Skyll dig själv - du ber om det!

En elev på min skola har de senaste veckorna fått höra följande av skolsköterskan:

Skolsköterskan:
- Du blev misshandlad, men eftersom du inte polisanmälde det är det detsamma som att du accepterar att det händer igen. Du låter det hända.

Eleven:
- Jag vågar inte anmäla eftersom han har hotat att göra något ännu värre då.

S:
- Men om du inte anmäler finns det ingen som kan hjälpa dig!

E:
- Ingen? Men någon måste ju kunna hjälpa en med något. Jag känner ingen som fått hjälp av polisen heller.

S: Jo, men du verkar ju inte vilja ha hjälpen!

Och så fortsatte det.


Rädsla förvandlades till ovilja.

Tänkt er följande historia: En person som blir rånad på sin mobil. Personen upplever händelsen som mycket obehaglig. Vid samma tillfälle hotar också rånaren med att offret ska råka illa ut om h*n anmäler händelsen. Offret tänker att med tagens teknologi där man kan få reda på allt man behöver veta om en människa genom några kanpptryckningar i en dator, är sannolikheten stor att rånaren söker upp sitt offer igen. Rånet anmäls aldrig.

När offret berättar för personal på skolan om händelsen kan en rad reaktioner uppstå. Om man ska resonera som på samma sätt som i resonemanget med misshandeln, skulle man kunna dra följande slutsatser:

1) Ett rån har troligen inträffat. Det är i alla fall vad offret påstår, men man vet ju aldrtig.

2) Eleven mår mycket dåligt efter händelsen och känner sig otrygg. Enda utvägen är att anmäla händelsen till polisen trots att detta i praktiken innebär en ännu större risk för offret. Naturligtvis skulle offret inte alls vara hjälpt av exempelvis stödsamtal med någon som varit i samma situation.

3)Eftersom offret är rädd för att anmäla rånet betyder det att h*en inte vill ha någon hjälp. Som skolan ser det består "hjälpen" i att uppmana offret att anmäla till polisen. Något man såklart kan räkna ut själv med lilltån, men det är ungefär där kunskaperna från skolans håll slutar.

4) Efetersom offret inte anmäler händelsen är det detsamma som att be om att bli rånad även på sin plånbok!


Helt orimligt. Men en logit som möter många inom svenska skolan. Den enorma okunskapen kring hur man handskas med krissituationer som kan uppstå kring elever är i det närmaste enorm. Det finns hos de allra flesta som jobbar inom skolan nämligen ingen sådan kunskap. En elev som blir misshandlad bör givetvis få all stöttning och hjälp h*n behöver. Är det en tjej borde man få tips om att uppsöka en kvinnojour. Den här eleven fick istället be om numret till den lokala kvinnojouren, varpå skolsköterskan svarar att hon inte har några sådana kontaktuppgifter och ber eleven återkomma nästa dag.


För några år sedan mördades Marcella, en 15 årig flicka, av sin förra pojkvän. Han brukade våldta henne och misshandla henne, men hon trodde aldrig han skulle göra något värre än så. Hade hon fått hjälp hade det troligen aldrig behövt hända.


Men det ännu värre är att ingen verkar ha lärt sig av det mordet. Fortfarande skulbelägger man offret medan förövaren går fri. Man ifrågasätter om offrets uppgifter verkligen stämmer, om det är helt säkert att man inte missuppfattat saken. Eller som en kvinna som efter tre år av daglig misshandel tog mog till sig och anmälde sin dåvarande sambo. Hon fick frågan om hon var helt säker på att hon inte tillfogat sig skadorna på egen hand. Det rörde sig om en fem centimeter stor blåtira som täckte hela högra ögat och det mesta runt omkring. Hon hade även skrapsår lite varstans. Kvinnan fick även frågan av polisen om hon inte råkat trilla i trappen kanske.

- Jag bor på bottenvångingen, svarade hon.