara detta som beskrivs i läroboken. Att döttrar har andra villkor än söner. Det är bara ett krux. Mina tjejkompisar var råsvennar hela bunten. Deras familjer hade bott i Sverige minst sedan vikingatiden och hette alltid Andersson eller Karlsson i efternamn. Likförbannat var dom lika jävla hederskulturella som vilken turk som helst. Fast jag känner ingen turk med lika dåliga villkor. Bara turkar som vill bära slöja men inte får för att föräldrarna är rädda att lärarna i skolan ska tala illa om familjen som en förtryckarfamilj. För såna vet man ju hur de är. Inte är det några vikingaättlingar i alla fall. Eller?
I MANA:s artikel får en elev berätta om hur det gick till när hennes lärare skulle tala om flyktingfrågor. Klassen fick först ställa egna frågor. Märkligtnog var elevernas frågor inte det minst fördomsfulla. Istället var det systemkrisitska och argumenterande frågor som framkom, såsom "När blir man svensk?", "Vad är bakgrunden till rasism?" eller "finns det något land som bara har en kultur?".
Högst berättigade frågor med andra ord. Men när läraren delade ut klassens läxa hade frågorna ersatts av fördomsfulla och direkt ledande frågor som "Ska invandrare anpassa sig till den svenska kulturen?", "Tycker du att Sverige ska ta emot fler invandrare", "Vad innebär ordet kuturkrock"
Flickan som intervjuats i artikeln hade själv ställt frågan "Vem skapar flyktingar". En väldigt bra fråga, som för en gångs skull belyser det faktum att alla mänskliga katastrofer är resultat av andra människors handlande. Tro det eller ej, men det är inte "marknadens fel" att det finns flyktingar i världen. Det är ingen opåverkbar eller orubblig barometer som går upp och ner lite som den själv känner för.
När läraren delade ut läxan hade denna intelligenta fråga ändrats till "Hur kommer man till sverige som flykting", vilket inte alls är samma fråga.
Under diskussionerna i klassen var det de ekonomiska argumenten som läraren fokuserade på. Hon bad eleverna spekulera i hur mycket en flykting kostar.
Jag tänkte leverera ett svar på den frågan. Det är mycket enkelt. En ensam flykting i Sverige tilldelas 79 kr om dagen. Detta skall räcka till mat, kläder och kostnader för att ansöka om asyl (jag tror det ligger på ca 500 kr)och även till sjukvård. Boendekostnader bekostas av staten eller kommunen om den asylsökande inte väljer att bo hos släkt eller vänner. Det vanligaste är annars att man bor på flyktingförläggning. Bor man i egen lägenhet som betalas av kommunen kan man tivngas flytta i princip när som helst. I Vissa kommuner har migrationsverket (som brukar avsvara för flyktingars boende) satt i system att säga upp en lägenhet samma datum som en ensam flykting eller en familj flyttar in där. den normala uppsägningstiden är tre månader. Man har då rätt att bo de tre månaderan i lägenheten tills det är dags att flytta igen. Orsaken till detta är att migrationsverket menar att flyktingen kan få uppehållstillstånd inom dessa tre månader och då inte längre har rätt till betald bostad. Att det oftast råder fler års väntetid har dom visst glömt.
En person som är flykting i Sverige har väldigt sällan något arbetstillstånd, alltså ingen rätt att arbeta och tjäna pengar som alla andra. Istället går många på SFI eller i praktik, och tilldelas då dessa 79 kr om dagen i ersättning.
Beloppet har inte höjts på över 15 år. En person med A-kassa i Sverige har med lite tur ungefär det tredubbla, per dag. Det har som bekant uppstått stora protester mot att denna ersättning ska sänkas. Tänkt er då hur det är att leva som flykting i Sverige. Inte så fett.
Så nu vet alla som någonsin trott att det är dyrt att ha människor i det här landet.
79 kr om dagen är vad det kostar svenska staten att hålla någon vid liv långt borta från krig och bomber.
Jag sänder en hatisk tanke till alla rasistiska lärare som predikar att människor kan ersättas med pengar. Och jag hoppas att en flykting en vacker dag skall ta mod till sig att svara på frågan.
- Jo tack, jag kostar 79 kr om dagen, vad kostar du själv?
Tyvärr är jag inte ensam om att råka ut för såna vidriga böcker.
Den antirasitiska tidsskriften MANA som ges ut av ISS, Iransk-svenska solidaritetsföreningen [smygreklam, smygreklam], rapporterar i sitt senaste nummer om skolundervisning och läromedel där fördomarna haglar.
Den här gången är det läroboken Samhälle Idag 9 som står för vidrighterna. Någr av exemplen lyder som följer:
"De utlänningar som av olika skäl ommer hit och får stanna blir invansrare"
Fråga 1: Kommer vart då någonstans? Såvitt jag vet finns det ingen plats med namnet Hit. Texten bygger med andra ord på ett uttalat vi- och dom- perspektiv. Det är självklart vem som kommer vart, till vems land och vem det är com bestämmer över vem (för man kan ju äga länder, eller?)
Fråga 2: Hur ska man någonsin kunna känna sig som något annat en en outsider, eller "invandrare" som det på vacker svenska heter, om man från första stund blir stämplad som annorlunda. Retoriken från migrationsverket bygger på exakt samma sak. På deras hemsida finns att läsa en beskrivning av vad en "invandrare" är för något:
Invandrare Någon vedertagen definition av begreppet invandrare finns inte och har egentligen aldrig funnits. (Aha!) För att i statistiska sammanhang räknas som invandrare ska en person vara folkbokförd i Sverige. Ofta görs en indelning i två kategorier; födda i Sverige eller födda i utlandet respektive har svenskt eller utländskt medborgarskap.
Ytterst intressant. Hur kan man vara invandrare om man är född i sverige? Hela ordet invandrare syftar i allmänhet på ett presens-tillstånd, alltså något man är just nu. Inte de kommande 20 åren eller resten av livet. Att säga att en person som är född i Sverige är invandrare är ju problematiskt. Det låter ungefär som att personen håller på att invandra hela tiden, trots att han eller hon aldrig bott i ett annat land alls!
Andra exempel på uttryck som presenteras i läroboken är:
"Den som talar bra svenska ses oftast som svensk".
Förutom att det är en direkt lögn, är det också ett påstående som säger att du inte är svensk om du inte talar perfekt svenska.
"Är det rätt att det råder olika regler för pojkar och flickor i en del invandrarkulturer?"
Förmodligen det värsta exemplet av dem alla.
När jag växte upp hade jag flera tjejkompisar som levde i vad man kan kalla en hederskultur.
När andra tioåringar åt lördagsgodis, fick min bästa kompis utföra lördagsstädningen av familjens hus.
När andra fjortonåringar började umgås med killar, fick mina vänner inte umgås med andra killar än sina bröder.
När andra femtonåringar gick med linne till skolan i juni måndad, fick min kompis gå i långärmad fleecetröja.
När andra sextonåringar gick på disco fick flera av mina tjejkompisar stanna hemma och se på bingolotto.
En typisk hederskultur, där döttrarna är familjens alibi, deras heder och deras skam. Där mammor vill men inte vågar låta sina döttrar leva som sina jämnåriga. Istället säger dom bara kort, "gör som pappa säger, det blir lugnast så".
Det måste vara detta som beskrivs i läroboken. Att döttrar har andra villkor än söner. Det är bara ett krux. Mina tjejkompisar var råsvennar hela bunten. Deras familjer hade bott i Sverige minst sedan vikingatiden och hette alltid Andersson eller Karlsson i efternamn. Likförbannat var dom lika jävla hederskulturella som vilken turk som helst. Fast jag känner ingen turk med lika dåliga villkor. Bara turkar som vill bära slöja men inte får för att föräldrarna är rädda att lärarna i skolan ska tala illa om familjen som en förtryckarfamilj. För såna vet man ju hur de är. Inte är det några vikingaättlingar i alla fall. Eller?
I MANA:s artikel får en elev berätta om hur det gick till när hennes lärare skulle tala om flyktingfrågor. Klassen fick först ställa egna frågor. Märkligtnog var elevernas frågor inte det minst fördomsfulla. Istället var det systemkrisitska och argumenterande frågor som framkom, såsom "När blir man svensk?", "Vad är bakgrunden till rasism?" eller "finns det något land som bara har en kultur?".
Högst berättigade frågor med andra ord. Men när läraren delade ut klassens läxa hade frågorna ersatts av fördomsfulla och direkt ledande frågor som "Ska invandrare anpassa sig till den svenska kulturen?", "Tycker du att Sverige ska ta emot fler invandrare", "Vad innebär ordet kuturkrock"
Flickan som intervjuats i artikeln hade själv ställt frågan "Vem skapar flyktingar". En väldigt bra fråga, som för en gångs skull belyser det faktum att alla mänskliga katastrofer är resultat av andra människors handlande. Tro det eller ej, men det är inte "marknadens fel" att det finns flyktingar i världen. Det är ingen opåverkbar eller orubblig barometer som går upp och ner lite som den själv känner för.
När läraren delade ut läxan hade denna intelligenta fråga ändrats till "Hur kommer man till sverige som flykting", vilket inte alls är samma fråga.
Under diskussionerna i klassen var det de ekonomiska argumenten som läraren fokuserade på. Hon bad eleverna spekulera i hur mycket en flykting kostar.
Jag tänkte leverera ett svar på den frågan. Det är mycket enkelt. En ensam flykting i Sverige tilldelas 79 kr om dagen. Detta skall räcka till mat, kläder och kostnader för att ansöka om asyl (jag tror det ligger på ca 500 kr)och även till sjukvård. Boendekostnader bekostas av staten eller kommunen om den asylsökande inte väljer att bo hos släkt eller vänner. Det vanligaste är annars att man bor på flyktingförläggning. Bor man i egen lägenhet som betalas av kommunen kan man tivngas flytta i princip när som helst. I Vissa kommuner har migrationsverket (som brukar avsvara för flyktingars boende) satt i system att säga upp en lägenhet samma datum som en ensam flykting eller en familj flyttar in där. den normala uppsägningstiden är tre månader. Man har då rätt att bo de tre månaderan i lägenheten tills det är dags att flytta igen. Orsaken till detta är att migrationsverket menar att flyktingen kan få uppehållstillstånd inom dessa tre månader och då inte längre har rätt till betald bostad. Att det oftast råder fler års väntetid har dom visst glömt.
En person som är flykting i Sverige har väldigt sällan något arbetstillstånd, alltså ingen rätt att arbeta och tjäna pengar som alla andra. Istället går många på SFI eller i praktik, och tilldelas då dessa 79 kr om dagen i ersättning.
Beloppet har inte höjts på över 15 år. En person med A-kassa i Sverige har med lite tur ungefär det tredubbla, per dag. Det har som bekant uppstått stora protester mot att denna ersättning ska sänkas. Tänkt er då hur det är att leva som flykting i Sverige. Inte så fett.
Så nu vet alla som någonsin trott att det är dyrt att ha människor i det här landet.
79 kr om dagen är vad det kostar svenska staten att hålla någon vid liv långt borta från krig och bomber.
Jag sänder en hatisk tanke till alla rasistiska lärare som predikar att människor kan ersättas med pengar. Och jag hoppas att en flykting en vacker dag skall ta mod till sig att svara på frågan.
- Jo tack, jag kostar 79 kr om dagen, vad kostar du själv?
Wednesday, June 20, 2007
Stora skillander på utbildningskvaliteten i huvudstaden
DN rapporterar om en granskning som skolverket genomfört där det visar sig att stockhoms grundskolor uppvisar enorma skillnader i betygsnivåerna mellan eleverna. På vissa skolor klarar inte ens hälften av eleverna att få godkänt i de tre kärnämnena matte, svenska och engelska, medan andelen behöriga elever på andra skolor uppgår till hundra procent.
Lyckligtvis drar skolverket nu kopplingen mellan detta och det faktum att felet inte ligger i elevernas prestationer i sig, utan att dessa är resultatet av sämre kvalitet på undervisningen i de skolor där eleverna har lägre bytg. Det säger egentligen sig självt.
Det är minst sagt upprärande att man i vissa andra städer (som Malmö) där problemen är nästintill identiska, fortfarande skyller problemet med lägre betyg på eleverna. Inte för att det inte finns elever som skiter i skolan och allt vad det innebär, men för att det inte är där problemet ligger. De elever som idag kämpar allra hårdast med att få bra resultat är idag de elever som går på de skolor där resultaten är som lägst. Hur kan det komma sig? Kan det kanske bero på att:
1) Lärarutbildningen på Malmö högskola är pinsamt dålig. Massor av lärarstudenrande har genom årens lopp hoppat av i protest mot "flummet".
2) Skolor med dåligt rykte tenderar att också ha de sämsta lärarna. Om detta beror på att dessa lärare inte får jobb någon annan stans eller om skolorna har dåligt rykte på grund av att de dåliga lärarna jobbar där, låter jag vara osagt. Men tanken är intressant. Man brukar tänka på ett dåligt rykte på en skola som ett resultat av hur eleverna är. Men det sägs ytterst sällan något om hur stor betydelse lärarna faktiskt har för att skapa en dräglig miljö på skolan, inte minst undervisningsmässigt.
3) Lärare dömer elever alltför ofta efter vilket skola de går på. Dålig skola = dåliga elever, enligt många.
4) De skolor som har bra rykte och bra betygssnitt har mycket mindre omsättning på lärarkåren än andra skolor. Detta kan leda till att elever på "sämre" skolor får nya lärare oftare, varpå betygen sätts alltmer godtyckligt. Att få en ny lärare i ett ämne sista året i nian är ingen hit. Men vi är många med erfarenhet av detta, som nästan alltid visar sig i betygen, och ytterst sällan till elevens fördel.
Detta var ett litet provsmak på vad som komma kan. Som sagt, kommentera gärna vad ni tycker ska hända med bloggen i fortsättningen.
Lyckligtvis drar skolverket nu kopplingen mellan detta och det faktum att felet inte ligger i elevernas prestationer i sig, utan att dessa är resultatet av sämre kvalitet på undervisningen i de skolor där eleverna har lägre bytg. Det säger egentligen sig självt.
Det är minst sagt upprärande att man i vissa andra städer (som Malmö) där problemen är nästintill identiska, fortfarande skyller problemet med lägre betyg på eleverna. Inte för att det inte finns elever som skiter i skolan och allt vad det innebär, men för att det inte är där problemet ligger. De elever som idag kämpar allra hårdast med att få bra resultat är idag de elever som går på de skolor där resultaten är som lägst. Hur kan det komma sig? Kan det kanske bero på att:
1) Lärarutbildningen på Malmö högskola är pinsamt dålig. Massor av lärarstudenrande har genom årens lopp hoppat av i protest mot "flummet".
2) Skolor med dåligt rykte tenderar att också ha de sämsta lärarna. Om detta beror på att dessa lärare inte får jobb någon annan stans eller om skolorna har dåligt rykte på grund av att de dåliga lärarna jobbar där, låter jag vara osagt. Men tanken är intressant. Man brukar tänka på ett dåligt rykte på en skola som ett resultat av hur eleverna är. Men det sägs ytterst sällan något om hur stor betydelse lärarna faktiskt har för att skapa en dräglig miljö på skolan, inte minst undervisningsmässigt.
3) Lärare dömer elever alltför ofta efter vilket skola de går på. Dålig skola = dåliga elever, enligt många.
4) De skolor som har bra rykte och bra betygssnitt har mycket mindre omsättning på lärarkåren än andra skolor. Detta kan leda till att elever på "sämre" skolor får nya lärare oftare, varpå betygen sätts alltmer godtyckligt. Att få en ny lärare i ett ämne sista året i nian är ingen hit. Men vi är många med erfarenhet av detta, som nästan alltid visar sig i betygen, och ytterst sällan till elevens fördel.
Detta var ett litet provsmak på vad som komma kan. Som sagt, kommentera gärna vad ni tycker ska hända med bloggen i fortsättningen.
The Blog after this...
Eftersom min kära gymnasietid är över för all framtid är det kanske dags att avsluta den här bloggen en gång för alla. Eller?
Tyvärr förekommer det fortfarande enorma övergrepp inom skolan. Varje dag kränks elever av sina lärare. Antingen genom att lärarna själva aktivt kränker eleverna med kommentarer eller orättvist behandling, eller genom att lärarna helt enkelt håller tyst och ser på när andra elever kränker någon i klassen.
Hur som helst är det ofta detta perspektiv man missar. Lärarens ansvar som just lärare. Som vuxen och som klassens vägledare. Alla talar om hur hemskt det är när elever mobbar varandra, men ingen belyser lärarens ansvar. Alla talar om hur odrägliga dagens svenska ungdomar är och hur bortskämt de beter sig med mera. Men ingen säger att det är läraren som sätter normen för vad som får och inte får sägas och göras i klassrummet. Ofta är det i lärarens sociala kompetens det brister. Lärare som inte förmår säga till på skarpen när en tjej i klassen för tredje gången under samma lektion kallas hora av killarna. Lärare som inte tycker att det är deras ansvar, eller ens deras problem. Som säger till tjejen att hon får "lära sig att stå på sig lite", utan att tala om hur hon någonsin ska kunna tro på sig själv om inte ens läraren gör det.
Om inte de vuxna kan behandla alla barn lika juste, kommer barn heller inte vara justa mot varandra. Så enkelt är det. Däri ligger lösningen till många av problemen i svenska skolan.
En annan alltför ofta förekommande sak, kanske främst i de högre årskurserna som högstadeiet ocg gymnasiet är maktmissbruk från lärarens sida.
Lärare som tar sig friheten att sänka betyg på elever de har en gås oplockad med.
Lärare som struntar blankt i elevers prestationer och istället ser till deras relationer. "Han som är kompis med dom där bråkstakarna kan ju knappast vara så bra i skolan!" Eller "Hon där med en pappa som är bankdirektör är givetvis ett geni!"
Resonemanget verkar förekomma hos ett förbryllande högt antal lärare helt ovidkommande av relevansen i det hela. Hur man exempelvis kan få det till att bankdirektörens dotter skulle vara en mästare på italienska är för mig en gåta.
Jag har srkivit om allt detta och mycket mer tidigare i bloggen. Mend et finns massor jag inte hunnit, eller inte velat skriva om tidigare. Både sådant som gällt mig och andra. De mest förstummande historier där man gång på gång frågar sig "hur kan en lärare säga så till sina egna elever? Eller hur kan läraren inte säga något?
Antingen låter jag bloggen finnas kvar och skriver om tidigare erfarenheter, men också om sådant som rapporteras om i medierna eller som händer i skolor runt om i landet. Eller så lägger jag ner rubbet och startar kanske en ny blogg. Kanske om livet som student? ;)
Jag låter mina högt vördade läsare avgöra saken. Kom gärna med kommentarer och synpukter på vad som är bra och dåligt med bloggen, och hur fortsättningen ska bli. Vill ni ha mer av något eller mindre av allt? Bollen ligger hos er! =D
Tyvärr förekommer det fortfarande enorma övergrepp inom skolan. Varje dag kränks elever av sina lärare. Antingen genom att lärarna själva aktivt kränker eleverna med kommentarer eller orättvist behandling, eller genom att lärarna helt enkelt håller tyst och ser på när andra elever kränker någon i klassen.
Hur som helst är det ofta detta perspektiv man missar. Lärarens ansvar som just lärare. Som vuxen och som klassens vägledare. Alla talar om hur hemskt det är när elever mobbar varandra, men ingen belyser lärarens ansvar. Alla talar om hur odrägliga dagens svenska ungdomar är och hur bortskämt de beter sig med mera. Men ingen säger att det är läraren som sätter normen för vad som får och inte får sägas och göras i klassrummet. Ofta är det i lärarens sociala kompetens det brister. Lärare som inte förmår säga till på skarpen när en tjej i klassen för tredje gången under samma lektion kallas hora av killarna. Lärare som inte tycker att det är deras ansvar, eller ens deras problem. Som säger till tjejen att hon får "lära sig att stå på sig lite", utan att tala om hur hon någonsin ska kunna tro på sig själv om inte ens läraren gör det.
Om inte de vuxna kan behandla alla barn lika juste, kommer barn heller inte vara justa mot varandra. Så enkelt är det. Däri ligger lösningen till många av problemen i svenska skolan.
En annan alltför ofta förekommande sak, kanske främst i de högre årskurserna som högstadeiet ocg gymnasiet är maktmissbruk från lärarens sida.
Lärare som tar sig friheten att sänka betyg på elever de har en gås oplockad med.
Lärare som struntar blankt i elevers prestationer och istället ser till deras relationer. "Han som är kompis med dom där bråkstakarna kan ju knappast vara så bra i skolan!" Eller "Hon där med en pappa som är bankdirektör är givetvis ett geni!"
Resonemanget verkar förekomma hos ett förbryllande högt antal lärare helt ovidkommande av relevansen i det hela. Hur man exempelvis kan få det till att bankdirektörens dotter skulle vara en mästare på italienska är för mig en gåta.
Jag har srkivit om allt detta och mycket mer tidigare i bloggen. Mend et finns massor jag inte hunnit, eller inte velat skriva om tidigare. Både sådant som gällt mig och andra. De mest förstummande historier där man gång på gång frågar sig "hur kan en lärare säga så till sina egna elever? Eller hur kan läraren inte säga något?
Antingen låter jag bloggen finnas kvar och skriver om tidigare erfarenheter, men också om sådant som rapporteras om i medierna eller som händer i skolor runt om i landet. Eller så lägger jag ner rubbet och startar kanske en ny blogg. Kanske om livet som student? ;)
Jag låter mina högt vördade läsare avgöra saken. Kom gärna med kommentarer och synpukter på vad som är bra och dåligt med bloggen, och hur fortsättningen ska bli. Vill ni ha mer av något eller mindre av allt? Bollen ligger hos er! =D
Monday, June 18, 2007
"Du är så negativ!"
Jag skulle få mitt (inte alls efterlängtade) geografibetyg. Avslutande betyg i den ENORMT viktiga kursen Geografi B. (Som vanligt är läraren den enda personen på hela skolan som faktiskt tycker kursen fyller någon som helst funktion. Hon får sin lön.)
Jag kom glad i hågen till klassrummet där betygen skulle utdelas. Helt ärligt räknade jag med ett VG i betyg eftersom medelsnittet på mina inlämningsuppgifter och prov under året hade legat därikring. Ibland sämre, men vid flera tillfällen också bättre. (Enligt min bedömning... Om GP är det högsta omdömet man kan få, och läraren ger omdömet GP+. Om inte det är MVG, vad är då MVG? Kan man inte få MVG på uppgiften då eller?)
Men att tro att några andra än lärarens favoriter skulle få bättre än Hora, oj förlåt G på kursen är såklart önsketänkande. Jag fick nöja mig med ett simpelt G. När jag frågade varför kom en förklaring jag aldrig hört tidigare. Läraren började först stamma, tittade läääänge på lappen där alla enskilda omdömen från olika uppgifter stod utpräntade (av henne själv). Plötsligt lös hon upp som om hon kom på en motivering till sitt handlande.
"Ja men om du tittar här... Eeeeeh... Ja just det ja, du har ju inte presterat så bra på de enskilda uppgifterna... Eeeeeh..."
"Men på samtliga paruppgifter har jag ju exempelvis erhållit omdömet GP eller GP+. Och även på de flesta gruppuppgifter ligger jag på samma nivå!"
Läraren fick plötsligt något alldeles våldsamt irriterande skräp i ögat, för nu var inte mitt betyg det intressanta längre. Förvånat såg jag på hur läraren började gnugga sig väldigt energiskt i sitt vänstra öga.
Jag stod tyst och tittade på läraren. Så småningom blev hon tydligen pinsamt medveten om hur dumt det måste ha sett ut, för hon slutade tvärrt. Istället började hon stamma fram något om att "grupparbeten" ju inte kan bedömas på samma sätt som enskilda arbeten. Underförstått var att om man presterar bra på ett grupparbete har man inte arbetat lika hårt som om man presterar bra på ett enskilt arbete. Enligt mina erfarenheter får man i många fall snarare arbeta hårdare med grupparbeten eftersom de oftast är mycket större, vilket jag också påpekade.
Jag var fast förvissad om att läraren hade noll koll på vad jag faktiskt presterat under kursen, och började därför fråga ut läraren om varje enskilt omdöme.
"Här har du gett mig GP, vad menar du med det? Är det ett VG eller ett MVG i det här fallet?"
Läraren blev återigen väldigt nervös och fick genast något nytt i ögat som måste åtgärdas. Barar det att denna gången var det hennes högra öga som drabbades. Jag kunde inte låta bli att fråga henne om saken:
Värst vad jobbigt du verkar ha det med ögonen idag!?"
"Jaaa, asså det är det här ögat vet du, det blir aldrig riktigt bra verkar det som."
Jag antog min aldra ödmjukaste ton och frågade snällt: "Vilket öga sa du att det var, sa du?"
Läraren pekade nervöst på sitt högra öga.
"Jaså, för alldeles för en liten stund sen såg det ut som om du hade våldsamma problem med det vänstra ögat."
Läraren vände sig genast bort, troligen för att dölja en begynnande rodnad. Någonstans där insåg jag att hon inte räknat med att jag skulle ifrågasätta saken alls. Hon hade noll koll på varför hon egentligen gett mig det betyget jag fick, och kunde inte motivera det på ett logiskt sätt.
Jag tyckte inte ett dugg synd om henne och kände att det var en sak till jag inte frågat om.
"Hördu, det här arbetet om en storstads problem som vi gjorde... Det står visst inte med här på lappen, du måste ha glömt det?"
Jag visste naturligtvis att hon inte alls hade glömt det utan medvetet utelämnat det.
"Ja, men snälla du, det skulle ju vara ett enskilt arbete och ni gjorde det som ett grupparbete"
"Ja, eftersom det inte stod någonstans i instruktionerna att man inte fick jobba i grupp, ja. Och som bekant var det ju inte bara vi tre i klassen som missuppfattade den biten. Men vad fick vi egentligen, du har väl läst det?"
Jag vet att jag ibland är lite väl sarkastisk, men i vissa fall är det svårt att låta bli.
"Ja, jag haaaar läst det och jag gav er betyget G på det."
Läraren så plötsligt väldigt skadeglad ut och lade till med ett omåttligt falskt leende. Jag kunde inte dölja min förvåning. Arbetet skulle omfatta minst två sidor. Vi (eller jag, som egentligen gjort hela arbetet) skrev fem.
"Jo men... det var så mycket historia i det arbetet"., urskuldrade sig läraren.
"I instruktionerna stod det att vi skulle ge en nutida och historisk redogörelse för stadens framväxt och nuvarande situation och sedan avsluta med en analys. Det här arbetet är ett skitbra arbete, analysen är nästintill genial!"
Jag brukar ytterst sällan skryta om mina egna arbeten, men ibalnd blir saker och ting alltför uppenbara. Jag undrar fortfarande om hon ens läst alla fem sidorna eller om hon lade häftet ifrån sig efter första sidan.
Här kom i alla fall den "vändpunkt" i lärarens och mitt lilla samtal som jag visste skulle komma förr eller senare.
"Ja, men snälla du, jag har försökt förklara varför du inte erhåller ett högre betyg, men det är bara det att... Du är så negativ!"
"Och sen när blev det betygsgrundande?"
"Ja, men du lyssnar ju inte på vad jag har att säga, det spelar ju ingen roll vad jag säger för du har ju redan bestämt dig!"
"Är det inte snarare så att det inte spelar nogon roll vad jag säger? Det är väl du som har bestämt dig? Betygen är ju redan satta, det är ju inte som att du kommer gå in och ändra på mitt betyg bara för att jag konfronterar dig om på vilka grunder du sätter det, eller?"
"Nej det är klart att jag inte kommer ändra ditt betyg! Det har jag ingen anledning att göra! Dessutom är det faktiskt inte den lättaste saken i världen att bara gå in och ändra ett betyg som redan är satt."
"Jag tror jag börjar förstå varför vi inte får veta våra betyg förrän efter betygssättningsdatumet."
"Nej men snälla du, något annat hade jag ju aldrig hunnit med!"
"Nähä, okej, det finns lärare som medelade betygen för flera veckor sedan just för att eleverna skulle få komma med synpunkter och frågor om något var oklart. Men du är uppenbarligen inte en av dem.
Diskussionen avslutades, dels på lärarens begäran (det började bli alltför jobbigt för henne) och dels på grund av att jag lämnade rummet. Innan jag gick fällde jag en kommentar som kanske hade kunnat undvikas, men som läraren enligt mig gjort sig väl förtjänt av:
"Och lycka till med ögat hördu. Vilket av dem det nu än var." Blicken jag gav henne när jag sa det hade kunnat mörda hela lärarkollegiet. Jag tror hon fattade vinken.
Jag kom glad i hågen till klassrummet där betygen skulle utdelas. Helt ärligt räknade jag med ett VG i betyg eftersom medelsnittet på mina inlämningsuppgifter och prov under året hade legat därikring. Ibland sämre, men vid flera tillfällen också bättre. (Enligt min bedömning... Om GP är det högsta omdömet man kan få, och läraren ger omdömet GP+. Om inte det är MVG, vad är då MVG? Kan man inte få MVG på uppgiften då eller?)
Men att tro att några andra än lärarens favoriter skulle få bättre än Hora, oj förlåt G på kursen är såklart önsketänkande. Jag fick nöja mig med ett simpelt G. När jag frågade varför kom en förklaring jag aldrig hört tidigare. Läraren började först stamma, tittade läääänge på lappen där alla enskilda omdömen från olika uppgifter stod utpräntade (av henne själv). Plötsligt lös hon upp som om hon kom på en motivering till sitt handlande.
"Ja men om du tittar här... Eeeeeh... Ja just det ja, du har ju inte presterat så bra på de enskilda uppgifterna... Eeeeeh..."
"Men på samtliga paruppgifter har jag ju exempelvis erhållit omdömet GP eller GP+. Och även på de flesta gruppuppgifter ligger jag på samma nivå!"
Läraren fick plötsligt något alldeles våldsamt irriterande skräp i ögat, för nu var inte mitt betyg det intressanta längre. Förvånat såg jag på hur läraren började gnugga sig väldigt energiskt i sitt vänstra öga.
Jag stod tyst och tittade på läraren. Så småningom blev hon tydligen pinsamt medveten om hur dumt det måste ha sett ut, för hon slutade tvärrt. Istället började hon stamma fram något om att "grupparbeten" ju inte kan bedömas på samma sätt som enskilda arbeten. Underförstått var att om man presterar bra på ett grupparbete har man inte arbetat lika hårt som om man presterar bra på ett enskilt arbete. Enligt mina erfarenheter får man i många fall snarare arbeta hårdare med grupparbeten eftersom de oftast är mycket större, vilket jag också påpekade.
Jag var fast förvissad om att läraren hade noll koll på vad jag faktiskt presterat under kursen, och började därför fråga ut läraren om varje enskilt omdöme.
"Här har du gett mig GP, vad menar du med det? Är det ett VG eller ett MVG i det här fallet?"
Läraren blev återigen väldigt nervös och fick genast något nytt i ögat som måste åtgärdas. Barar det att denna gången var det hennes högra öga som drabbades. Jag kunde inte låta bli att fråga henne om saken:
Värst vad jobbigt du verkar ha det med ögonen idag!?"
"Jaaa, asså det är det här ögat vet du, det blir aldrig riktigt bra verkar det som."
Jag antog min aldra ödmjukaste ton och frågade snällt: "Vilket öga sa du att det var, sa du?"
Läraren pekade nervöst på sitt högra öga.
"Jaså, för alldeles för en liten stund sen såg det ut som om du hade våldsamma problem med det vänstra ögat."
Läraren vände sig genast bort, troligen för att dölja en begynnande rodnad. Någonstans där insåg jag att hon inte räknat med att jag skulle ifrågasätta saken alls. Hon hade noll koll på varför hon egentligen gett mig det betyget jag fick, och kunde inte motivera det på ett logiskt sätt.
Jag tyckte inte ett dugg synd om henne och kände att det var en sak till jag inte frågat om.
"Hördu, det här arbetet om en storstads problem som vi gjorde... Det står visst inte med här på lappen, du måste ha glömt det?"
Jag visste naturligtvis att hon inte alls hade glömt det utan medvetet utelämnat det.
"Ja, men snälla du, det skulle ju vara ett enskilt arbete och ni gjorde det som ett grupparbete"
"Ja, eftersom det inte stod någonstans i instruktionerna att man inte fick jobba i grupp, ja. Och som bekant var det ju inte bara vi tre i klassen som missuppfattade den biten. Men vad fick vi egentligen, du har väl läst det?"
Jag vet att jag ibland är lite väl sarkastisk, men i vissa fall är det svårt att låta bli.
"Ja, jag haaaar läst det och jag gav er betyget G på det."
Läraren så plötsligt väldigt skadeglad ut och lade till med ett omåttligt falskt leende. Jag kunde inte dölja min förvåning. Arbetet skulle omfatta minst två sidor. Vi (eller jag, som egentligen gjort hela arbetet) skrev fem.
"Jo men... det var så mycket historia i det arbetet"., urskuldrade sig läraren.
"I instruktionerna stod det att vi skulle ge en nutida och historisk redogörelse för stadens framväxt och nuvarande situation och sedan avsluta med en analys. Det här arbetet är ett skitbra arbete, analysen är nästintill genial!"
Jag brukar ytterst sällan skryta om mina egna arbeten, men ibalnd blir saker och ting alltför uppenbara. Jag undrar fortfarande om hon ens läst alla fem sidorna eller om hon lade häftet ifrån sig efter första sidan.
Här kom i alla fall den "vändpunkt" i lärarens och mitt lilla samtal som jag visste skulle komma förr eller senare.
"Ja, men snälla du, jag har försökt förklara varför du inte erhåller ett högre betyg, men det är bara det att... Du är så negativ!"
"Och sen när blev det betygsgrundande?"
"Ja, men du lyssnar ju inte på vad jag har att säga, det spelar ju ingen roll vad jag säger för du har ju redan bestämt dig!"
"Är det inte snarare så att det inte spelar nogon roll vad jag säger? Det är väl du som har bestämt dig? Betygen är ju redan satta, det är ju inte som att du kommer gå in och ändra på mitt betyg bara för att jag konfronterar dig om på vilka grunder du sätter det, eller?"
"Nej det är klart att jag inte kommer ändra ditt betyg! Det har jag ingen anledning att göra! Dessutom är det faktiskt inte den lättaste saken i världen att bara gå in och ändra ett betyg som redan är satt."
"Jag tror jag börjar förstå varför vi inte får veta våra betyg förrän efter betygssättningsdatumet."
"Nej men snälla du, något annat hade jag ju aldrig hunnit med!"
"Nähä, okej, det finns lärare som medelade betygen för flera veckor sedan just för att eleverna skulle få komma med synpunkter och frågor om något var oklart. Men du är uppenbarligen inte en av dem.
Diskussionen avslutades, dels på lärarens begäran (det började bli alltför jobbigt för henne) och dels på grund av att jag lämnade rummet. Innan jag gick fällde jag en kommentar som kanske hade kunnat undvikas, men som läraren enligt mig gjort sig väl förtjänt av:
"Och lycka till med ögat hördu. Vilket av dem det nu än var." Blicken jag gav henne när jag sa det hade kunnat mörda hela lärarkollegiet. Jag tror hon fattade vinken.
Wednesday, June 6, 2007
Inte bara Leila Freivalds går på teater...
Leila Freivalds, före detta utrikesminister, fick reda på att det inträffat en smärre katastrof någonstans i Asien. Leila, som är av den enorma kunskapen att det inträffar katastrofer i Asien varje dag, ryckte på axlarna. "Pukhet, vart ligger det?, sade hon. Och så gick hon på teater och roade sig.
En elev i min klass hade IG-varning i Geografi B. Mestadels på grund av att hon ansåg att dessa lektioner helt enkelt gick ut på att ett gäng 18-åringar skulle slösa bort sitt liv bakom mörka gardiner. Men också på grund av att hon helt enkelt inte intresserade sig för att läsa allt om Jorderosioner, och därför fick ganska dåliga resultat på proven.
När nästa prov kom, tänkte eleven att nu ska hon minsann klara det. Målmedvetet började hon plugga. Men så två dagar innan provet drabbades hon av en kraftig förkylning. Kvällen innan provet låg hon fortfarande i sin säng och yrade med 39 graders feber. Hon visste att ordet omprov inte finns i lärarnas medvetande på den här skolan. Att benämna det som ett omprov när eleven de facto inte ens gjort provet en gång på grund av sjukdom, är visserligen djupt orättvist. Men inte lika orättvist som att många andra av stadens skolor tillåter både ett och två "omprov" för frånvarande elever. I konkurrensen bedöms sedan alla elever lika. Men de har fått helt olika möjligheter att klara sig.
Den febrige eleven visste att enda sättet att få göra provet alls om man inte dök upp på provdagen, var att ringa och prata med läraren just kvällen innan. Sagt och gjort.
Men hos läraren var det ingen som svararde. I flera timmar försökte eleven ringam innan hon vid halv 11-snåret gav upp och stupade i säng. Dock talade hon in ett meddelande på lärarens hemtelefons svarare, att hon var sjuk, men gärna ville göra provet när hon mådde bättre.
Dagen efter var eleven fortfarande sjuk. För att läraren skulle förstå att eleven inte bluffade (något man annars utgår från på vissa skolor) lät eleven sin egen mamma ringa och sjukanmäla henne.
När eleven tillfrisknat sökte hon upp läraren i dennes arbetsrum. Hon förklarade snällt att hon försökt nå läraren kvällen innan provet, men inte fått tag på henne på flera timmar. Läraren funderade en lång stund. Till slut kom hon på att hon inte varit anträffbar under kvällen. Hon hade nämligen varit på teater den kvällen. Eleven påpekade då att hon talat in ett meddelande på lärarens telefonsvarar. Detta hade läraren ingen aning om. Hon hade visst glömt lyssna av sin svarare. Hoppsansa.
Eleven blev aningen irriterad, med all rätt, eftersom det inte var hennes fel att läraren valt att gå på teater och sedan struntat i att lyssna av sin egen telefonsvar. (Man ser ju om någon talat in ett nytt meddelande, så hur svårt kan det vara liksom). Trots detta bad eleven snällt och vänligt om att få göra provet i efterhand.
Läraren tittade frågande på henne och svarade att det var naturligtvis inte aktuellt.
Eleven frågade varför. Hon ansåg att hon följt alla regler och lagar (allsmäktigt påhittade av lärarna) och kunde inte förstå vad hon gjort för fel.
Läraren svarade att eleven inte talat med henne före provet. Punkt och slut.
Eleven påpekade då det faktum att hon riskerade IG i kursen och att hon (trots sin sjukdom) hade pluggat hårt för att klara detta prov. Därefter bad hon återigen om att få göra provet i efterhand. Hon erbjöd sig att göra provet redan samma dag om läraren misstänkte att hon tänkte fuska till sig svaren på något sätt (vilket dom alltid misstänker).
Vad tror ni läraren svarade? Tror ni hon var "generös" och gav eleven en chans att klara provet, och också hela kursen? Tror ni hon tog hänsyn till att det var hon själv som inte varit anträffbar och inte eleven?
"Att du har IG-varning i kursen är ditt problem och inte mitt. Du kommer inte att få göra provet, avslutade läraren.
En elev i min klass hade IG-varning i Geografi B. Mestadels på grund av att hon ansåg att dessa lektioner helt enkelt gick ut på att ett gäng 18-åringar skulle slösa bort sitt liv bakom mörka gardiner. Men också på grund av att hon helt enkelt inte intresserade sig för att läsa allt om Jorderosioner, och därför fick ganska dåliga resultat på proven.
När nästa prov kom, tänkte eleven att nu ska hon minsann klara det. Målmedvetet började hon plugga. Men så två dagar innan provet drabbades hon av en kraftig förkylning. Kvällen innan provet låg hon fortfarande i sin säng och yrade med 39 graders feber. Hon visste att ordet omprov inte finns i lärarnas medvetande på den här skolan. Att benämna det som ett omprov när eleven de facto inte ens gjort provet en gång på grund av sjukdom, är visserligen djupt orättvist. Men inte lika orättvist som att många andra av stadens skolor tillåter både ett och två "omprov" för frånvarande elever. I konkurrensen bedöms sedan alla elever lika. Men de har fått helt olika möjligheter att klara sig.
Den febrige eleven visste att enda sättet att få göra provet alls om man inte dök upp på provdagen, var att ringa och prata med läraren just kvällen innan. Sagt och gjort.
Men hos läraren var det ingen som svararde. I flera timmar försökte eleven ringam innan hon vid halv 11-snåret gav upp och stupade i säng. Dock talade hon in ett meddelande på lärarens hemtelefons svarare, att hon var sjuk, men gärna ville göra provet när hon mådde bättre.
Dagen efter var eleven fortfarande sjuk. För att läraren skulle förstå att eleven inte bluffade (något man annars utgår från på vissa skolor) lät eleven sin egen mamma ringa och sjukanmäla henne.
När eleven tillfrisknat sökte hon upp läraren i dennes arbetsrum. Hon förklarade snällt att hon försökt nå läraren kvällen innan provet, men inte fått tag på henne på flera timmar. Läraren funderade en lång stund. Till slut kom hon på att hon inte varit anträffbar under kvällen. Hon hade nämligen varit på teater den kvällen. Eleven påpekade då att hon talat in ett meddelande på lärarens telefonsvarar. Detta hade läraren ingen aning om. Hon hade visst glömt lyssna av sin svarare. Hoppsansa.
Eleven blev aningen irriterad, med all rätt, eftersom det inte var hennes fel att läraren valt att gå på teater och sedan struntat i att lyssna av sin egen telefonsvar. (Man ser ju om någon talat in ett nytt meddelande, så hur svårt kan det vara liksom). Trots detta bad eleven snällt och vänligt om att få göra provet i efterhand.
Läraren tittade frågande på henne och svarade att det var naturligtvis inte aktuellt.
Eleven frågade varför. Hon ansåg att hon följt alla regler och lagar (allsmäktigt påhittade av lärarna) och kunde inte förstå vad hon gjort för fel.
Läraren svarade att eleven inte talat med henne före provet. Punkt och slut.
Eleven påpekade då det faktum att hon riskerade IG i kursen och att hon (trots sin sjukdom) hade pluggat hårt för att klara detta prov. Därefter bad hon återigen om att få göra provet i efterhand. Hon erbjöd sig att göra provet redan samma dag om läraren misstänkte att hon tänkte fuska till sig svaren på något sätt (vilket dom alltid misstänker).
Vad tror ni läraren svarade? Tror ni hon var "generös" och gav eleven en chans att klara provet, och också hela kursen? Tror ni hon tog hänsyn till att det var hon själv som inte varit anträffbar och inte eleven?
"Att du har IG-varning i kursen är ditt problem och inte mitt. Du kommer inte att få göra provet, avslutade läraren.
Betygssättning - då ger lärarna igen
Uppgifterna elever i Malmö utför under sin gymnasietid bedöms efter den idiotiska betygsskalan OTP, TP eller GP. Usel, kass eller normal, kallar jag det. I min hemkommun skulle man sagt Hora, Fitta eller Kuk, varav dom två första är mer eller mindre likvärdiga.
Någon tvekan om vad det handlar om är det i alla fall inte. Det man gjort med detta betygssystem är helt enkelt att man tagit bort ett betygssteg. Där man tidigare kunde tilldelas ett av fyra betyg (IG, G, VG eller MVG) på en uppgift, kan man nu alltså bara tilldelas tre. Ren idioti. Men hur drabbar det eleverna? Ja var går gränsen, efter som ett betygssteg är borttaget, vad innebär då ett TP (tillräckliga prestationer). Dom flesta lärare jag haft tolkar det som ett G. Men vad är då GP (Goda prestationer)? Är det VG? Och vad är i så fall MVG, om det högsta man kan få är VG? Det första betyget, OTP (otillräckliga prestationer), tolkas automatiskt som ett IG, vilket ju i själva verket inte är något betyg.
Gissa om detta sätter griller i huvet på en. I praktiken innebär det i alla fall att lärarna får ännu mer total kontroll över elevernas betyg. En elev kan få GP på varenda uppgift under hela terminen, och sedan ändå bara få VG i betyg på hela kursen. Läraren kan lätt hänvisa till att nänä, i det här fallet så betydde samtliga GP bara VG. Inte ett jota mer, så tro inte att du är något. Du har fått högsta betyg på allt, men tyvärr, det räkte inte till enligt min bedömning. Jag vet inte hur många gånger jag hört det. Men fingrar och tår räcker inte till. En elev som pendlar mellan G och VG eller ännu värre VG och MVG, är alltså helt maktlös. Det finns inga som helst regelringar för hur denna form av avvägning mellan betygen ska ske. Helt sinneslöst.
Enligt den bedömningsskala som gäller under terminerna kan du alltså bara få TP eller GP, eftersom OTP, IG, inte är något riktigt betyg. Hora eller Pimp. Fitta eller Kuk. Du är svart eller vit. Du är dålig eller bra. Inga gråsoner, inga tvivel om vem som hör hemma var. "Herregud, sånt där vet man efter så många år i skolan", som en lärare uttryckte det. "Sånt ser man". Ja, nog ser man alltid. Det räcker med att titta på elever så är bedömningen klar. Lättare för lärarna blir det i alla fall. Dom behäver egentligen bara ta ställning till vad dom tycker om eleven som person. Eller, helt enkelt om eleven är dålig eller bra. En Fitta eller en Kuk. Det blir väldigt behändigt. Man slipper anstränga sig som lärare och gradera hur kass eleven faktiskt är. Eller eleven är värd ett bra betyg.
I Svartvita skalan, som alltså har hela två steg(!), behöver läraren inte tänka. Inte motivera det ena eller andra. Inte bry sig om ifall det blir rätt eller fel, för det kan ingen ändå kontrollera. Det finns ju inga regler för vad som är rätt och fel.
I Svartvita skolan, där bedöms tusentals elever. Några av dem får hela sin framtid, alla sin drömmar, sitt hopp och sin tro på sig själva krossade och jämnade med marken. För att obildade lärare tar chansen att missbruka sin makt, när den ligger i deras händer. Dom sparkar på dem som redan ligger. Höjden av korruption. Dom som smilar får en dildo att leka fritt med. Resten får elstötar i röven.
Ungefär så.
Någon tvekan om vad det handlar om är det i alla fall inte. Det man gjort med detta betygssystem är helt enkelt att man tagit bort ett betygssteg. Där man tidigare kunde tilldelas ett av fyra betyg (IG, G, VG eller MVG) på en uppgift, kan man nu alltså bara tilldelas tre. Ren idioti. Men hur drabbar det eleverna? Ja var går gränsen, efter som ett betygssteg är borttaget, vad innebär då ett TP (tillräckliga prestationer). Dom flesta lärare jag haft tolkar det som ett G. Men vad är då GP (Goda prestationer)? Är det VG? Och vad är i så fall MVG, om det högsta man kan få är VG? Det första betyget, OTP (otillräckliga prestationer), tolkas automatiskt som ett IG, vilket ju i själva verket inte är något betyg.
Gissa om detta sätter griller i huvet på en. I praktiken innebär det i alla fall att lärarna får ännu mer total kontroll över elevernas betyg. En elev kan få GP på varenda uppgift under hela terminen, och sedan ändå bara få VG i betyg på hela kursen. Läraren kan lätt hänvisa till att nänä, i det här fallet så betydde samtliga GP bara VG. Inte ett jota mer, så tro inte att du är något. Du har fått högsta betyg på allt, men tyvärr, det räkte inte till enligt min bedömning. Jag vet inte hur många gånger jag hört det. Men fingrar och tår räcker inte till. En elev som pendlar mellan G och VG eller ännu värre VG och MVG, är alltså helt maktlös. Det finns inga som helst regelringar för hur denna form av avvägning mellan betygen ska ske. Helt sinneslöst.
Enligt den bedömningsskala som gäller under terminerna kan du alltså bara få TP eller GP, eftersom OTP, IG, inte är något riktigt betyg. Hora eller Pimp. Fitta eller Kuk. Du är svart eller vit. Du är dålig eller bra. Inga gråsoner, inga tvivel om vem som hör hemma var. "Herregud, sånt där vet man efter så många år i skolan", som en lärare uttryckte det. "Sånt ser man". Ja, nog ser man alltid. Det räcker med att titta på elever så är bedömningen klar. Lättare för lärarna blir det i alla fall. Dom behäver egentligen bara ta ställning till vad dom tycker om eleven som person. Eller, helt enkelt om eleven är dålig eller bra. En Fitta eller en Kuk. Det blir väldigt behändigt. Man slipper anstränga sig som lärare och gradera hur kass eleven faktiskt är. Eller eleven är värd ett bra betyg.
I Svartvita skalan, som alltså har hela två steg(!), behöver läraren inte tänka. Inte motivera det ena eller andra. Inte bry sig om ifall det blir rätt eller fel, för det kan ingen ändå kontrollera. Det finns ju inga regler för vad som är rätt och fel.
I Svartvita skolan, där bedöms tusentals elever. Några av dem får hela sin framtid, alla sin drömmar, sitt hopp och sin tro på sig själva krossade och jämnade med marken. För att obildade lärare tar chansen att missbruka sin makt, när den ligger i deras händer. Dom sparkar på dem som redan ligger. Höjden av korruption. Dom som smilar får en dildo att leka fritt med. Resten får elstötar i röven.
Ungefär så.
Skyll dig själv - du ber om det!
En elev på min skola har de senaste veckorna fått höra följande av skolsköterskan:
Skolsköterskan:
- Du blev misshandlad, men eftersom du inte polisanmälde det är det detsamma som att du accepterar att det händer igen. Du låter det hända.
Eleven:
- Jag vågar inte anmäla eftersom han har hotat att göra något ännu värre då.
S:
- Men om du inte anmäler finns det ingen som kan hjälpa dig!
E:
- Ingen? Men någon måste ju kunna hjälpa en med något. Jag känner ingen som fått hjälp av polisen heller.
S: Jo, men du verkar ju inte vilja ha hjälpen!
Och så fortsatte det.
Rädsla förvandlades till ovilja.
Tänkt er följande historia: En person som blir rånad på sin mobil. Personen upplever händelsen som mycket obehaglig. Vid samma tillfälle hotar också rånaren med att offret ska råka illa ut om h*n anmäler händelsen. Offret tänker att med tagens teknologi där man kan få reda på allt man behöver veta om en människa genom några kanpptryckningar i en dator, är sannolikheten stor att rånaren söker upp sitt offer igen. Rånet anmäls aldrig.
När offret berättar för personal på skolan om händelsen kan en rad reaktioner uppstå. Om man ska resonera som på samma sätt som i resonemanget med misshandeln, skulle man kunna dra följande slutsatser:
1) Ett rån har troligen inträffat. Det är i alla fall vad offret påstår, men man vet ju aldrtig.
2) Eleven mår mycket dåligt efter händelsen och känner sig otrygg. Enda utvägen är att anmäla händelsen till polisen trots att detta i praktiken innebär en ännu större risk för offret. Naturligtvis skulle offret inte alls vara hjälpt av exempelvis stödsamtal med någon som varit i samma situation.
3)Eftersom offret är rädd för att anmäla rånet betyder det att h*en inte vill ha någon hjälp. Som skolan ser det består "hjälpen" i att uppmana offret att anmäla till polisen. Något man såklart kan räkna ut själv med lilltån, men det är ungefär där kunskaperna från skolans håll slutar.
4) Efetersom offret inte anmäler händelsen är det detsamma som att be om att bli rånad även på sin plånbok!
Helt orimligt. Men en logit som möter många inom svenska skolan. Den enorma okunskapen kring hur man handskas med krissituationer som kan uppstå kring elever är i det närmaste enorm. Det finns hos de allra flesta som jobbar inom skolan nämligen ingen sådan kunskap. En elev som blir misshandlad bör givetvis få all stöttning och hjälp h*n behöver. Är det en tjej borde man få tips om att uppsöka en kvinnojour. Den här eleven fick istället be om numret till den lokala kvinnojouren, varpå skolsköterskan svarar att hon inte har några sådana kontaktuppgifter och ber eleven återkomma nästa dag.
För några år sedan mördades Marcella, en 15 årig flicka, av sin förra pojkvän. Han brukade våldta henne och misshandla henne, men hon trodde aldrig han skulle göra något värre än så. Hade hon fått hjälp hade det troligen aldrig behövt hända.
Men det ännu värre är att ingen verkar ha lärt sig av det mordet. Fortfarande skulbelägger man offret medan förövaren går fri. Man ifrågasätter om offrets uppgifter verkligen stämmer, om det är helt säkert att man inte missuppfattat saken. Eller som en kvinna som efter tre år av daglig misshandel tog mog till sig och anmälde sin dåvarande sambo. Hon fick frågan om hon var helt säker på att hon inte tillfogat sig skadorna på egen hand. Det rörde sig om en fem centimeter stor blåtira som täckte hela högra ögat och det mesta runt omkring. Hon hade även skrapsår lite varstans. Kvinnan fick även frågan av polisen om hon inte råkat trilla i trappen kanske.
- Jag bor på bottenvångingen, svarade hon.
Skolsköterskan:
- Du blev misshandlad, men eftersom du inte polisanmälde det är det detsamma som att du accepterar att det händer igen. Du låter det hända.
Eleven:
- Jag vågar inte anmäla eftersom han har hotat att göra något ännu värre då.
S:
- Men om du inte anmäler finns det ingen som kan hjälpa dig!
E:
- Ingen? Men någon måste ju kunna hjälpa en med något. Jag känner ingen som fått hjälp av polisen heller.
S: Jo, men du verkar ju inte vilja ha hjälpen!
Och så fortsatte det.
Rädsla förvandlades till ovilja.
Tänkt er följande historia: En person som blir rånad på sin mobil. Personen upplever händelsen som mycket obehaglig. Vid samma tillfälle hotar också rånaren med att offret ska råka illa ut om h*n anmäler händelsen. Offret tänker att med tagens teknologi där man kan få reda på allt man behöver veta om en människa genom några kanpptryckningar i en dator, är sannolikheten stor att rånaren söker upp sitt offer igen. Rånet anmäls aldrig.
När offret berättar för personal på skolan om händelsen kan en rad reaktioner uppstå. Om man ska resonera som på samma sätt som i resonemanget med misshandeln, skulle man kunna dra följande slutsatser:
1) Ett rån har troligen inträffat. Det är i alla fall vad offret påstår, men man vet ju aldrtig.
2) Eleven mår mycket dåligt efter händelsen och känner sig otrygg. Enda utvägen är att anmäla händelsen till polisen trots att detta i praktiken innebär en ännu större risk för offret. Naturligtvis skulle offret inte alls vara hjälpt av exempelvis stödsamtal med någon som varit i samma situation.
3)Eftersom offret är rädd för att anmäla rånet betyder det att h*en inte vill ha någon hjälp. Som skolan ser det består "hjälpen" i att uppmana offret att anmäla till polisen. Något man såklart kan räkna ut själv med lilltån, men det är ungefär där kunskaperna från skolans håll slutar.
4) Efetersom offret inte anmäler händelsen är det detsamma som att be om att bli rånad även på sin plånbok!
Helt orimligt. Men en logit som möter många inom svenska skolan. Den enorma okunskapen kring hur man handskas med krissituationer som kan uppstå kring elever är i det närmaste enorm. Det finns hos de allra flesta som jobbar inom skolan nämligen ingen sådan kunskap. En elev som blir misshandlad bör givetvis få all stöttning och hjälp h*n behöver. Är det en tjej borde man få tips om att uppsöka en kvinnojour. Den här eleven fick istället be om numret till den lokala kvinnojouren, varpå skolsköterskan svarar att hon inte har några sådana kontaktuppgifter och ber eleven återkomma nästa dag.
För några år sedan mördades Marcella, en 15 årig flicka, av sin förra pojkvän. Han brukade våldta henne och misshandla henne, men hon trodde aldrig han skulle göra något värre än så. Hade hon fått hjälp hade det troligen aldrig behövt hända.
Men det ännu värre är att ingen verkar ha lärt sig av det mordet. Fortfarande skulbelägger man offret medan förövaren går fri. Man ifrågasätter om offrets uppgifter verkligen stämmer, om det är helt säkert att man inte missuppfattat saken. Eller som en kvinna som efter tre år av daglig misshandel tog mog till sig och anmälde sin dåvarande sambo. Hon fick frågan om hon var helt säker på att hon inte tillfogat sig skadorna på egen hand. Det rörde sig om en fem centimeter stor blåtira som täckte hela högra ögat och det mesta runt omkring. Hon hade även skrapsår lite varstans. Kvinnan fick även frågan av polisen om hon inte råkat trilla i trappen kanske.
- Jag bor på bottenvångingen, svarade hon.
Thursday, May 24, 2007
Helt sjukt
De senaste veckorna har jag nog varit med om det sjukaste sakerna i mitt liv. Verkligen. Kan inte skriva om allt här, men jag kan utan att tveka säga att jag skulle kunna skirva en hel bok i om det.
Det är sinnessjukt att ett välfärdsdamhälle som man säger Sverige är uppbyggt på plötsligt inte existerar när man som mest behöver det. Plötsligt står all handfallna och vet inte alls vad dom ska göra. Skolpersonal, sjukvårdspersonal, psykiatripersonal...
Det finns uppenbarligen inga som helst gränser för vad man får säga till unga tjejer och inte, det vet jag nu. Det är så lätt att dra till med lite vad som helst, få horjävlen att känna sig som en idiot och ge henne världens sämsta samvete. Praktiskt är det också. Otroligt effektivt, och så slipper man ta ansvar för om någon råkar illa ut.
Dom flesta har väl hört om fallet Louise i Vetlanda. Flickan som bodde med sin pappa som knarkade och förgrep sig på henne i sex år. Socialen och skolan som visste om det hela tiden, men som inget gjorde. flickan som bodde i en bil på en parkeringsplats och blandade amfetamin åt sin pappa på julafton. Det förvånar mig inte alls att det kunde hända. För jag vet att samma sak händer varje dag på olika socialförvaltningar i hela landet.
Varje dag finns det lärare som ser och hör att elever far jväligt illa, utan att någonsin bry sig eller tycka att det är deras problem.
någon gång ska detta bli en bok, för någon måste skriva om hur det här fungerar. Någon måste fan sätta fingret på problemet. Att unga tjejer är ingens ansvar.
Dom senaste veckrona har jag gång på gång fått höra att jag faktiskt fått skylla mig själv eftersom jag VALT att sätta mig själv i min egen situation.
En smäll på käften, smäll i ögat, knuff på marken, skyll dig själv, skyll dig själv. "Kan du inte ta dir ur det där är det faktiskt lite konstigt." "Det är faktiskt bara att gå där ifrån!"
En dag ska jag hämnas på er era jävlar för att ni såg men inget gjorde. För att ni lade skulden på mig, ni ska få veta att ni ska ångra er tills ni dör.
Det är sinnessjukt att ett välfärdsdamhälle som man säger Sverige är uppbyggt på plötsligt inte existerar när man som mest behöver det. Plötsligt står all handfallna och vet inte alls vad dom ska göra. Skolpersonal, sjukvårdspersonal, psykiatripersonal...
Det finns uppenbarligen inga som helst gränser för vad man får säga till unga tjejer och inte, det vet jag nu. Det är så lätt att dra till med lite vad som helst, få horjävlen att känna sig som en idiot och ge henne världens sämsta samvete. Praktiskt är det också. Otroligt effektivt, och så slipper man ta ansvar för om någon råkar illa ut.
Dom flesta har väl hört om fallet Louise i Vetlanda. Flickan som bodde med sin pappa som knarkade och förgrep sig på henne i sex år. Socialen och skolan som visste om det hela tiden, men som inget gjorde. flickan som bodde i en bil på en parkeringsplats och blandade amfetamin åt sin pappa på julafton. Det förvånar mig inte alls att det kunde hända. För jag vet att samma sak händer varje dag på olika socialförvaltningar i hela landet.
Varje dag finns det lärare som ser och hör att elever far jväligt illa, utan att någonsin bry sig eller tycka att det är deras problem.
någon gång ska detta bli en bok, för någon måste skriva om hur det här fungerar. Någon måste fan sätta fingret på problemet. Att unga tjejer är ingens ansvar.
Dom senaste veckrona har jag gång på gång fått höra att jag faktiskt fått skylla mig själv eftersom jag VALT att sätta mig själv i min egen situation.
En smäll på käften, smäll i ögat, knuff på marken, skyll dig själv, skyll dig själv. "Kan du inte ta dir ur det där är det faktiskt lite konstigt." "Det är faktiskt bara att gå där ifrån!"
En dag ska jag hämnas på er era jävlar för att ni såg men inget gjorde. För att ni lade skulden på mig, ni ska få veta att ni ska ångra er tills ni dör.
Friday, May 11, 2007
Studentliv i en telefonlur
Att först sitta en hel dag i skolan för att sedan gå direkt till ett telefonjobb är minst sagt ansträngande. Inte för att telefon jobb är det mest ansträngande som finns utan för att man måste rikta 99% av sin koncentration på att lyssna på den man pratar med. Den övriga 1% måste man rikta på att ha koll på chefen så hon inte plötsligt står bakom en och kontrollerar vad man säger.
Ibland uppstår aningen jobbiga situationer. Idag utspelade sig följande samtal i mitt "bås":
- Ja hallå det är Iglo!
- Hej jag ringerifrån därådär å jag undrar ifall...
- Nej vet du vad! Jag sitter faktiskt i bastun!
- Oj då. Det lät illa. Ja, då får vi hoppas att du inte smälter då, Iglo. Hejdå.
Ja ni fattar sälva. En annan situation som regelbundet återkommer är när man ringer till 87-åriga Berit:
- Saaaa duuu Teeeveeee?
- JA JUST DET!!!
- Neeeej jag trooor inte det hööörrrdudu! Jag har inte sett på teeeveee seeen nittånhuundra åttiosjuuuuu. Men hääär i Väääästeråååås har dom tagit båååårt analååågen eller vad det heeeteeer.
Innan du avslutat samtalet vet du allt du behöver veta om Västerås, för att inte tala om Berits alla fastrar, mostrar och pysslingar, som dock allesammans varit döda de senaste tjugo åren.
När du försöker återknyta till ämnet blir du genast varse Berits enorma kunskaper om TV-kanaler.
- JAHA BERIT, VET DU OM DET FINNS NÅGRA SPORTKANALER PÅ TV???
- Vaaaaaaaaaaa? Spottkanaaaler? Nää, jag känner bara till två kanaler. Den eeena heeteer SVT 1 och deeen aaandra heeteer SVT 2! Fast det ryyktaas att doom har gjooort en nyy kanaaal som heeter TV 4!!!!
- JA BERIT DET STÄMMER, FAST DET VAR TYP JUTTON ÅR SEN NU!
- Jaaasåååå ja, för sjuuuttooon ååår sen dååå vaaar jaag och min pyssliiings syster Belinda på semester i looofoooteen! Jag miinns det såå vääääl...
Och så där fortsätter det. Fast jag avbryter aldrig tanterna. Jag får nämligen betalt extra mycket per minut jag har en "intervju". Och det är ju inte varje dag man får betalt för att lära sig lite extra om Lofoten.
Fast när man kommer hem kring 22-snåret, för att börja plugga, då är man rejält trött. Och knallröd i örat eftersom dom inte investerat i några headsets på mitt jobb. Man slocknar med historieboken över huvudet och kliver upp igen en kvart innan första lektionens start morgonen därpå. Och man undrar om livet inte är mer än gamla tanter, sövande lektioner och folk med galna namn som badar bastu.
Ibland uppstår aningen jobbiga situationer. Idag utspelade sig följande samtal i mitt "bås":
- Ja hallå det är Iglo!
- Hej jag ringerifrån därådär å jag undrar ifall...
- Nej vet du vad! Jag sitter faktiskt i bastun!
- Oj då. Det lät illa. Ja, då får vi hoppas att du inte smälter då, Iglo. Hejdå.
Ja ni fattar sälva. En annan situation som regelbundet återkommer är när man ringer till 87-åriga Berit:
- Saaaa duuu Teeeveeee?
- JA JUST DET!!!
- Neeeej jag trooor inte det hööörrrdudu! Jag har inte sett på teeeveee seeen nittånhuundra åttiosjuuuuu. Men hääär i Väääästeråååås har dom tagit båååårt analååågen eller vad det heeeteeer.
Innan du avslutat samtalet vet du allt du behöver veta om Västerås, för att inte tala om Berits alla fastrar, mostrar och pysslingar, som dock allesammans varit döda de senaste tjugo åren.
När du försöker återknyta till ämnet blir du genast varse Berits enorma kunskaper om TV-kanaler.
- JAHA BERIT, VET DU OM DET FINNS NÅGRA SPORTKANALER PÅ TV???
- Vaaaaaaaaaaa? Spottkanaaaler? Nää, jag känner bara till två kanaler. Den eeena heeteer SVT 1 och deeen aaandra heeteer SVT 2! Fast det ryyktaas att doom har gjooort en nyy kanaaal som heeter TV 4!!!!
- JA BERIT DET STÄMMER, FAST DET VAR TYP JUTTON ÅR SEN NU!
- Jaaasåååå ja, för sjuuuttooon ååår sen dååå vaaar jaag och min pyssliiings syster Belinda på semester i looofoooteen! Jag miinns det såå vääääl...
Och så där fortsätter det. Fast jag avbryter aldrig tanterna. Jag får nämligen betalt extra mycket per minut jag har en "intervju". Och det är ju inte varje dag man får betalt för att lära sig lite extra om Lofoten.
Fast när man kommer hem kring 22-snåret, för att börja plugga, då är man rejält trött. Och knallröd i örat eftersom dom inte investerat i några headsets på mitt jobb. Man slocknar med historieboken över huvudet och kliver upp igen en kvart innan första lektionens start morgonen därpå. Och man undrar om livet inte är mer än gamla tanter, sövande lektioner och folk med galna namn som badar bastu.
Sunday, May 6, 2007
IG i engelska C - here I come!
Jag kommer på allvar att få IG i Engelska C. Fuckfuckfuck.
Orsak:
1) På grund av allmän psykisk ohälsa har jag vid flera tillfällen helt enkelt inte orkat gå på lektionerna.
2) Förra torsdagen hade vi "övningslektion". Det var frivilligt om man ville gå dit, men min lärare sa åt mig att det var bäst för mig att jag kom. Frihet för vissa av oss, som vanligt alltså. Vi fick göra ett antal övningsuppgifter och jag klarade mig inte ett dugg sämre än någon annan. I slutet av lektionen sade läraren att även nästa torsdag, alltså nu i torsdags skulle vara en "övningslektion" och helt frivillig att gå på, om man kände att man behöde det. (Går man dit är man en sopa, eller en fitta, som dom säger där jag kommer ifrån, men men...) Naturligtvis försov jag mig just i torsdags och kom nästan 40 minuter försent till lektionen. Dock tänkte jag att det var tur att det inte var något tvång på att gå dit. Lugn klev jag in i klassrummet. Där sitter alla andra i gruppen knäpptysta böjda över ett pappershäfte. Jag tänker att det var ju värst vad dom var seriösa. Och vad många som pallrat sig hit frivilligt!
Det visar sig naturligtvis att läraren aviserat att hela gruppen ska ha prov. Detta har hon alltså kommit på med en veckas varsel, för att inte säga en dag. Information skulle ha legat i klassfacket. Det hade det också uppenbarligen gjort eftersom två andra från min klass var där. Till mig hade ingen sagt ett ljud.
När jag väl kom dit förklarade läraren att jag hade 45 minuter på mig att göra mitt bästa, eller så kunde jag strunta i det. det var natruligtvis helt och hållet mitt eget val!
Behöver jag påpeka att det finns få uttryck jag avskyr så mycket som att man skulle ha något att välja på här i livet? Få relationer är så maktkoncentrarade till den ena parten som relationen mellan lärare och elev. Sen finns det lärare som väljer att inte missbruka den makten. Tyvärr är dom i minoritet. Jag antar att frästelsen är alltför stor. Varför inte jävlas med folk om man kan, liksom.
Jag frågade hur som helst om jag inte kunde få göra provet vid ett annat tillfälle och förklarade viskade att ingen upplyst mig om att det skulle vara något prov den dagen. Läraren vägrade naturligtvis och tyckte jag fick skylla mig själv som inte kommigt dit i tid. Så var det med den frivilligheten...
Dagens stora fråga är förstås: Borde sånt få hända? Jag ligger redan jävligt risigt till i Engelskan. Jag fattar inte hur jag kunde vara så dum att jag valde kursen från första början. Bara det att jag aldrig haft några problem med engelska eller med att lära mig språk över huvud taget. Jag började prata när jag var nio månader. (Läkarna vägrade tro på det förrän dom fick höra det inspelat på band...) Dock har mitt självförtroende på området språk bokstavligt talat sjukit till noll. Jag tror ingenting om mina egna språkkunskaper längre, eftersom jag under hela min skoltid fått höra alla fel jag gjort istället för alla rätt. Feler har nio gånger av tio varit under hörförståelse - jag hör dåligt på båda öronen och har gjort det sen födseln. Ursäkta så mycket.
Jag började läsa Engelska i årskurs ett, inte i år tre som de flesta andra. Min lågstadielärare berömde mig tidigt för att jag lärde mig språket så snabbt. När jag började tredje klass fick jag en ny lärarinna. Hon började om på noll. Det var som om ingen i klassen någonsin hade hört ett ord engelska. Två års kunskaper kastades bort. Nu skulle vi lära oss vad Cat och Dog betydde. Jag hatade det. På utvecklingssamtal efter utvecklingssamtal bad jag om att få flytta upp en klass på engelskan och ha engelska med klassen över. Varje gång svarade läraren rakt ut att jag var alldeles för dålig för det. En annan kille i klassen fick dock gå just en klass över. Han var ju så charmig och bra på språk.
När jag gick i femte klass bestämde lärarna på skolan att nu fick det bli slut på mina protester. Istället för att flyttas upp en klass bestämde dom att en gång för alla få tyst på mig genom att flytta ner mig till klassen under. Där fick jag återigen samma lärare som jag haft i lågstadiet. Hon förstog inte alls vad jag gjorde i hennes klass och påpekade att hon mindes mig som en språkbegåvning. Jag sa att hennes minne var korrekt och att jag snarare ville ha svårare undervisning än lättare. Jag gick aldrig till henes lektioner och jag vet att hon förstod mig.
En sak som sårade mig oerhört under denna tid var att mina föräldrar tids nog tog efter lärarnas förklaringar. "Hon kan för lite gramatik, hon kan för lite engelska ord, hon stavar dåligt. Hon är helt enkelt mycket sämre än de eleverna i klassen över." Mina föräldrar trodde dem och min mamma som själv är språklärare började prata om att jag inte hade "kommit över tröskeln" i engelskan än.
Att säga att jag var för dålig (när jag hörde på) hade möjligtvis varit acceptabelt - om det hade varit sant. När alla fick välja elevens val valde jag dock av någon outgrundlig anledning Engelska. Jag fick då en lärare som jobbade på en annan avdelning på skolan. Jag var den enda från min årskurs i gruppen, alla andra var ett eller två år äldre. Läraren konstaterade snabbt att jag inte hade några som helst svårigheter att hänga med i undervisningen - tvärrt om var mina kunskaper ovanligt välutvecklade, sade hon.
Jag krävde aldrig något att än att få lära mig lite engelska. Jag krävde aldrig något annat än att lära mig något mer än fraser av typen "The boy is sitting on the cloud".
Men det var tradition på skolan att göra så här. Horor, oj förlåt, flickor som ifrågasatte skulle tystas med buller och bång. De skulle tryckas ned så till den milda grad att de aldrig mer vågade tvivla på att det var dem det var fel på och inte undervisningen. Vi skulle aldrig tro att vi var något. Den som hävdade att hon kunde något var uppkäftig. Det fick jag höra fler gånger. Varje gång förstod jag inte vad jag gjorde för fel. jag påpekade bara att jag hade alla rätt på senaste läxförhöret. Jag sade bara som det var, att jag inte var ett dugg sämre än någon annan i klassen. Vad var det för uppkäftigt med det?
Än idag har jag svårt för just engelska. Kanske inte så mycket därför, men just för att ingen vågade ta mitt parti. Dom visste precis hur dom skulle göra för att få tyst på mig. När inte ens min egen mamma, som själv alltid hävdat att jag hade lätt för språk, godtog lärarnas förklaringar var det något som gick sönder. Man behandlar flickor så. Man låter dem veta att de inte ska tro att de är något. Den som säger emot är en hora.
Och frotfarande är jag en hora när min engelskalärare säger till mig att jag är en av de sämsta i klassen. Jag vet att det inte är sant. Jag vet att jag kan om jag vill. Men säger jag det är jag en hora.
Det värsta en elev kan göra i svenska skolan är att säga till sin lärare att man tycker man förtjänar ett högre betyg. Det är ett underkännande av hela systemet, en antydan om att något skulle vara fel. Ett underkännande av lärarens arbete, kunskaper och bedömningsförmåga. Läraren har väl för fan ögon och öron! Eller?
En gymnastiklärare sade till mig en gång:
Kalla det hjärnspöken och sjuka fantasier. Men såklart har jag översatt detta till ett språk jag förstår i mitt eget huvud. Och varje gång jag kliver in i ett klassrum med en ny lärare tänker jag:
Orsak:
1) På grund av allmän psykisk ohälsa har jag vid flera tillfällen helt enkelt inte orkat gå på lektionerna.
2) Förra torsdagen hade vi "övningslektion". Det var frivilligt om man ville gå dit, men min lärare sa åt mig att det var bäst för mig att jag kom. Frihet för vissa av oss, som vanligt alltså. Vi fick göra ett antal övningsuppgifter och jag klarade mig inte ett dugg sämre än någon annan. I slutet av lektionen sade läraren att även nästa torsdag, alltså nu i torsdags skulle vara en "övningslektion" och helt frivillig att gå på, om man kände att man behöde det. (Går man dit är man en sopa, eller en fitta, som dom säger där jag kommer ifrån, men men...) Naturligtvis försov jag mig just i torsdags och kom nästan 40 minuter försent till lektionen. Dock tänkte jag att det var tur att det inte var något tvång på att gå dit. Lugn klev jag in i klassrummet. Där sitter alla andra i gruppen knäpptysta böjda över ett pappershäfte. Jag tänker att det var ju värst vad dom var seriösa. Och vad många som pallrat sig hit frivilligt!
Det visar sig naturligtvis att läraren aviserat att hela gruppen ska ha prov. Detta har hon alltså kommit på med en veckas varsel, för att inte säga en dag. Information skulle ha legat i klassfacket. Det hade det också uppenbarligen gjort eftersom två andra från min klass var där. Till mig hade ingen sagt ett ljud.
När jag väl kom dit förklarade läraren att jag hade 45 minuter på mig att göra mitt bästa, eller så kunde jag strunta i det. det var natruligtvis helt och hållet mitt eget val!
Behöver jag påpeka att det finns få uttryck jag avskyr så mycket som att man skulle ha något att välja på här i livet? Få relationer är så maktkoncentrarade till den ena parten som relationen mellan lärare och elev. Sen finns det lärare som väljer att inte missbruka den makten. Tyvärr är dom i minoritet. Jag antar att frästelsen är alltför stor. Varför inte jävlas med folk om man kan, liksom.
Jag frågade hur som helst om jag inte kunde få göra provet vid ett annat tillfälle och förklarade viskade att ingen upplyst mig om att det skulle vara något prov den dagen. Läraren vägrade naturligtvis och tyckte jag fick skylla mig själv som inte kommigt dit i tid. Så var det med den frivilligheten...
Dagens stora fråga är förstås: Borde sånt få hända? Jag ligger redan jävligt risigt till i Engelskan. Jag fattar inte hur jag kunde vara så dum att jag valde kursen från första början. Bara det att jag aldrig haft några problem med engelska eller med att lära mig språk över huvud taget. Jag började prata när jag var nio månader. (Läkarna vägrade tro på det förrän dom fick höra det inspelat på band...) Dock har mitt självförtroende på området språk bokstavligt talat sjukit till noll. Jag tror ingenting om mina egna språkkunskaper längre, eftersom jag under hela min skoltid fått höra alla fel jag gjort istället för alla rätt. Feler har nio gånger av tio varit under hörförståelse - jag hör dåligt på båda öronen och har gjort det sen födseln. Ursäkta så mycket.
Jag började läsa Engelska i årskurs ett, inte i år tre som de flesta andra. Min lågstadielärare berömde mig tidigt för att jag lärde mig språket så snabbt. När jag började tredje klass fick jag en ny lärarinna. Hon började om på noll. Det var som om ingen i klassen någonsin hade hört ett ord engelska. Två års kunskaper kastades bort. Nu skulle vi lära oss vad Cat och Dog betydde. Jag hatade det. På utvecklingssamtal efter utvecklingssamtal bad jag om att få flytta upp en klass på engelskan och ha engelska med klassen över. Varje gång svarade läraren rakt ut att jag var alldeles för dålig för det. En annan kille i klassen fick dock gå just en klass över. Han var ju så charmig och bra på språk.
När jag gick i femte klass bestämde lärarna på skolan att nu fick det bli slut på mina protester. Istället för att flyttas upp en klass bestämde dom att en gång för alla få tyst på mig genom att flytta ner mig till klassen under. Där fick jag återigen samma lärare som jag haft i lågstadiet. Hon förstog inte alls vad jag gjorde i hennes klass och påpekade att hon mindes mig som en språkbegåvning. Jag sa att hennes minne var korrekt och att jag snarare ville ha svårare undervisning än lättare. Jag gick aldrig till henes lektioner och jag vet att hon förstod mig.
En sak som sårade mig oerhört under denna tid var att mina föräldrar tids nog tog efter lärarnas förklaringar. "Hon kan för lite gramatik, hon kan för lite engelska ord, hon stavar dåligt. Hon är helt enkelt mycket sämre än de eleverna i klassen över." Mina föräldrar trodde dem och min mamma som själv är språklärare började prata om att jag inte hade "kommit över tröskeln" i engelskan än.
Att säga att jag var för dålig (när jag hörde på) hade möjligtvis varit acceptabelt - om det hade varit sant. När alla fick välja elevens val valde jag dock av någon outgrundlig anledning Engelska. Jag fick då en lärare som jobbade på en annan avdelning på skolan. Jag var den enda från min årskurs i gruppen, alla andra var ett eller två år äldre. Läraren konstaterade snabbt att jag inte hade några som helst svårigheter att hänga med i undervisningen - tvärrt om var mina kunskaper ovanligt välutvecklade, sade hon.
Jag krävde aldrig något att än att få lära mig lite engelska. Jag krävde aldrig något annat än att lära mig något mer än fraser av typen "The boy is sitting on the cloud".
Men det var tradition på skolan att göra så här. Horor, oj förlåt, flickor som ifrågasatte skulle tystas med buller och bång. De skulle tryckas ned så till den milda grad att de aldrig mer vågade tvivla på att det var dem det var fel på och inte undervisningen. Vi skulle aldrig tro att vi var något. Den som hävdade att hon kunde något var uppkäftig. Det fick jag höra fler gånger. Varje gång förstod jag inte vad jag gjorde för fel. jag påpekade bara att jag hade alla rätt på senaste läxförhöret. Jag sade bara som det var, att jag inte var ett dugg sämre än någon annan i klassen. Vad var det för uppkäftigt med det?
Än idag har jag svårt för just engelska. Kanske inte så mycket därför, men just för att ingen vågade ta mitt parti. Dom visste precis hur dom skulle göra för att få tyst på mig. När inte ens min egen mamma, som själv alltid hävdat att jag hade lätt för språk, godtog lärarnas förklaringar var det något som gick sönder. Man behandlar flickor så. Man låter dem veta att de inte ska tro att de är något. Den som säger emot är en hora.
Och frotfarande är jag en hora när min engelskalärare säger till mig att jag är en av de sämsta i klassen. Jag vet att det inte är sant. Jag vet att jag kan om jag vill. Men säger jag det är jag en hora.
Det värsta en elev kan göra i svenska skolan är att säga till sin lärare att man tycker man förtjänar ett högre betyg. Det är ett underkännande av hela systemet, en antydan om att något skulle vara fel. Ett underkännande av lärarens arbete, kunskaper och bedömningsförmåga. Läraren har väl för fan ögon och öron! Eller?
En gymnastiklärare sade till mig en gång:
Efter alla år inom idrotten kan jag se på en elev första gången de kliver in i jumpahallen om han eller hon är byggd för idrott.Underförstått att jag inte var en av dem.
Kalla det hjärnspöken och sjuka fantasier. Men såklart har jag översatt detta till ett språk jag förstår i mitt eget huvud. Och varje gång jag kliver in i ett klassrum med en ny lärare tänker jag:
Efter alla år inom skolan kan den här läraren se vilka elever som är uppkäftiga horor och vilka som accepterar och håller käft.Underförstått att killar aldri kan vara horor.
Saturday, May 5, 2007
Norden är bäst!
Seriöst...
I Sverige får man inte måla om sitt hus utan tillstånd från staten.
I skåne är det fortfarande förbjudet att stjäla sin grannes vårdsvin. Den som ändå gör det ska straffas med att förlora ett av sina egna vårdsvin.
Du tror att du äger marken ditt hus ligger på. Trodde du ja. En halvmeter ner i jorden, sen äger du inte mer på det hållet.
I Danmark får du böta 20 spänn om du inte rapporterar till polisen ifall någon dött.
I Danmark får du heller inte starta din bil, om någon ligger under den.
Tydligen är det också förbjudet för danska resturanger att ta betalt för vatten, såvida vattnet inte kompleteras med is eller citron.
Man lär sig så sjukt mycket nyttiga saker i skolan.
I Sverige får man inte måla om sitt hus utan tillstånd från staten.
I skåne är det fortfarande förbjudet att stjäla sin grannes vårdsvin. Den som ändå gör det ska straffas med att förlora ett av sina egna vårdsvin.
Du tror att du äger marken ditt hus ligger på. Trodde du ja. En halvmeter ner i jorden, sen äger du inte mer på det hållet.
I Danmark får du böta 20 spänn om du inte rapporterar till polisen ifall någon dött.
I Danmark får du heller inte starta din bil, om någon ligger under den.
Tydligen är det också förbjudet för danska resturanger att ta betalt för vatten, såvida vattnet inte kompleteras med is eller citron.
Man lär sig så sjukt mycket nyttiga saker i skolan.
Knasiga lagar!
Kände att jag var tvungen att spinna vidare på ämnet!
* I de flesta svenska städer är det förbjudet att supa offentligt på stan. Straffet är böter. För några hundra år sedan eller så var det i vissa städer även förbjudet att hångla offentligt. Detta togs dock bort. Förutom i Lund, där du utan problem kan supa dig dyngrak utan påföljd, men fortfarande inte har någon legal rätt att hångla på torget!
Liknande lagar återfinns över hela världen. I USA finns några av dem:
* I delstaten Wisconsin i USA frå du absolut inte Kyssas på ett tåg!
* I Minnesota är det förbjudet att sova naken
* I Newcastle, Wyoming, är det förbjudet att ha sex i mataffärers
köttdiskar.
* Oblong, Illnois, finns en lag som förbjuder folk att på deras bröllopsdag ha sex samtidigt som de jagar eller fiskar.
* Trentmonton i Utah förbjuder kvinnor att ha sex med män när de
åker ambulans.
* I Ventura storkommun i Kalifornien får varken katter eller hundar para sig utan särskilt tillstånd.
* Om en polis i Coeur d'Alene, Idaho, misstänker att ett par har sex i en bil eller annat fordon måste han tuta tre gånger och sedan vänta två minuter innan han kan närma sig bilen med paret i.
* I staden Ames i Iowa får en äkta man inte ta mer än tre klunkar öl då han ligger i sängen bredvid sin fru.
* Om din andedräkt luktar lök, vitlök eller sardiner är du enligt lag förbjuden att älska med din fru.
* Hotellägare i Hastings i delstaten Nebraska måste enligt lag ge sina gäster en vit, ren nattskjorta. Lagen fortsätter sedan proklamera att inga par får älska med varandra, såvida de inte har på sig dessa nattskjortor, vilket gör det hela lagligt.
* Ett par som hånglar inuti ett fordon och av misstag kommer åt tutan under den lustfylla leken kan sättas i fängelse enligt en lag i Liberty Corner i delstaten New Jersey.
* Under lunchrasten i Carlsbad, New Mexico, bör inga par idka sex i en bil, såvida bilen inte har gardiner.
I Harrisburg i delstaten Pennsylvania är det olagligt att ha sex med en lastbilschaufför i en vägtullshytt.
I Texasstaden Kingsville finns det otroligt nog en lag som förbjuder grisar att para sig på det område som tillhör stadens flygplats.
* Sex utan kondom är fortfarande olagligt i delstaten Nevada.
* I Tremonton är det förbjudet för en kvinna att älska med en man inuti en ambulans. Utöver de normala anklagelserna som bör påfölja ett missbruk mot denna lag kommer även kvinnans namn att publiceras i lokalpressen. Mannen får inget straff.
* I delstaten Washington finns det en lag som meddelar att det är strängt förbjudet att älska med en oskuld (även på bröllopsnatten). Hur man någonsin ska bli av med oskulden förtäljer icke lagen.
* En man får inte avfyra en pistol då hans kvinnliga partner får en orgasm. Denna lag är verksam Connorsville, Wisconsin.
*
* Den enda ställningen som är accepterad enligt lag i Washington DC är missionärsställningen. Alla övriga ställningar är olagliga.
* I Bozeman i Amerikas delstat Montana finns en lag som förbjuder all sexuell aktivitet mellan de två könen på gräsmattan framför ens hus. Detta gäller dock bara om de är nakna. Man kan tydligen komma undan om man har sockar på sig...
* Hotell i Sioux Falls, South Dakota, måste se till att det finns två sängar i alla rum, och dessa bäddar måste befinna sig på ett avstånd av sextio centimeter eller mer då ett par hyr ett rum för endast en natt. Lagen förbjuder även älskog på golvet mellan de två sängarna.
* I Hartford, Conneticut, bryter man mot lagen om man kysser sin fru på en söndag.
I resten av världen kan lagarna se ut så här:
* I Libanon får män ha sex med djur, men det måste vara djur av kvinnligt kön. Att ha sex med djur av manligt kön bestraffas med döden.
* I Bahrain är det tillåtet för en doktor att undersöka en kvinnas könsorgan, men han får dock inte titta direkt på dem under undersökningen utan endast genom en spegel.
* Muslimer får inte titta på könsorganen på en avliden person. Detta gäller även begravningsentreprenörer. Könsorganen på den döde måste täckas med en tegelsten eller träbräda hela tiden.
* Straffet för onani i Indonesien är halshuggning.
* Det finns män på Guam vars fulltidssysselsättning är att resa landet runt och beröva flickor på oskulden. De betalar dem dessutom för äran att få haft sex med dem för första gången... Och skälet är: Enligt Guams lag så är det absolut förbjudet för oskulder att gifta sig.
* I Hongkong får en bedragen fru lagligen döda sin otrogne man, men endast med sina bara händer. Mannens älskarinna får dock dödas på vilket sätt som behagas.
* I Liverpool, England får kvinnliga säljare arbeta med bar överkropp - men endast i affärer för exotisk fisk.
* I Cali, Colombia, får kvinnan endast ha sex med sin äkta man. Första gången de ska ha sex så måste kvinnans mamma vara i rummet och bevittna akten.
* I Santa Cruz, Bolivia, är det olagligt för en man att ha sex med en kvinna och hennes dotter samtidigt.
* I Maryland är det olagligt att sälja kondomer genom myntautomater men det finns ett undantag: preventivmedel får säljas från en myntautomat endast "på ställen där alkohol säljs för konsumering på stället".
Och sådär fortsätter det. Lagar är det roligaste som finns. I vissa sammanhang.
* I de flesta svenska städer är det förbjudet att supa offentligt på stan. Straffet är böter. För några hundra år sedan eller så var det i vissa städer även förbjudet att hångla offentligt. Detta togs dock bort. Förutom i Lund, där du utan problem kan supa dig dyngrak utan påföljd, men fortfarande inte har någon legal rätt att hångla på torget!
Liknande lagar återfinns över hela världen. I USA finns några av dem:
* I delstaten Wisconsin i USA frå du absolut inte Kyssas på ett tåg!
* I Minnesota är det förbjudet att sova naken
* I Newcastle, Wyoming, är det förbjudet att ha sex i mataffärers
köttdiskar.
* Oblong, Illnois, finns en lag som förbjuder folk att på deras bröllopsdag ha sex samtidigt som de jagar eller fiskar.
* Trentmonton i Utah förbjuder kvinnor att ha sex med män när de
åker ambulans.
* I Ventura storkommun i Kalifornien får varken katter eller hundar para sig utan särskilt tillstånd.
* Om en polis i Coeur d'Alene, Idaho, misstänker att ett par har sex i en bil eller annat fordon måste han tuta tre gånger och sedan vänta två minuter innan han kan närma sig bilen med paret i.
* I staden Ames i Iowa får en äkta man inte ta mer än tre klunkar öl då han ligger i sängen bredvid sin fru.
* Om din andedräkt luktar lök, vitlök eller sardiner är du enligt lag förbjuden att älska med din fru.
* Hotellägare i Hastings i delstaten Nebraska måste enligt lag ge sina gäster en vit, ren nattskjorta. Lagen fortsätter sedan proklamera att inga par får älska med varandra, såvida de inte har på sig dessa nattskjortor, vilket gör det hela lagligt.
* Ett par som hånglar inuti ett fordon och av misstag kommer åt tutan under den lustfylla leken kan sättas i fängelse enligt en lag i Liberty Corner i delstaten New Jersey.
* Under lunchrasten i Carlsbad, New Mexico, bör inga par idka sex i en bil, såvida bilen inte har gardiner.
I Harrisburg i delstaten Pennsylvania är det olagligt att ha sex med en lastbilschaufför i en vägtullshytt.
I Texasstaden Kingsville finns det otroligt nog en lag som förbjuder grisar att para sig på det område som tillhör stadens flygplats.
* Sex utan kondom är fortfarande olagligt i delstaten Nevada.
* I Tremonton är det förbjudet för en kvinna att älska med en man inuti en ambulans. Utöver de normala anklagelserna som bör påfölja ett missbruk mot denna lag kommer även kvinnans namn att publiceras i lokalpressen. Mannen får inget straff.
* I delstaten Washington finns det en lag som meddelar att det är strängt förbjudet att älska med en oskuld (även på bröllopsnatten). Hur man någonsin ska bli av med oskulden förtäljer icke lagen.
* En man får inte avfyra en pistol då hans kvinnliga partner får en orgasm. Denna lag är verksam Connorsville, Wisconsin.
*
* Den enda ställningen som är accepterad enligt lag i Washington DC är missionärsställningen. Alla övriga ställningar är olagliga.
* I Bozeman i Amerikas delstat Montana finns en lag som förbjuder all sexuell aktivitet mellan de två könen på gräsmattan framför ens hus. Detta gäller dock bara om de är nakna. Man kan tydligen komma undan om man har sockar på sig...
* Hotell i Sioux Falls, South Dakota, måste se till att det finns två sängar i alla rum, och dessa bäddar måste befinna sig på ett avstånd av sextio centimeter eller mer då ett par hyr ett rum för endast en natt. Lagen förbjuder även älskog på golvet mellan de två sängarna.
* I Hartford, Conneticut, bryter man mot lagen om man kysser sin fru på en söndag.
I resten av världen kan lagarna se ut så här:
* I Libanon får män ha sex med djur, men det måste vara djur av kvinnligt kön. Att ha sex med djur av manligt kön bestraffas med döden.
* I Bahrain är det tillåtet för en doktor att undersöka en kvinnas könsorgan, men han får dock inte titta direkt på dem under undersökningen utan endast genom en spegel.
* Muslimer får inte titta på könsorganen på en avliden person. Detta gäller även begravningsentreprenörer. Könsorganen på den döde måste täckas med en tegelsten eller träbräda hela tiden.
* Straffet för onani i Indonesien är halshuggning.
* Det finns män på Guam vars fulltidssysselsättning är att resa landet runt och beröva flickor på oskulden. De betalar dem dessutom för äran att få haft sex med dem för första gången... Och skälet är: Enligt Guams lag så är det absolut förbjudet för oskulder att gifta sig.
* I Hongkong får en bedragen fru lagligen döda sin otrogne man, men endast med sina bara händer. Mannens älskarinna får dock dödas på vilket sätt som behagas.
* I Liverpool, England får kvinnliga säljare arbeta med bar överkropp - men endast i affärer för exotisk fisk.
* I Cali, Colombia, får kvinnan endast ha sex med sin äkta man. Första gången de ska ha sex så måste kvinnans mamma vara i rummet och bevittna akten.
* I Santa Cruz, Bolivia, är det olagligt för en man att ha sex med en kvinna och hennes dotter samtidigt.
* I Maryland är det olagligt att sälja kondomer genom myntautomater men det finns ett undantag: preventivmedel får säljas från en myntautomat endast "på ställen där alkohol säljs för konsumering på stället".
Och sådär fortsätter det. Lagar är det roligaste som finns. I vissa sammanhang.
Är vi lika inför lagen?
Svar: NEJ det är vi inte (om någon trodde det).
Det är nämligen så att väldigt många svenska lagar bara gäller hälften av befolkningen. Jag ska ha ett historieprov i området lag och rätt och överallt i historiska sammanhang såväl som i nutid, stöter man på märkliga lagar.
Dom flesta brott kan uppenbarligen enbart begås av män. Eller det är i alla fall bara män som kan straffas för dem.
Här nedan föjer exempel på några riktiga gamla godingar:
* Om någon slår ut ögat på en fri man, skall hans eget öga slås ut.
* Om någon bryter en fri mans ben skall hans eget ben brytas.
* Om byggmästaren förorsakar att en son till husets ägare dör, skall byggmästarens son dö.
* Om han slår ut tanden på en arbetare så betalar han i silver.
Slutsatser:
* Du gör klokast i att slå ut ögat på en kvinna, eller i värsta fall på en ofri man. Då får du behålla ditt eget öga.
* Kvinnor kan inte bryta benet.
* Byggmästare är våldsamma människor som är smartast om de bygger huset så att husägarens dotter dör. Då slipper hans eget barn dö eftersom en dotter mer eller indre inte gör så stor skillnad. Om ändå en av husägarens söner råkar dö är det bäst för honom att han inte har någon egen son.
* Om du vill slå ut någons tand, välj borgmästaren eller annan adelsperson. Då lär du sannolikt få behålla ditt silver. Möjligtvis mister du kanske en av dina egna tänder.
De här lagarna är från typ 1500-talet, men det komiska är att många av dem helt enkelt aldrig plockats bort ur lagboken. Framför allt så gäller en överväldigande majoritet av lagarna bara för män. Alla kvinnor har alltså fritt fram att begå nästan vilka brott de vill eftersom det bara är han som kan dömas till straff.
Någon jävla belöning ska man ju ha för att man föddes lågavlönad.
Det är nämligen så att väldigt många svenska lagar bara gäller hälften av befolkningen. Jag ska ha ett historieprov i området lag och rätt och överallt i historiska sammanhang såväl som i nutid, stöter man på märkliga lagar.
Dom flesta brott kan uppenbarligen enbart begås av män. Eller det är i alla fall bara män som kan straffas för dem.
Här nedan föjer exempel på några riktiga gamla godingar:
* Om någon slår ut ögat på en fri man, skall hans eget öga slås ut.
* Om någon bryter en fri mans ben skall hans eget ben brytas.
* Om byggmästaren förorsakar att en son till husets ägare dör, skall byggmästarens son dö.
* Om han slår ut tanden på en arbetare så betalar han i silver.
Slutsatser:
* Du gör klokast i att slå ut ögat på en kvinna, eller i värsta fall på en ofri man. Då får du behålla ditt eget öga.
* Kvinnor kan inte bryta benet.
* Byggmästare är våldsamma människor som är smartast om de bygger huset så att husägarens dotter dör. Då slipper hans eget barn dö eftersom en dotter mer eller indre inte gör så stor skillnad. Om ändå en av husägarens söner råkar dö är det bäst för honom att han inte har någon egen son.
* Om du vill slå ut någons tand, välj borgmästaren eller annan adelsperson. Då lär du sannolikt få behålla ditt silver. Möjligtvis mister du kanske en av dina egna tänder.
De här lagarna är från typ 1500-talet, men det komiska är att många av dem helt enkelt aldrig plockats bort ur lagboken. Framför allt så gäller en överväldigande majoritet av lagarna bara för män. Alla kvinnor har alltså fritt fram att begå nästan vilka brott de vill eftersom det bara är han som kan dömas till straff.
Någon jävla belöning ska man ju ha för att man föddes lågavlönad.
Che Guevara är som Usama Bin Laden!
En vän till mig som går på IMER på Malmö högskola rapporterar om en kursbok där Che Guevara jämförs med Usama Bin Laden.
Samma skrot och korn de där två eller?
Samma skrot och korn de där två eller?
Om IMER
Imer är en utbildning på Malmö Högskola. Förkortningen står för Etniska Relationer och Internationell Migration.
Jag är personligen ytterst sketisk till denna utbildning. Orsaken till detta är vad jag hör från vänner och bekanta som själva går där, men kanske mest vad jag inte hör.
Enligt mig talar namnet på utbildningen för sig självt. Jag har två frågor gällande detta:
1) Vad är en etnisk relation för något? Om en Arab känner en annan arab, har dom en etnisk relation då eller? Vad är i så fall en social relation?
2) Finns det någon annan migration än internationell migration? Begreppet flykting är ju exempelvis detsamma över hela världen, och det finns också människor som flytt i alla länder.
Märkligt det där. Och så kallar dom sig antirasister. Det har jag svårt att smälta. (Jag har tidigare skrivit ett lååångt inlägg om det absurda med detta.)
Jag är personligen ytterst sketisk till denna utbildning. Orsaken till detta är vad jag hör från vänner och bekanta som själva går där, men kanske mest vad jag inte hör.
Enligt mig talar namnet på utbildningen för sig självt. Jag har två frågor gällande detta:
1) Vad är en etnisk relation för något? Om en Arab känner en annan arab, har dom en etnisk relation då eller? Vad är i så fall en social relation?
2) Finns det någon annan migration än internationell migration? Begreppet flykting är ju exempelvis detsamma över hela världen, och det finns också människor som flytt i alla länder.
Märkligt det där. Och så kallar dom sig antirasister. Det har jag svårt att smälta. (Jag har tidigare skrivit ett lååångt inlägg om det absurda med detta.)
Inför pricksystem för lärare!
Detta nämnde jag som hastigast i mitt förra inlägg, men jag tänkte utveckla det hela ytterligare.
Några exempel:
* Gymnastiklärare som tar en speciell elev i klassen som ett dåligt exempel inför alla de andra under en idrottslektion. Läraren påpekar att såsom den här eleven ser ut, så bör man inte se ut om man vill bli atlet.
* En lärare är klassföreståndare för en klass på 25 elever. En elev i klassen blir grovt mobbad av nästan alla de andra. Eleven blir kallad glåpord både på rasterna och på lektionstid. När det är grupparbeten blir eleven alltid lämnad ensam kvar. Om eleven sätter sig i samma bord som klasskompisarna i matsalen reser sig alla de andra och går.
Trakkasserierna pågår dagligen. Läraren ser vad som händer, men gör till en början ingenting. Efter klagomål från den utsatta elevens föräldrar tar läraren tag i situationen. På en rast ber hon den utsatta eleven stanna kvar när de ndra går ut. Hon förklarar för eleven att så här kan det inte fortsätta. Eleven måste ändra på sig för att bli mer omtyckt i klassen. Efter ett flera år av trakasserier byter eleven skola. Eftersom stämningen i klassen finns kvar, börjar man trakca ner på en av de andra eleverna. Även dennes föräldrar klagar varpå läraren upprepar samma procedur som med eleven som fick nog och bytte skola.
* En högstaidielärare har väldigt starka åsikter om utrikespolitik. Han hör vid ett tillfälle en elev yttra en åsikt som går tvärs emot hans egen. Han blir då arg på eleven och frågar varför denne tycker så och säger uttryckligen att eleven borde ändra åsikt. Eleven svarar att denne inte alls tänker ändra åsikt och att det är var och ens fulla rätt att tycka vad man vill. Läraren säger inget mer om saken. När elevn får sitt terminsbetyg av läraren är detta betydligt sämre än väntat. Betyget är också långt under vad eleven presterat på samtliga prov och inlämningsuppgifter.
FRÅGA: Bör dessa tre lärare få sitta kvar?
SVAR: Det är förbjudet enligt lag att kränka elever. Mobbning är förbjudet enligt lag. i vanliga fall kan man dömas till medhjälp till brott om man inte agerar när någon begår en brottslig handling. Att grunda en elevs betyg enbart på dennes åsikter är uttryckligen förbjudet enligt skolplanen. Ge mig en anledning till att inte sparka dem som missköter sitt jobb på det här viset!
Ändå sker liknande saker varje dag i svenska skolan. Vem tar elevernas parti? Vem skyddar dem? På vanliga arbetsplatser har man skyddsombud, man kan anmäla till arbetsdomstolen om man blir orättvist behandlad och man kan till och med anmäla arbetsgivaren för diskriminering om han eller hon ger jobbet till någon med sämre erfarenhet.
Vad gör en elev som blir felbehandlad? Om det är något jag lärt mig i skolan så är det att den som bråkar får sämre betyg. Den som säger vad man tycker, som påpekar när något är fel och som ifrågasätter lögner, det är en obekväm elev. Det lättaste sättet att göra dem mer "bekväma" är att straffa dem med det enda de inte kan påverka.
Lärarens makt över eleverna och då i synnerhet över deras betyg är enorm, nästinitll oinskränkt. Precis som alla andra yrkesgrupper kan lärare också begå tjänstefel. Lärarlinjen är en av de linjer på högskolan där det krävs lägst betygssnitt för att komma in. Det innebär att de som ska lära oss elever själva är dem som kan minst. Eller?
Många vuxna är helt enkelt direkt olämpliga att placera i samband med barn.
Det är inte bara pedofiler som förtjänar att åka ut med ändan före. Rensa upp i skolan. Ju förr desto bättre. Absolut max tre prickar. Sen ska dom ut me röven först.
Några exempel:
* Gymnastiklärare som tar en speciell elev i klassen som ett dåligt exempel inför alla de andra under en idrottslektion. Läraren påpekar att såsom den här eleven ser ut, så bör man inte se ut om man vill bli atlet.
* En lärare är klassföreståndare för en klass på 25 elever. En elev i klassen blir grovt mobbad av nästan alla de andra. Eleven blir kallad glåpord både på rasterna och på lektionstid. När det är grupparbeten blir eleven alltid lämnad ensam kvar. Om eleven sätter sig i samma bord som klasskompisarna i matsalen reser sig alla de andra och går.
Trakkasserierna pågår dagligen. Läraren ser vad som händer, men gör till en början ingenting. Efter klagomål från den utsatta elevens föräldrar tar läraren tag i situationen. På en rast ber hon den utsatta eleven stanna kvar när de ndra går ut. Hon förklarar för eleven att så här kan det inte fortsätta. Eleven måste ändra på sig för att bli mer omtyckt i klassen. Efter ett flera år av trakasserier byter eleven skola. Eftersom stämningen i klassen finns kvar, börjar man trakca ner på en av de andra eleverna. Även dennes föräldrar klagar varpå läraren upprepar samma procedur som med eleven som fick nog och bytte skola.
* En högstaidielärare har väldigt starka åsikter om utrikespolitik. Han hör vid ett tillfälle en elev yttra en åsikt som går tvärs emot hans egen. Han blir då arg på eleven och frågar varför denne tycker så och säger uttryckligen att eleven borde ändra åsikt. Eleven svarar att denne inte alls tänker ändra åsikt och att det är var och ens fulla rätt att tycka vad man vill. Läraren säger inget mer om saken. När elevn får sitt terminsbetyg av läraren är detta betydligt sämre än väntat. Betyget är också långt under vad eleven presterat på samtliga prov och inlämningsuppgifter.
FRÅGA: Bör dessa tre lärare få sitta kvar?
SVAR: Det är förbjudet enligt lag att kränka elever. Mobbning är förbjudet enligt lag. i vanliga fall kan man dömas till medhjälp till brott om man inte agerar när någon begår en brottslig handling. Att grunda en elevs betyg enbart på dennes åsikter är uttryckligen förbjudet enligt skolplanen. Ge mig en anledning till att inte sparka dem som missköter sitt jobb på det här viset!
Ändå sker liknande saker varje dag i svenska skolan. Vem tar elevernas parti? Vem skyddar dem? På vanliga arbetsplatser har man skyddsombud, man kan anmäla till arbetsdomstolen om man blir orättvist behandlad och man kan till och med anmäla arbetsgivaren för diskriminering om han eller hon ger jobbet till någon med sämre erfarenhet.
Vad gör en elev som blir felbehandlad? Om det är något jag lärt mig i skolan så är det att den som bråkar får sämre betyg. Den som säger vad man tycker, som påpekar när något är fel och som ifrågasätter lögner, det är en obekväm elev. Det lättaste sättet att göra dem mer "bekväma" är att straffa dem med det enda de inte kan påverka.
Lärarens makt över eleverna och då i synnerhet över deras betyg är enorm, nästinitll oinskränkt. Precis som alla andra yrkesgrupper kan lärare också begå tjänstefel. Lärarlinjen är en av de linjer på högskolan där det krävs lägst betygssnitt för att komma in. Det innebär att de som ska lära oss elever själva är dem som kan minst. Eller?
Många vuxna är helt enkelt direkt olämpliga att placera i samband med barn.
Det är inte bara pedofiler som förtjänar att åka ut med ändan före. Rensa upp i skolan. Ju förr desto bättre. Absolut max tre prickar. Sen ska dom ut me röven först.
Nationella prov
Läste nyligen att den borgerliga regeringen planerar att införa nationella prov i samtliga teoretiska ämnen i årskurs nio.
Jag måste erkänna att själva idén får mig att vilja hoppa och skutta och skrika ÄNTLIGEN! Varför är det då så bra med nationella prov? Svar: Det är det inte.
Men i nuläget är det den enda möjligheten att faktiskt mäta konkreta kunskaper och hur de skiljer sig mellan eleverna på olika skolor. Detta är i nuvanarnde läge endast möjligt i matte, svenska och egnelska, varav matteproven är de enda som kan betraktas som de enda som tydligt visar vad som skiljer sig mellan olika skolor.
Om man exempelvis skulle ha möjlighet att mäta även elevernas kunskap i kemi, historia och samhällskunskap skulle det snart bli väldigt tydligt vilka skolor som övervärderar betygen hos eleverna.
Dock måste formen för nationella prov, alltså hur proven utformas, förändras i grunden.
Här nedan följer några förslag:
svenska: De nationella proven i svenska är i nuläget utformade på så sätt att det är en den där man testar elvernas läsförståeöse och en del där den skriftliga förmågan testas. Läsförståelsen är enligt mig ganska värdelös och har troligen orsakat sämre betyg för många elever genom åren. Jag har själv varit med om att man förväntas kunna förklara och beskriva ord som är ren dialekt och ingalunda förekommer på alla platser i landet. Särskilt minns jag när jag själv gick i årskurs nio och det i texten stog om en flicka som "hade gömme med sin mamma". På något sätt skulle man begripa att flickan lekte kurra gömma med morsan.
Alltså: ertsätt läsförståelsen med mer konkreta texter och sammanhang. Bort med flummet.
En sak som aldrig testats på mig under hela min skoltid är min förståelse för svenska ord. Det är många svenska elever som helt enkelt får en chock när de ska göra högskoleprovet. Hur sjutton ska de kunna veta vad ord som adjungerad och diskrepans betyder? (Ni har helt rätt när ni gissar attt jag slagit upp orden i ordboken eftersom min egen kunskap i svenska ord aldrig varit sådär jättebra. Orden betyder tillfällig och skillnad.)
lösningen måste bli att införa ordförståelse på nationella proven! Det skulle enligt mig också hjälpa de elever som har dålig ordförståelse att få chans öva mer på detta. Jag har många gånger reagerat på exempelvis undervisningen i svenska som andraspråk där eleverna sällan lär sig ordkunskap. När jag gick på högstadiet fick man lära sig ord som var förknippade med bilar. Exempelvis backspegel och gaspedal. Det är förstås jättebra att veta vad en vindrtutetorkare är för något, problemet var bara att nästan ingen av elevernas föräldrar ens ägde en bil. Inte så stor chans att praktisera orden då kanske.
Engelska och andra språk: När det gäller andra språk än svenska är det svårare att testa ordkunskap eftersom inte alla skolor lär ut samma ord i exempelvis tyska (som man kan välja att läsa i årskurs 6, och alltså skulle testas i form av nationellt prov om förslaget går igenom). Man skulle dock kunna ha en högre grad av enkla meningsbyggnader som exempelvis jag bor i malmö, jag är si och så gammal och jag gillar min husdjur om språket är på en lätt nivå. I Engelska skulle man kunna ha svårare meningsbyggnad där eleven måste känna till vissa specifika ord för att faktiskt kunna klara uppgiften. Nema problema, bara gör det.
Samhällskunskap: Förskräckligt många elever går idag ut grundskolan utan att känna till de mest allmänbildande kunskaperna. "Men det lär man sig i gymnasiet", säger många. Ja, det gör man kanske. Om man går i gymnasiet. Om man inte hoppar av, inte börjar jobba istället, inte är deprimerad eller något annat som kan göra att man inte alls kan lära sig detta i gymnasiet. Det är bedrövligt när elever går ut grundskolan utan att veta vem som är statsminister i deras eget land. Det är lika bedrövligt när eleverna inte känner till vem som styr i deras egen kommun. Hur ska dessa elever någonsin kunna sägtta sig in i samhällsfrågor som rör dem? Hur ska de kunna vara med och påverka? Och hur ska de någonsin orka besvaräa sig med att gå och rösta? Jag bara undrar.
Under hela min högstadietid hade vi inte en enda debatt på samhällslektionerna. Olika frågor fick inte diskuteras. För mig som är uppväxt med att man ska lyssna på allas åsikter innan man bestämmer sig för vad man tycker, var detta obegripligt. Läraren pratade aldrig någonsin ens om vad som hände i samhället. Detta på en skola där majoriteten av eleverna inte hade tillgång till någon svensk dagstidning hemma.
Enda gångerna aktuella händelser ens berördes var när katastrofer inträffade. En gång höll vi en tyst minut för offren i terrorattacken i spanien och en gång för offren i world trade center. I samband med just 11 september frågade en elev med ursprung i mellanöstern varför vi aldrig höll tysta minuter för exempelvis offren i , som ju dessutom var mångdubbelt fler. Lärarens svar blev att "Irak ligger ju inte i europa". Eleven påpekade då att det gör inte World Trade Center heller.
Samhällskunskapen i många högstdieskolor är under all kritik. Jag vet. Jag har gått på ett antal av dem. Nationella prov i samhällskunskap borde därför fokusera på det allra mest grundläggande kunskaperna en elev bör erhålla efter nio år i skolan. Hur fungerar svenska valsystemet? Vilka politiska partier finns i Sverige och vad står de för? Hur fungerar EU? Hur funkar kommunal demokrati? Vilka rättigheter har medborgarna i exempelvis rättstvister och åtal? Vad skiljer det svenska samhället från exempelvis det amerikanska? Hur ser världen ut utanför Europa?
Historia: Historiska kunskaper är en förutsättning för att kunna förstå vad som händer idag. Nationella proven i historia borde därför fokusera på vilka händelser i historien som berört människan mest. Eleverna bör även kunna se följderna av dessa händelser. Annars försvinner hela poängen med historia.
Historia får aldrig bli kungarnas historia, eller överklassens historia. Det får aldrig bli männens historia eller svenskarnas historia. Människornas historia är inte bara de heterosexuella människornas historia. All historia i grundskolan måste i mycket högre utsträckning innehålla genus, klass, kön och etnicitet-perspektiv. Att exempelvis kvinnors historia reduceras till tre sidor längst bak i läroboken är helt oacceptabelt när det i själva varket handlar om hälften av befolkningen. Att kvinnor framställs som passiva medlöpare genom hela historien är rena rama historieförfalskningen. Bara för att man inte har makt betyder det inte att man inte finns. Som tur är. Då skulle världen snart bara omfatta George W Bush och Gud himslef.
Religionskunskap
Undersökningar visar att de elever som fått minst religionskunskap i skolan är mest främslingsfientliga. För min del räcker det argumentet för att religionskunskapen skall testas ordetligt. Man behöver inte ha några gigantiska kunskaper i ämnet i årskurs nio, men det är bra om man känner till lite kring de största religionernas historia. Det är också viktgit att man får lära sig om icke religiösa livsåskådningar. Religiositet får aldrig bli normen, det måste alltid vara ett frivilligt val och det måste alltid finnas alternativ.
Detta är några av de ämnen jag kan se fördelar med att ha nationella prov i. Det är dock viktigt att påpeka att ett prov aldrig kan vara självändamålet, eller att det aldrig får bli så att läraren genomför kursen enbart för att eleverna ska klara proven så skolans rykte blir bra. Det är den stora risken med detta, såsom jag ser det. En annan risk är just att alla lärare inte lär ut samma saker. Men om man hade nationella prov i vissa ämnen skulle skolplanen och kursmålen tvingas bli tydligare. Det skulle inte räcka med att säga att en elev ska kunna granska historiska händelser kritiskt för att få bättre än godkänt. Man skulle vara tvugna att beskriva vilka händelser detta i så fall skulle gälla.
Det finns dock en fördel som överväger alla andra fördelar. Hur många har inte någon gång haft en totalt värdelös lärare i något ämne. Givetvis kan olika elever uppfatta lärare som olika bra, men något fel är det ju ändå när random folk i klassen somnar på varje lektion för att lärarens undervisning är så sövande. Själv tycker jag alltid det kännslite vemodigt att "lämna efter mig" den läraren i vetskapen om att han eller hon kommer ha typ hundratals elever efter mig som också ska drabbas av vederbörandes oläplighet för yrket. Nationella proven borde användas till att studera klassers utveckling. Om en skola bara har en enda historielärare och eleverna på den skolan år efter år svarar fel på samma typ av frågor på nationella provet är det ganska uppenbart vad detta beror på. Skulder skall då inte läggas hos eleverna själva, som den gör idag, utan hos skolan eller läraren. Skolan borde i första hand få en varning och en tillsägelse om vad som behöver förbättras i undervisningen. I andra hand, om detta inte fungerar, bör läraren helt enkelt kickas.
Det kan låta hårt. Men inom nästan alla andra yrken kan man "prickas" om man begår tjänstefel. Lärare kan göra i princip vad de vill mot vem de vill. Det är lite otryggt när man vet att de har makten över ens betyg.
Nationella prov måste alltid bedömas centralt! De får aldrig bedömas av lärarna på skolan. Då försvinner ju hela idén med att bedömningen ska vara likbördig. En elev som vanligtvis skriver väldigt bra svenskuppsatser har naturligtvis helt andra förväntningar på sig än en elev som inte gör det. Lärare, liksom alla andra människor, bedömer efter vad de förväntar sig. Det är också ett nedvärderande betyg mot sig själv att som lärare behöva erkänna att en elev presterat bättre eller sämre än man trott de skulle. Då är det lättare att bedöma så som passar en själv bäst. Undantaget är möjligtvis just matteprov där resultaten är så tydliga. Du kan bara ha fel eller rätt. Antingen så kan du räkna eller inte. Men hur kan man säga om någon kan engelsk grammatik? Det finns ju så många olika delar av grammatiken man ska kunna!
Prov kan aldrig bli hundra procent rättvisa. Det är därför de finns. Men man kan använda dem till att ge elever som idag inte får någon värdig utbildning att lära sig lite extra. Inte minst för att det är slöseri med tid att sitta av barndomen i ett klassrum där man inte lär sig något.
Jag måste erkänna att själva idén får mig att vilja hoppa och skutta och skrika ÄNTLIGEN! Varför är det då så bra med nationella prov? Svar: Det är det inte.
Men i nuläget är det den enda möjligheten att faktiskt mäta konkreta kunskaper och hur de skiljer sig mellan eleverna på olika skolor. Detta är i nuvanarnde läge endast möjligt i matte, svenska och egnelska, varav matteproven är de enda som kan betraktas som de enda som tydligt visar vad som skiljer sig mellan olika skolor.
Om man exempelvis skulle ha möjlighet att mäta även elevernas kunskap i kemi, historia och samhällskunskap skulle det snart bli väldigt tydligt vilka skolor som övervärderar betygen hos eleverna.
Dock måste formen för nationella prov, alltså hur proven utformas, förändras i grunden.
Här nedan följer några förslag:
svenska: De nationella proven i svenska är i nuläget utformade på så sätt att det är en den där man testar elvernas läsförståeöse och en del där den skriftliga förmågan testas. Läsförståelsen är enligt mig ganska värdelös och har troligen orsakat sämre betyg för många elever genom åren. Jag har själv varit med om att man förväntas kunna förklara och beskriva ord som är ren dialekt och ingalunda förekommer på alla platser i landet. Särskilt minns jag när jag själv gick i årskurs nio och det i texten stog om en flicka som "hade gömme med sin mamma". På något sätt skulle man begripa att flickan lekte kurra gömma med morsan.
Alltså: ertsätt läsförståelsen med mer konkreta texter och sammanhang. Bort med flummet.
En sak som aldrig testats på mig under hela min skoltid är min förståelse för svenska ord. Det är många svenska elever som helt enkelt får en chock när de ska göra högskoleprovet. Hur sjutton ska de kunna veta vad ord som adjungerad och diskrepans betyder? (Ni har helt rätt när ni gissar attt jag slagit upp orden i ordboken eftersom min egen kunskap i svenska ord aldrig varit sådär jättebra. Orden betyder tillfällig och skillnad.)
lösningen måste bli att införa ordförståelse på nationella proven! Det skulle enligt mig också hjälpa de elever som har dålig ordförståelse att få chans öva mer på detta. Jag har många gånger reagerat på exempelvis undervisningen i svenska som andraspråk där eleverna sällan lär sig ordkunskap. När jag gick på högstadiet fick man lära sig ord som var förknippade med bilar. Exempelvis backspegel och gaspedal. Det är förstås jättebra att veta vad en vindrtutetorkare är för något, problemet var bara att nästan ingen av elevernas föräldrar ens ägde en bil. Inte så stor chans att praktisera orden då kanske.
Engelska och andra språk: När det gäller andra språk än svenska är det svårare att testa ordkunskap eftersom inte alla skolor lär ut samma ord i exempelvis tyska (som man kan välja att läsa i årskurs 6, och alltså skulle testas i form av nationellt prov om förslaget går igenom). Man skulle dock kunna ha en högre grad av enkla meningsbyggnader som exempelvis jag bor i malmö, jag är si och så gammal och jag gillar min husdjur om språket är på en lätt nivå. I Engelska skulle man kunna ha svårare meningsbyggnad där eleven måste känna till vissa specifika ord för att faktiskt kunna klara uppgiften. Nema problema, bara gör det.
Samhällskunskap: Förskräckligt många elever går idag ut grundskolan utan att känna till de mest allmänbildande kunskaperna. "Men det lär man sig i gymnasiet", säger många. Ja, det gör man kanske. Om man går i gymnasiet. Om man inte hoppar av, inte börjar jobba istället, inte är deprimerad eller något annat som kan göra att man inte alls kan lära sig detta i gymnasiet. Det är bedrövligt när elever går ut grundskolan utan att veta vem som är statsminister i deras eget land. Det är lika bedrövligt när eleverna inte känner till vem som styr i deras egen kommun. Hur ska dessa elever någonsin kunna sägtta sig in i samhällsfrågor som rör dem? Hur ska de kunna vara med och påverka? Och hur ska de någonsin orka besvaräa sig med att gå och rösta? Jag bara undrar.
Under hela min högstadietid hade vi inte en enda debatt på samhällslektionerna. Olika frågor fick inte diskuteras. För mig som är uppväxt med att man ska lyssna på allas åsikter innan man bestämmer sig för vad man tycker, var detta obegripligt. Läraren pratade aldrig någonsin ens om vad som hände i samhället. Detta på en skola där majoriteten av eleverna inte hade tillgång till någon svensk dagstidning hemma.
Enda gångerna aktuella händelser ens berördes var när katastrofer inträffade. En gång höll vi en tyst minut för offren i terrorattacken i spanien och en gång för offren i world trade center. I samband med just 11 september frågade en elev med ursprung i mellanöstern varför vi aldrig höll tysta minuter för exempelvis offren i , som ju dessutom var mångdubbelt fler. Lärarens svar blev att "Irak ligger ju inte i europa". Eleven påpekade då att det gör inte World Trade Center heller.
Samhällskunskapen i många högstdieskolor är under all kritik. Jag vet. Jag har gått på ett antal av dem. Nationella prov i samhällskunskap borde därför fokusera på det allra mest grundläggande kunskaperna en elev bör erhålla efter nio år i skolan. Hur fungerar svenska valsystemet? Vilka politiska partier finns i Sverige och vad står de för? Hur fungerar EU? Hur funkar kommunal demokrati? Vilka rättigheter har medborgarna i exempelvis rättstvister och åtal? Vad skiljer det svenska samhället från exempelvis det amerikanska? Hur ser världen ut utanför Europa?
Historia: Historiska kunskaper är en förutsättning för att kunna förstå vad som händer idag. Nationella proven i historia borde därför fokusera på vilka händelser i historien som berört människan mest. Eleverna bör även kunna se följderna av dessa händelser. Annars försvinner hela poängen med historia.
Historia får aldrig bli kungarnas historia, eller överklassens historia. Det får aldrig bli männens historia eller svenskarnas historia. Människornas historia är inte bara de heterosexuella människornas historia. All historia i grundskolan måste i mycket högre utsträckning innehålla genus, klass, kön och etnicitet-perspektiv. Att exempelvis kvinnors historia reduceras till tre sidor längst bak i läroboken är helt oacceptabelt när det i själva varket handlar om hälften av befolkningen. Att kvinnor framställs som passiva medlöpare genom hela historien är rena rama historieförfalskningen. Bara för att man inte har makt betyder det inte att man inte finns. Som tur är. Då skulle världen snart bara omfatta George W Bush och Gud himslef.
Religionskunskap
Undersökningar visar att de elever som fått minst religionskunskap i skolan är mest främslingsfientliga. För min del räcker det argumentet för att religionskunskapen skall testas ordetligt. Man behöver inte ha några gigantiska kunskaper i ämnet i årskurs nio, men det är bra om man känner till lite kring de största religionernas historia. Det är också viktgit att man får lära sig om icke religiösa livsåskådningar. Religiositet får aldrig bli normen, det måste alltid vara ett frivilligt val och det måste alltid finnas alternativ.
Detta är några av de ämnen jag kan se fördelar med att ha nationella prov i. Det är dock viktigt att påpeka att ett prov aldrig kan vara självändamålet, eller att det aldrig får bli så att läraren genomför kursen enbart för att eleverna ska klara proven så skolans rykte blir bra. Det är den stora risken med detta, såsom jag ser det. En annan risk är just att alla lärare inte lär ut samma saker. Men om man hade nationella prov i vissa ämnen skulle skolplanen och kursmålen tvingas bli tydligare. Det skulle inte räcka med att säga att en elev ska kunna granska historiska händelser kritiskt för att få bättre än godkänt. Man skulle vara tvugna att beskriva vilka händelser detta i så fall skulle gälla.
Det finns dock en fördel som överväger alla andra fördelar. Hur många har inte någon gång haft en totalt värdelös lärare i något ämne. Givetvis kan olika elever uppfatta lärare som olika bra, men något fel är det ju ändå när random folk i klassen somnar på varje lektion för att lärarens undervisning är så sövande. Själv tycker jag alltid det kännslite vemodigt att "lämna efter mig" den läraren i vetskapen om att han eller hon kommer ha typ hundratals elever efter mig som också ska drabbas av vederbörandes oläplighet för yrket. Nationella proven borde användas till att studera klassers utveckling. Om en skola bara har en enda historielärare och eleverna på den skolan år efter år svarar fel på samma typ av frågor på nationella provet är det ganska uppenbart vad detta beror på. Skulder skall då inte läggas hos eleverna själva, som den gör idag, utan hos skolan eller läraren. Skolan borde i första hand få en varning och en tillsägelse om vad som behöver förbättras i undervisningen. I andra hand, om detta inte fungerar, bör läraren helt enkelt kickas.
Det kan låta hårt. Men inom nästan alla andra yrken kan man "prickas" om man begår tjänstefel. Lärare kan göra i princip vad de vill mot vem de vill. Det är lite otryggt när man vet att de har makten över ens betyg.
Nationella prov måste alltid bedömas centralt! De får aldrig bedömas av lärarna på skolan. Då försvinner ju hela idén med att bedömningen ska vara likbördig. En elev som vanligtvis skriver väldigt bra svenskuppsatser har naturligtvis helt andra förväntningar på sig än en elev som inte gör det. Lärare, liksom alla andra människor, bedömer efter vad de förväntar sig. Det är också ett nedvärderande betyg mot sig själv att som lärare behöva erkänna att en elev presterat bättre eller sämre än man trott de skulle. Då är det lättare att bedöma så som passar en själv bäst. Undantaget är möjligtvis just matteprov där resultaten är så tydliga. Du kan bara ha fel eller rätt. Antingen så kan du räkna eller inte. Men hur kan man säga om någon kan engelsk grammatik? Det finns ju så många olika delar av grammatiken man ska kunna!
Prov kan aldrig bli hundra procent rättvisa. Det är därför de finns. Men man kan använda dem till att ge elever som idag inte får någon värdig utbildning att lära sig lite extra. Inte minst för att det är slöseri med tid att sitta av barndomen i ett klassrum där man inte lär sig något.
Thursday, April 19, 2007
Muslimska män - såna är dom!
Här följer en hårresande historia om vad som står rätt ut i min psykologibok.
I texten som följer får vi sedan veta att de båda männens gigantiskt olika syn på kvinnor beror på att de har "olika antaganden om verkligheten". Det står tydligt klart vem som har vilket antagande:
Man förklarar vidare att Ali ser ovanligt lättklädda kvinnor framför sig och att Søren ser helt normala svenska kvinnor.
Längre fram i texten förklarar man i klarspråk vad det handlar om.
Slutsats:
* Musliska män blir plötsligt arga när de ser kvinnor, men alla andra män blir uttråkade.
* I "isolerade turkiska bergsbyar" finns förmodligen inga kvinnor alls eftersom Ali blir så chockad när han får syn på några.
* Ali har definitift ingen fru eftersom han uppenbarligen aldrig sett en lättklädd kvinna. Sørens fru går alltid lättklädd och det är därför han känner sig så uttråkad.
* Kvinnorna ser mycket bättre ut i Roskilde än i Halland. Annars skulle inte Søren varken längta hem eller känna sig uttråkad.
Texten är absurd. Bland annat står det att Ali tycker kvinnorna är lättillgängliga. Om han tycker det är det i alla fall inget han visar i handling. Snarare känner han avsky och vill gå därifrån. Søren, däremot, tycker inte alls att kvinnorna är lättillgängliga.
Få se nu. Enligt mina erfarenheter av danska män, som naturligtvis är precis lika dana allihop, är risken att behandlas som något mindre smickrande ganska överhängande. Risken (för det är en risk och inte en chans om någon trodde det) att Søren springer fram och nyper en av kvinnorna på badstranden litegranna i häcken är betydligt större än att han går fram till samma kvinna och ber henne klä på sig lite mer kläder eftersom hon ser mycket sexigare ut då.
Ali, däremot, han som uppenbart känner så stark avsky för kvinnor. Särskilt dem i bikini. Kommer han kanske springa fram och nypa någon i häcken? Näääe. Kommer han kanske gå fram till en kvinna och tala om för henne att han verkligen inte gillar kvinnor i bikini? Knappast troligt.
Fråga: Vem av männen behandlar kvinnor mest som horor, lättillgängliga, prostituerade, etc.?
Maken till orealistiska perspektiv får man verkligen leta efter.
Alis reaktion beror enligt texten på en konflikt mellan hans muslimska "överjag" (samvete) och "detet" (ungf. det reella jaget). Enligt mig skulle det snarare bero på att han är man och totalt underordnad sin sexualdrift. Det står ju i texten. Varken Søren eller Ali kan hjälpa hur de känner, men i Alis fall beror det på hans religion och hans kultur vilket det ju naturligtvis inte handlar om för Søren. När Søren känner sig uttråkad beror det istället på att han är så van att se lättklädda kvinnor. Jag skulle vilja veta vilken av dessa två män som oftast besöker ett horhus. Ali som får en chock av att se kvinnor i bikini, eller Søren, som blir uttråkad.
Ett annat faktum som pekar åt samma håll är när det står i texten att Ali ser ovanligt lättklädda kvinnor framför sig och att Søren ser helt normala svenska kvinnor.
Att Ali ser ovanligt lättklädda kvinnor verkar för mig ganska naturligt.
* De flesta svenska kvinnor bär inte bikini på exempelvis jobbet, banken eller i mataffären.
* Som bekant har Ali kommit till just Sverige och inte till Ecuador, Australien eller Sydafrika. Det innäbär att de veckor om året då vädret lämpar sig för lätt klädsel vanligtvis går att räkna på en hand.
slutsats:
Lättklädda kvinnor är en ganska sällsynt förseelse i Sverige, och Alis reaktion bör således vara ganska naturlig.
Sören, däremot, som inte alls tycker det är något konstigt med lättklädda kvinnor, och rent av har börjat tröttna på dem, ja vi kan ju bara spekulera i vilka kretsar han umgås i.
I texten diskuteras nästan enbart varför Ali reagerar som han gör, så därför har jag helt enkelt fått dra mina egna slutsatser när det gäller Søren.
Att sådana här texter ens får lov att förekomma i läroböcker i skolan är enligt mig vansinnigt. Och nej, boken är inte ett lagom färskt alster från 30-talet, utan trycktes första gången 1998, och ytterligare nytryck 2001.
Författaren heter Martin Levander, och jag utfärdar härmed en allmän varning för vederbörande.
Psykologiboken innehåller även en hel del andra smaskiga detaljer kring manligt och kvinnligt.
Jag undrar vilken religion Martin har? För att inte tala om vilken kultur han kommer ifrån. Jag kan intyga att det finns gott om isolerade bergsbyar i Sverige också!
I övrigt är det fortfarande som jag alltid har hävdat: Det är inte kulturer som slår och det är inte hudfärg som våldtar. Det är män.
Verkligheten uppfattas olika
"Hur kommer det sig att olika människor kan bedöma samma verklighet på så olika sätt? Vi ska se på ett exempel:
Ali, 20, har just kommit till Sverige från en isolerad turkisk bergsby. Han är muslimskt uppfostrad. Nu besöker han badstranden utanför Tylösand i Halland. Det är en fin svensk sommardag, och många av kvinnorna är klädda i bikini. Några går till och med toppless.
Ali uppfattar kvinnorna som skamlösa. Om de inte varit så många lättklädda kvinnor på samma plats skulle han ha utgått från att det varit en stor samling prostituerade, antagligen omgivna av sina hallikar. Nu drar han istället slutsatsen att svenska kvinnor i allmänhet är mycket sexuellt inbjudande och lättsinniga. Antagligen är många av dem också horor, tänker han och känner både ilska, förakt och lockelse.
Bredvid honom strå den unge dansken Søren från Roskilde. Han står just och funderar på om han står just och funderar på om han inte tycker att det vore attraktivare med kvinnor sam har mer kläder på sig än de han just nu ser på stranden. Det är mer spännande att bara se en del, och låta fantasin göra resten, tycker han.
När Søren ser de svenska flickorna på den svenska badstranden tycker han att de ser ganska alldagliga ut, inte speciellt spännande eller oanständiga. Han känner sig lite uttråkad och längtar till Roskilde."
I texten som följer får vi sedan veta att de båda männens gigantiskt olika syn på kvinnor beror på att de har "olika antaganden om verkligheten". Det står tydligt klart vem som har vilket antagande:
" Alis antagande: Kvinnor som är lättklädda offentligt, även på badstranden, visar därmed att de är sexuellt lättillgängliga, ofta prostituerade.
Sørens antagande: Kvinnor kan mycket väl vara rejält avklädda offentligt, t.ex på en badstrand, utan att de därför är speciellt lättillgängliga."
Man förklarar vidare att Ali ser ovanligt lättklädda kvinnor framför sig och att Søren ser helt normala svenska kvinnor.
Längre fram i texten förklarar man i klarspråk vad det handlar om.
" Alis känslor på badstranden består av ilska, förakt och lockelse. Søren känner sig uttråkad och längtar hem."
"Ali måste förstå att i Sverige badar kvinnor mycket lättklädda utan att det alls betyder att de inbjuder till sex."
"Våra uppfattningar grundas i kultur och religion, av vårt sätt att leva och av vårt invanda sätt att betrakta verkligheten."
"Alis starka känslor på badstranden beror på den omedvetna konflikten mellan hans muslimska överjag och detets längtan efter sex och kärlek. Eftersom det är förbjudet för honom att känna lockelse inför västerländska kvinnor måste lockelsen så gott det går neutraliseras med förakt. Det åtrådda men förbjudna objektet (kvinnorna) nedvärderas så mycket som möjligt, och därför tolkar Ali kvinnornas beteende som skamligt."
Slutsats:
* Musliska män blir plötsligt arga när de ser kvinnor, men alla andra män blir uttråkade.
* I "isolerade turkiska bergsbyar" finns förmodligen inga kvinnor alls eftersom Ali blir så chockad när han får syn på några.
* Ali har definitift ingen fru eftersom han uppenbarligen aldrig sett en lättklädd kvinna. Sørens fru går alltid lättklädd och det är därför han känner sig så uttråkad.
* Kvinnorna ser mycket bättre ut i Roskilde än i Halland. Annars skulle inte Søren varken längta hem eller känna sig uttråkad.
Texten är absurd. Bland annat står det att Ali tycker kvinnorna är lättillgängliga. Om han tycker det är det i alla fall inget han visar i handling. Snarare känner han avsky och vill gå därifrån. Søren, däremot, tycker inte alls att kvinnorna är lättillgängliga.
Få se nu. Enligt mina erfarenheter av danska män, som naturligtvis är precis lika dana allihop, är risken att behandlas som något mindre smickrande ganska överhängande. Risken (för det är en risk och inte en chans om någon trodde det) att Søren springer fram och nyper en av kvinnorna på badstranden litegranna i häcken är betydligt större än att han går fram till samma kvinna och ber henne klä på sig lite mer kläder eftersom hon ser mycket sexigare ut då.
Ali, däremot, han som uppenbart känner så stark avsky för kvinnor. Särskilt dem i bikini. Kommer han kanske springa fram och nypa någon i häcken? Näääe. Kommer han kanske gå fram till en kvinna och tala om för henne att han verkligen inte gillar kvinnor i bikini? Knappast troligt.
Fråga: Vem av männen behandlar kvinnor mest som horor, lättillgängliga, prostituerade, etc.?
Maken till orealistiska perspektiv får man verkligen leta efter.
Alis reaktion beror enligt texten på en konflikt mellan hans muslimska "överjag" (samvete) och "detet" (ungf. det reella jaget). Enligt mig skulle det snarare bero på att han är man och totalt underordnad sin sexualdrift. Det står ju i texten. Varken Søren eller Ali kan hjälpa hur de känner, men i Alis fall beror det på hans religion och hans kultur vilket det ju naturligtvis inte handlar om för Søren. När Søren känner sig uttråkad beror det istället på att han är så van att se lättklädda kvinnor. Jag skulle vilja veta vilken av dessa två män som oftast besöker ett horhus. Ali som får en chock av att se kvinnor i bikini, eller Søren, som blir uttråkad.
Ett annat faktum som pekar åt samma håll är när det står i texten att Ali ser ovanligt lättklädda kvinnor framför sig och att Søren ser helt normala svenska kvinnor.
Att Ali ser ovanligt lättklädda kvinnor verkar för mig ganska naturligt.
* De flesta svenska kvinnor bär inte bikini på exempelvis jobbet, banken eller i mataffären.
* Som bekant har Ali kommit till just Sverige och inte till Ecuador, Australien eller Sydafrika. Det innäbär att de veckor om året då vädret lämpar sig för lätt klädsel vanligtvis går att räkna på en hand.
slutsats:
Lättklädda kvinnor är en ganska sällsynt förseelse i Sverige, och Alis reaktion bör således vara ganska naturlig.
Sören, däremot, som inte alls tycker det är något konstigt med lättklädda kvinnor, och rent av har börjat tröttna på dem, ja vi kan ju bara spekulera i vilka kretsar han umgås i.
I texten diskuteras nästan enbart varför Ali reagerar som han gör, så därför har jag helt enkelt fått dra mina egna slutsatser när det gäller Søren.
Att sådana här texter ens får lov att förekomma i läroböcker i skolan är enligt mig vansinnigt. Och nej, boken är inte ett lagom färskt alster från 30-talet, utan trycktes första gången 1998, och ytterligare nytryck 2001.
Författaren heter Martin Levander, och jag utfärdar härmed en allmän varning för vederbörande.
Psykologiboken innehåller även en hel del andra smaskiga detaljer kring manligt och kvinnligt.
Jag undrar vilken religion Martin har? För att inte tala om vilken kultur han kommer ifrån. Jag kan intyga att det finns gott om isolerade bergsbyar i Sverige också!
I övrigt är det fortfarande som jag alltid har hävdat: Det är inte kulturer som slår och det är inte hudfärg som våldtar. Det är män.
Thursday, April 12, 2007
Självnedvärdering
Min Självutvärdering blev en självnedvärdering. Så blir alla [lärare] glada och nöjda.
Några utdrag:
Och så där fortsätter det. Jag har nästan inte skrivit ett enda bra ord om min egen insats eftersom det inte är det som är meningen. Jag frågade min geografilärare häromdagen och hon sade att om man inte kan kritisera sig själv och se vad som varit dåligt i sin egen insats, så har man ingen självinsikt. Jag antar att det stämmer.
Så nu har jag kritiserat. Läs och njut. Frossa och gläd er att ni lyckades. Ännu en elev / hora / tjej som lyckats lära sig det viktigaste här i livet - att ha självinsikt.
Enligt läraren var det ett stort problem att det varje år var någon som inte hade någon som helst "självinsikt". Jag svarade att jag tyckte att det var ett större problem att det finns en hel bunt elever varenda år som inte har något som helst självförtroende. För första gången blev hon alldeles knäpptyst.
Några utdrag:
"Jag började fota ganska tidigt för att inte vädret skulle hinna bli för mörkt och ruggigt, men jag skulle egentligen ha börjat ännu tidigare. Mina bilder från Södra Innerstaden var egentligen sanslöst dåliga och jag borde egentligen ha kastat dom i papperskorgen på direkten. Bilderna från Västra hamnen och centrum var aningen bättre men en del var för mörka eller för ljusa. Det var svårt att avgöra hur det skulle bli på utskrift och i skolans dator eftersom ljusinställningarna är olika. Jag borde ha lagt ner mer tid på att bearbeta bilderna så dom blev bättre. Jag borde ha kunnat min kameras inställningar mycket bättre och exempelvis använt högre ISO så de mörka bilderna inte blev så gryniga. Under höstlovet i höstas arbetade jag visserligen med bearbetning av några av bilderna, men jag borde ha gjort det bättre och mer noggrant. Under höstlovet i höstas arbetade jag visserligen med bearbetning av några av bilderna, men jag kunde ha gjort det mer än så."
"Jag borde ha vetat att Västra hamnen inte är en egen stadsdel ännu, en miss som kunde ha besparat oss mycket tid och arbete om vi upptäckt tidigare. Det var dåligt av mig att jag inte kollade upp det från början."
"De tolkningar jag gjort av vissa slutsatser i utredningen är just mina tolkningar och i grunden helt värdelösa. Jag borde ha skippat dem rakt av och skrivit tråkiga PK-texter istället så hade de varit mer användbara i slutänden."
"Jag borde definitivt ha undersökt miljonprogrammens påverkan på den nuvarande situationen bättre och mer omfattande, men det var svårt att hitta någon information om det. (...) Jag borde lagt ner mer tid till att leta efter oberoende skrivningar av privatpersoner och det var en felbedömning att ge upp det spåret så lätt som jag gjorde."
Och så där fortsätter det. Jag har nästan inte skrivit ett enda bra ord om min egen insats eftersom det inte är det som är meningen. Jag frågade min geografilärare häromdagen och hon sade att om man inte kan kritisera sig själv och se vad som varit dåligt i sin egen insats, så har man ingen självinsikt. Jag antar att det stämmer.
Så nu har jag kritiserat. Läs och njut. Frossa och gläd er att ni lyckades. Ännu en elev / hora / tjej som lyckats lära sig det viktigaste här i livet - att ha självinsikt.
Enligt läraren var det ett stort problem att det varje år var någon som inte hade någon som helst "självinsikt". Jag svarade att jag tyckte att det var ett större problem att det finns en hel bunt elever varenda år som inte har något som helst självförtroende. För första gången blev hon alldeles knäpptyst.
Monday, April 9, 2007
Text om svenska skolan
Hittade en text jag egentligen skrivit till mitt projektarbete som handlar om just svenska skolan och skolsystemet (ännu en). Övertygad om textens förträfflighet väljer jag nu att publicera den här på bloggen =D
När jag söker svar på vår frågeställning om vad utbildningsskillnaderna i Malmö beror på stöter jag ideligen på problem med en liten detalj. Det här landet har tydligen bytt regering. Varje gång man ska försöka beskriva läget i skolorna, skillnaderna mellan bostäderna eller något annat slutar det alltid i en ny frågeställning; Varför. Ganska normalt, men problemet blir att man då också börjar fundera på hur man skulle kunna ändra på saken. Och så hamnar man i en evinnerlig process av nya planer för ditten och datten och ingen vet egentligen vems plan som omfattar vilka eller ens om ansvaret ligger hos kommunen, staten, EU eller farbror Einar. (Under arbetets gång tror jag både jag och min kära samarbetspartner kan intyga att vi hört och sett alla varianter…) Och hela tiden stöter man också på motsättningarna mellan dessa galengökar som helst ville bestämma över allt och alla. Det som kommunen vill göra med skolan godkänns inte av staten, det som staten tycker vore lämpligt bojkottas av EU och när fabror Einar hävdar barbarnens rätt till en undervisning värd namnet, möts han med frågande uttryck från alla dom andra tre. Dock hälsar Folkaprtiet, Socialdemokraterna och Centern att Einar är hjärtligt välkommen att engagera sig i partipolitiken (men absolut inte i något annat parti än deras eget) om han på allvar tycker att något bör förändras i den förträffliga svenska skolan.
Och så där fortsätter det i det oändliga. Försöker man finna en orsak till betygsskillnaderna mellan olika grundskolor i Malmö får man olika svar hos samtliga instanser. På skolorna tycker man det är kommunaliseringen av skolan som är boven i dramat. Kommunen själva hävdar att problemet inte existerar och Regeringen skyller på den förra regeringen som i sin tur skyller på friskolorna som ”exploderade” förra gången borgarna hade makten och så vidare. (Vi får väl verkligen inte hoppas att någon skola exploderat!?)
Mitt i hela smeten står ett gäng skolelever och är förbannade över att någon, vem det nu kan vara, har fått för sig att lägga ner deras skola. Men ingenstans diskuterar man hur man ska få rätsida på problemen. Alla är överens om att man ska lära sig saker i skolan. Men ingen vill sätta fingret på varför det finns skolor där eleverna lär sig mer ute i rasthallen än inne på lektionerna. Om det är skolans och lärarnas uppgift att lära eleverna saker, så är det ju väldigt konstigt att elever som har lågutbildade föräldrar nästan alltid lyckas sämre i skolan än elever med högutbildade föräldrar. Om allt funkade som det skulle borde man inte kunna se någon skillnad på detta, utan alla elever skulle få chans att vara bra i något ämne. Eller? Som det är nu verkar man ha gjort föräldrarna till extralärare i brist på övriga resurser.
Jag minns själv när ”det nya arbetssättet” introducerades. Jag gick i tredje klass i grundskolan och läraren (som för övrigt var fritidssosse på kommunen, precis dom flesta andra [kvinnliga] lärare på skolan var, eftersom det var enda sättet att få behålla jobbet eller inte frysas ut av kollegiet) berättade att nu skulle vi inte alls göra sim vi hade gjort förut i klassen. Nu skulle var och en jobba med vad dom ville när dom ville och det skulle öka elevernas ”egna inlärningsförmåga”! För det var ju så onödigt att Anna skulle räkna matte på förmiddagen om hon hellre ville göra det på eftermiddagen. Alla elever skulle få ett alldeles eget schema där man fick bestämma själv när man ville göra vad. ”Det nya arbetssättet” syftade till att lära oss elever att ta eget ansvar, fick vi veta. Resultatet blev naturligtvis totalt kaos. 25 ungar i tioårsåldern sprang omkring i klassrummet och skrek. Ingen visste vad de skulle göra hur, när eller varför. Men den som inte klarat av sitt arbetsschema i slutet av veckan hade naturligtvis sig själv att skylla, då hade man ju inte tagit sitt ansvar!
Naturligtvis kunde ingen klara av allt arbetet i skolan efter som ordet studiero inte längre existerade. Om någon mot förmodan skulle få för sig att försöka arbeta tvingades läraren springa runt och hälpa Olle med matten, Lisa med NO:n och Niklas med svenskan. Eftersom de flesta i klassen inte ville få höra att det gjort ett dåligt jobb på fredagen började många ta hem sina skolböcker och jobba hemma istället. Naturligtvis var inte alla föräldrar experter på alla ämnena, varpå man snart kunde se betydande skillnader i klassen. Visserligen var Niklas bäst i klassen på matte, men å andra sidan kunde han inte stava för fem öre. Lisa blev plötsligt väldigt bra på naturkunskap, men högläsningen på svenskan klarade hon inte alls. Olle, vars mamma var svensklärare på gymnasiet, klarade svenskan utan problem, men Engelskan blev allt svårare att hänga med i. Och så där fortsatte det.
”Det nya arbetssättet” var förstås bara ett annat uttryck för nedskärningar och mindre resurser i skolan. En efter en fick extralärarna och speciallärarna sluta sina yrken, och de elever som behövde stöd blev utan. Till missnöjda föräldrar sade man att extraläraren bara skulle jobba på skolan ett tag, fått en ny tjänst och flyttat, självmant valt att sluta eller liknande. Protokollen från kommunfullmäktige, där nära nog halva den ordinarie lärarkåren fanns representerade, visade naturligtvis något helt annat. Besparingar, ”sammarbetssvårigheter” satsningar på diverse galenskaper som golfbanor och hotell, var de verkliga orsakerna till att skolans resurser minskade i så rask takt. Till och med nya möbler till rektorn ansågs vara en orsak att kicka ut några extralärare. Till slut var man nästan tvungen att sitta i rullstol eller vara blind för att få någon hjälp i klassrummet över huvud taget.
På något sätt tycker jag att min egen historia upprepar sig gång på gång här i Malmö, fast i en tio gånger värre tappning. Den avgörande skillnaden är att de flesta i min lågstadieklass trots allt hade möjligheter till lugn och ro hemma, även om de aldrig fick det i skolan. I Malmö är det många barn som inte har den möjligheten.
När jag gick på högstadiet här i Malmö hade jag klasskompisar som delade rum med både sina mormödrar och treåriga småsyskon, eftersom familjerna inte hade råd att ha en större lägenhet. En del hade föräldrar som jobbade natt, sena kvällar eller i Danmark och de förväntades ta hand om sina småsyskon från de att de klev upp på morgonen tills dess att föräldrarna kom hem, med allt var det innebar. Det säger sig själv att man aldrig får en lugn stund eftersom man först måste hämta syskonet på dagis (som en tjej i min klass gjorde nästan varje dag efter skolan), sedan laga mat till syskonet, sitta med syskonet framför bolibompa, och se till att syskonet kommer i säng och somnar. När man själv ska börja plugga är man minst sagt utslagen. Har man dessutom då äldre syskon, som inte behöver passas, men väl spelar hög musik i rummet intill, blir det ohållbart att försöka sig på några studier.
Men när man misslyckas på proven, kommer försent morgonen efter eftersom man även måste ha hand om syskonet på morgonen, klä på dem och se till att de kommer iväg till dagis, och i slutändan får ganska dåliga betyg, ja då är det bara ens eget fel. Och på varje utvecklingssamtal får eleven höra att han eller hon måste ”ta skolan mer på allvar” och ”jobba mer hemma”. Ingen säger att vad det faktiskt handlar om är att eleverna inte får den hjälp de behöver ens när de är i skolan. Ingen säger att det är skolans agerande det är fel på, och inte eleverna som misslyckas på grund av detsamma.
När jag söker svar på vår frågeställning om vad utbildningsskillnaderna i Malmö beror på stöter jag ideligen på problem med en liten detalj. Det här landet har tydligen bytt regering. Varje gång man ska försöka beskriva läget i skolorna, skillnaderna mellan bostäderna eller något annat slutar det alltid i en ny frågeställning; Varför. Ganska normalt, men problemet blir att man då också börjar fundera på hur man skulle kunna ändra på saken. Och så hamnar man i en evinnerlig process av nya planer för ditten och datten och ingen vet egentligen vems plan som omfattar vilka eller ens om ansvaret ligger hos kommunen, staten, EU eller farbror Einar. (Under arbetets gång tror jag både jag och min kära samarbetspartner kan intyga att vi hört och sett alla varianter…) Och hela tiden stöter man också på motsättningarna mellan dessa galengökar som helst ville bestämma över allt och alla. Det som kommunen vill göra med skolan godkänns inte av staten, det som staten tycker vore lämpligt bojkottas av EU och när fabror Einar hävdar barbarnens rätt till en undervisning värd namnet, möts han med frågande uttryck från alla dom andra tre. Dock hälsar Folkaprtiet, Socialdemokraterna och Centern att Einar är hjärtligt välkommen att engagera sig i partipolitiken (men absolut inte i något annat parti än deras eget) om han på allvar tycker att något bör förändras i den förträffliga svenska skolan.
Och så där fortsätter det i det oändliga. Försöker man finna en orsak till betygsskillnaderna mellan olika grundskolor i Malmö får man olika svar hos samtliga instanser. På skolorna tycker man det är kommunaliseringen av skolan som är boven i dramat. Kommunen själva hävdar att problemet inte existerar och Regeringen skyller på den förra regeringen som i sin tur skyller på friskolorna som ”exploderade” förra gången borgarna hade makten och så vidare. (Vi får väl verkligen inte hoppas att någon skola exploderat!?)
Mitt i hela smeten står ett gäng skolelever och är förbannade över att någon, vem det nu kan vara, har fått för sig att lägga ner deras skola. Men ingenstans diskuterar man hur man ska få rätsida på problemen. Alla är överens om att man ska lära sig saker i skolan. Men ingen vill sätta fingret på varför det finns skolor där eleverna lär sig mer ute i rasthallen än inne på lektionerna. Om det är skolans och lärarnas uppgift att lära eleverna saker, så är det ju väldigt konstigt att elever som har lågutbildade föräldrar nästan alltid lyckas sämre i skolan än elever med högutbildade föräldrar. Om allt funkade som det skulle borde man inte kunna se någon skillnad på detta, utan alla elever skulle få chans att vara bra i något ämne. Eller? Som det är nu verkar man ha gjort föräldrarna till extralärare i brist på övriga resurser.
Jag minns själv när ”det nya arbetssättet” introducerades. Jag gick i tredje klass i grundskolan och läraren (som för övrigt var fritidssosse på kommunen, precis dom flesta andra [kvinnliga] lärare på skolan var, eftersom det var enda sättet att få behålla jobbet eller inte frysas ut av kollegiet) berättade att nu skulle vi inte alls göra sim vi hade gjort förut i klassen. Nu skulle var och en jobba med vad dom ville när dom ville och det skulle öka elevernas ”egna inlärningsförmåga”! För det var ju så onödigt att Anna skulle räkna matte på förmiddagen om hon hellre ville göra det på eftermiddagen. Alla elever skulle få ett alldeles eget schema där man fick bestämma själv när man ville göra vad. ”Det nya arbetssättet” syftade till att lära oss elever att ta eget ansvar, fick vi veta. Resultatet blev naturligtvis totalt kaos. 25 ungar i tioårsåldern sprang omkring i klassrummet och skrek. Ingen visste vad de skulle göra hur, när eller varför. Men den som inte klarat av sitt arbetsschema i slutet av veckan hade naturligtvis sig själv att skylla, då hade man ju inte tagit sitt ansvar!
Naturligtvis kunde ingen klara av allt arbetet i skolan efter som ordet studiero inte längre existerade. Om någon mot förmodan skulle få för sig att försöka arbeta tvingades läraren springa runt och hälpa Olle med matten, Lisa med NO:n och Niklas med svenskan. Eftersom de flesta i klassen inte ville få höra att det gjort ett dåligt jobb på fredagen började många ta hem sina skolböcker och jobba hemma istället. Naturligtvis var inte alla föräldrar experter på alla ämnena, varpå man snart kunde se betydande skillnader i klassen. Visserligen var Niklas bäst i klassen på matte, men å andra sidan kunde han inte stava för fem öre. Lisa blev plötsligt väldigt bra på naturkunskap, men högläsningen på svenskan klarade hon inte alls. Olle, vars mamma var svensklärare på gymnasiet, klarade svenskan utan problem, men Engelskan blev allt svårare att hänga med i. Och så där fortsatte det.
”Det nya arbetssättet” var förstås bara ett annat uttryck för nedskärningar och mindre resurser i skolan. En efter en fick extralärarna och speciallärarna sluta sina yrken, och de elever som behövde stöd blev utan. Till missnöjda föräldrar sade man att extraläraren bara skulle jobba på skolan ett tag, fått en ny tjänst och flyttat, självmant valt att sluta eller liknande. Protokollen från kommunfullmäktige, där nära nog halva den ordinarie lärarkåren fanns representerade, visade naturligtvis något helt annat. Besparingar, ”sammarbetssvårigheter” satsningar på diverse galenskaper som golfbanor och hotell, var de verkliga orsakerna till att skolans resurser minskade i så rask takt. Till och med nya möbler till rektorn ansågs vara en orsak att kicka ut några extralärare. Till slut var man nästan tvungen att sitta i rullstol eller vara blind för att få någon hjälp i klassrummet över huvud taget.
På något sätt tycker jag att min egen historia upprepar sig gång på gång här i Malmö, fast i en tio gånger värre tappning. Den avgörande skillnaden är att de flesta i min lågstadieklass trots allt hade möjligheter till lugn och ro hemma, även om de aldrig fick det i skolan. I Malmö är det många barn som inte har den möjligheten.
När jag gick på högstadiet här i Malmö hade jag klasskompisar som delade rum med både sina mormödrar och treåriga småsyskon, eftersom familjerna inte hade råd att ha en större lägenhet. En del hade föräldrar som jobbade natt, sena kvällar eller i Danmark och de förväntades ta hand om sina småsyskon från de att de klev upp på morgonen tills dess att föräldrarna kom hem, med allt var det innebar. Det säger sig själv att man aldrig får en lugn stund eftersom man först måste hämta syskonet på dagis (som en tjej i min klass gjorde nästan varje dag efter skolan), sedan laga mat till syskonet, sitta med syskonet framför bolibompa, och se till att syskonet kommer i säng och somnar. När man själv ska börja plugga är man minst sagt utslagen. Har man dessutom då äldre syskon, som inte behöver passas, men väl spelar hög musik i rummet intill, blir det ohållbart att försöka sig på några studier.
Men när man misslyckas på proven, kommer försent morgonen efter eftersom man även måste ha hand om syskonet på morgonen, klä på dem och se till att de kommer iväg till dagis, och i slutändan får ganska dåliga betyg, ja då är det bara ens eget fel. Och på varje utvecklingssamtal får eleven höra att han eller hon måste ”ta skolan mer på allvar” och ”jobba mer hemma”. Ingen säger att vad det faktiskt handlar om är att eleverna inte får den hjälp de behöver ens när de är i skolan. Ingen säger att det är skolans agerande det är fel på, och inte eleverna som misslyckas på grund av detsamma.
Självutvärdering - egotripp eller neggoboosting?
I mitt projektarbe ingår något man kallar för en "självutvärdering". Det innebär att alla ska utvärdera sitt eget arbete med projektet under året som gått.
Hela idén är enligt mig störd, liksoma alla liknande uppgifter man fått i skolan genom åren. Att bedöma mitt arbete är lärarnas uppgift, inte min.
Hela grejen går ut på att man ska skriva hur dåligt man har arbetat och hur slö man har varit med en klatchig avslutning om hur mycket man kommit till insikt med detta den sista månaden, veckan, eller för den delen dagen, av hela arbetet. Kort sammanfattat ska man alltså skriva något i stil med:
En självutvärdering av den här typen ger garanterat MVG direkt. Du skriver allt man ska. Att alla misslyckanden beror helt och hållet på dig själv, att du varit en komplett idiot, men att du nu, tack vare dina lärare, lärt dig av dina misstag och aldrig mer kommer upprepa dem. Särskilt kommer du aldrig mer vara morgontrött en fredagsmorgon.
Precis så ska man skriva, det är hela tanken, och det är också det som står i skolplanen. Huvudsaken är att eleven förstått och lärt sig något. Exakt vad man har lärt sig eller på vilket sätt man har förstått något, ja det är inte lika viktigt.
Men vad händer om man inte delar skolplanen eller lärarnas åsikt om hur en självutvärdering skall skrivas? Vad händer om man vet med sig att man under hela året ansträngt sig till det yttersta och jobbat i praktiken felfritt med hela arbetet? Ska man inte kunna skriva det då? Tänkt om man tycker att man inte fått tillräckligt bra omdömen på sitt arbete hittills och ser självutvärderingen som en chans att äntligen synliggöra hur hårt man slitit med hela arbetet? Synd för dig! Det står nämligen inte i skolplanen att det ska vara så. Om du har jobbat felfritt, ja få se nu... Nä, det går ju inte för då har du ju inte lärt dig något av dina misstag, eftersom det inte finns några.
Självutvärderingar av olika slag skulle kunna fungera som en egotripp för elever som sällan får uppskattning för det dom gör. Det skulle kunna fungera som ett sätt för tysta elever att synliggöra sitt arbete i en grupp på 8 pers. Men enligt skolplanen och lärarna ska det istället funka som nedvärderande självkritik där varje misstag skall tas upp i ljuset och granskas.
Klart det blir ett jävla dilemma för eleverna. Skriver du om vilka "fel" du gjort under arbetet så har du ju misslyckats och förtjänar ett sämre betyg. Men skriver du inte om samma fel, ja då har du inte förstått poängen med hela arbetet och heller inte lärt dig något. Överraskning, överaskning: då förtjänar du ett sämre betyg!
Så vad är egentligen poängen med att låta elever utvärdera sig själva i det oändliga? Kan det händelsevis vara ett sätt för lärarna att slippa göra sitt jobb? Om en elev själv skriver i utvärderingen att h*n gjort ett bra jobb med missat några få detaljer, blir det såklart lättare för läraren. Det är bara att ge eleven ett halvdåligt betyg och hänvisa till samma sak:
Plötsligt blir allt väldigt enkelt. Och lärarna kan fortsätta sätta samma betyg på samma elever som de gör i alla andra ämnen, oavsett elevens prestation i just detta ämnet. Det blir dessutom en väldigt finurlig ursäkt.
Och ja, det förstår man ju. Det ligger inbyggt i hela systemet. En elev som har IG i matte, psykologi och svenska kan ju för fasen inte ha MVG i engelska! Det skulle ju vara ett underkännande av dom andra lärarnas betygsättning av samma elev.
Klart att det är så det funkar. Kåranda kallas det. Förutom att jag har en morsa som arbetat som lärare, så har jag sett det på nära håll alldeles för många gånger för att tveka en sekund på att det finns på varenda skola, varenda klass, och att varenda lärare någon gång gör sig skyldig till det. Hur fel det än är, så är det en del av systemet. En förutsättning för att kunna tränga ihop trettio ungar med olika bakgrund i samma klassrum. Alla kan inte vara lika bra. Några måste alltid vara sämst och några måste vara bäst. Konkurrens är ett måste. Om alla vore lika bra skulle läraryrket på sikt självdö. Därför måste skolan skapa skillnader som inte finns, och öka klyftor som varit minimala. Därmed inte sagt att elever inte kan vara bra på olika saker, det är en självklarhet att så är fallet. Men i skolan blir det till ett problem istället för en tillgång.
För tänk om man i alla klasser såg höga betyg för alla somett självändamål. Tänk om man såg elevernas olika kunskaper och intressen som en tillgång för hela klassen istället för en belastning. Det skulle vara skolsystemets, och inte minst betygssystemets död. Det är lärarnas värsta mardröm - att eleverna ska börja hjälpa varandra för att tillsammans förbättras och lära sig något. Plötsligt skulle lärarens roll vara totalt urholkad och betygssystemet helt meningslöst.
Om Alex och Kim hjälper varandra med matteläxan så att båda får MVG på provet - hur ska läraren då veta vem av dem som är bra och vem som är dålig? För det är det systemet bygger på - att det finns bra och dåliga elever. Skolans mål är således inte att lära ut, för om dom gjorde sitt jobb skulle ju betygssteget IG vara totalt meningslöst. Det innebär ju att eleven inte lärt sig de dom ska, alltså att skolan misslyckats med sitt jobb.
Men på något sätt lyckas man alltid vända på det där. Man lyckas alltid få det till att det är elevns eget fel. Jag minns ett favoritcitat mina lärare använde när jag gick på mellanstadiet:
Mitt svar på idiotkommentaren var ungefär:
Det hela är återigen en omformulering av samma jävla system: Skyll dig själv om du misslyckas. Vi kan ändå inte hjälpa dig.
Det finns verkligen hur mycket som helst att skriva om det här, och något säger mig att jag kommer få anledning att återkomma till ämnet.
Men faktum kvarstår. Det är systemet det är fel på, inte eleverna.
Hela idén är enligt mig störd, liksoma alla liknande uppgifter man fått i skolan genom åren. Att bedöma mitt arbete är lärarnas uppgift, inte min.
Hela grejen går ut på att man ska skriva hur dåligt man har arbetat och hur slö man har varit med en klatchig avslutning om hur mycket man kommit till insikt med detta den sista månaden, veckan, eller för den delen dagen, av hela arbetet. Kort sammanfattat ska man alltså skriva något i stil med:
"Jag arbetade i början av terminen inte alls. Jag gjorde bara det allra nödvändigaste och var allmänt slö. Jag har nu insett hur dåligt detta var av mig. Skulle jag gjort om arbetet idag skulle jag har gjort precis tvärrt om och börjat redan första dagen med grovarbetet. Jag är så tacksam för att jag har fått göra det här projektet och har givetvis lärt mig massor om mig själv, ämnet och livet i stort. Projektarbeten är definitivt den bästa formen av arben ever och jag kommer med glädje ända ut i lillfingret ta itu med prjektarbeten även i framtiden närhelst de dyker upp. Jag är ytterst tacksam mot mina högt vördade lärare som genom hela processen handlett mig på bästa möjliga sätt och ber om ursäkt för att jag på fredagsmorgnarna varit ganska utmattad. Jag ber även om ursäkt för att jag finns alls."
En självutvärdering av den här typen ger garanterat MVG direkt. Du skriver allt man ska. Att alla misslyckanden beror helt och hållet på dig själv, att du varit en komplett idiot, men att du nu, tack vare dina lärare, lärt dig av dina misstag och aldrig mer kommer upprepa dem. Särskilt kommer du aldrig mer vara morgontrött en fredagsmorgon.
Precis så ska man skriva, det är hela tanken, och det är också det som står i skolplanen. Huvudsaken är att eleven förstått och lärt sig något. Exakt vad man har lärt sig eller på vilket sätt man har förstått något, ja det är inte lika viktigt.
Men vad händer om man inte delar skolplanen eller lärarnas åsikt om hur en självutvärdering skall skrivas? Vad händer om man vet med sig att man under hela året ansträngt sig till det yttersta och jobbat i praktiken felfritt med hela arbetet? Ska man inte kunna skriva det då? Tänkt om man tycker att man inte fått tillräckligt bra omdömen på sitt arbete hittills och ser självutvärderingen som en chans att äntligen synliggöra hur hårt man slitit med hela arbetet? Synd för dig! Det står nämligen inte i skolplanen att det ska vara så. Om du har jobbat felfritt, ja få se nu... Nä, det går ju inte för då har du ju inte lärt dig något av dina misstag, eftersom det inte finns några.
Självutvärderingar av olika slag skulle kunna fungera som en egotripp för elever som sällan får uppskattning för det dom gör. Det skulle kunna fungera som ett sätt för tysta elever att synliggöra sitt arbete i en grupp på 8 pers. Men enligt skolplanen och lärarna ska det istället funka som nedvärderande självkritik där varje misstag skall tas upp i ljuset och granskas.
Klart det blir ett jävla dilemma för eleverna. Skriver du om vilka "fel" du gjort under arbetet så har du ju misslyckats och förtjänar ett sämre betyg. Men skriver du inte om samma fel, ja då har du inte förstått poängen med hela arbetet och heller inte lärt dig något. Överraskning, överaskning: då förtjänar du ett sämre betyg!
Så vad är egentligen poängen med att låta elever utvärdera sig själva i det oändliga? Kan det händelsevis vara ett sätt för lärarna att slippa göra sitt jobb? Om en elev själv skriver i utvärderingen att h*n gjort ett bra jobb med missat några få detaljer, blir det såklart lättare för läraren. Det är bara att ge eleven ett halvdåligt betyg och hänvisa till samma sak:
"Tyvärr, du missade några detaljer, det tyckte du ju till och med själv!"
Plötsligt blir allt väldigt enkelt. Och lärarna kan fortsätta sätta samma betyg på samma elever som de gör i alla andra ämnen, oavsett elevens prestation i just detta ämnet. Det blir dessutom en väldigt finurlig ursäkt.
"Det förstår du väl själv att du som bara har genomsnitt Godkänt i alla andra ämnen knappast kan få MVG i ett ämne spm är så krävande som detta!"
Och ja, det förstår man ju. Det ligger inbyggt i hela systemet. En elev som har IG i matte, psykologi och svenska kan ju för fasen inte ha MVG i engelska! Det skulle ju vara ett underkännande av dom andra lärarnas betygsättning av samma elev.
Klart att det är så det funkar. Kåranda kallas det. Förutom att jag har en morsa som arbetat som lärare, så har jag sett det på nära håll alldeles för många gånger för att tveka en sekund på att det finns på varenda skola, varenda klass, och att varenda lärare någon gång gör sig skyldig till det. Hur fel det än är, så är det en del av systemet. En förutsättning för att kunna tränga ihop trettio ungar med olika bakgrund i samma klassrum. Alla kan inte vara lika bra. Några måste alltid vara sämst och några måste vara bäst. Konkurrens är ett måste. Om alla vore lika bra skulle läraryrket på sikt självdö. Därför måste skolan skapa skillnader som inte finns, och öka klyftor som varit minimala. Därmed inte sagt att elever inte kan vara bra på olika saker, det är en självklarhet att så är fallet. Men i skolan blir det till ett problem istället för en tillgång.
För tänk om man i alla klasser såg höga betyg för alla somett självändamål. Tänk om man såg elevernas olika kunskaper och intressen som en tillgång för hela klassen istället för en belastning. Det skulle vara skolsystemets, och inte minst betygssystemets död. Det är lärarnas värsta mardröm - att eleverna ska börja hjälpa varandra för att tillsammans förbättras och lära sig något. Plötsligt skulle lärarens roll vara totalt urholkad och betygssystemet helt meningslöst.
Om Alex och Kim hjälper varandra med matteläxan så att båda får MVG på provet - hur ska läraren då veta vem av dem som är bra och vem som är dålig? För det är det systemet bygger på - att det finns bra och dåliga elever. Skolans mål är således inte att lära ut, för om dom gjorde sitt jobb skulle ju betygssteget IG vara totalt meningslöst. Det innebär ju att eleven inte lärt sig de dom ska, alltså att skolan misslyckats med sitt jobb.
Men på något sätt lyckas man alltid vända på det där. Man lyckas alltid få det till att det är elevns eget fel. Jag minns ett favoritcitat mina lärare använde när jag gick på mellanstadiet:
"Vi kan inte lära er någonting. Det måste ni göra själva. Vi kan bara hjälpa er att lära er."
Mitt svar på idiotkommentaren var ungefär:
"Fine, jag behöver inte er heller, ta semester vettja!"
Det hela är återigen en omformulering av samma jävla system: Skyll dig själv om du misslyckas. Vi kan ändå inte hjälpa dig.
Det finns verkligen hur mycket som helst att skriva om det här, och något säger mig att jag kommer få anledning att återkomma till ämnet.
Men faktum kvarstår. Det är systemet det är fel på, inte eleverna.
Subscribe to:
Posts (Atom)