Muslimska män - såna är dom!

Här följer en hårresande historia om vad som står rätt ut i min psykologibok.

Verkligheten uppfattas olika


"Hur kommer det sig att olika människor kan bedöma samma verklighet på så olika sätt? Vi ska se på ett exempel:

Ali, 20, har just kommit till Sverige från en isolerad turkisk bergsby. Han är muslimskt uppfostrad. Nu besöker han badstranden utanför Tylösand i Halland. Det är en fin svensk sommardag, och många av kvinnorna är klädda i bikini. Några går till och med toppless.
Ali uppfattar kvinnorna som skamlösa. Om de inte varit så många lättklädda kvinnor på samma plats skulle han ha utgått från att det varit en stor samling prostituerade, antagligen omgivna av sina hallikar. Nu drar han istället slutsatsen att svenska kvinnor i allmänhet är mycket sexuellt inbjudande och lättsinniga. Antagligen är många av dem också horor, tänker han och känner både ilska, förakt och lockelse.
Bredvid honom strå den unge dansken Søren från Roskilde. Han står just och funderar på om han står just och funderar på om han inte tycker att det vore attraktivare med kvinnor sam har mer kläder på sig än de han just nu ser på stranden. Det är mer spännande att bara se en del, och låta fantasin göra resten, tycker han.
När Søren ser de svenska flickorna på den svenska badstranden tycker han att de ser ganska alldagliga ut, inte speciellt spännande eller oanständiga. Han känner sig lite uttråkad och längtar till Roskilde."

I texten som följer får vi sedan veta att de båda männens gigantiskt olika syn på kvinnor beror på att de har "olika antaganden om verkligheten". Det står tydligt klart vem som har vilket antagande:

" Alis antagande: Kvinnor som är lättklädda offentligt, även på badstranden, visar därmed att de är sexuellt lättillgängliga, ofta prostituerade.
Sørens antagande: Kvinnor kan mycket väl vara rejält avklädda offentligt, t.ex på en badstrand, utan att de därför är speciellt lättillgängliga."

Man förklarar vidare att Ali ser ovanligt lättklädda kvinnor framför sig och att Søren ser helt normala svenska kvinnor.

Längre fram i texten förklarar man i klarspråk vad det handlar om.

" Alis känslor på badstranden består av ilska, förakt och lockelse. Søren känner sig uttråkad och längtar hem."

"Ali måste förstå att i Sverige badar kvinnor mycket lättklädda utan att det alls betyder att de inbjuder till sex."

"Våra uppfattningar grundas i kultur och religion, av vårt sätt att leva och av vårt invanda sätt att betrakta verkligheten."

"Alis starka känslor på badstranden beror på den omedvetna konflikten mellan hans muslimska överjag och detets längtan efter sex och kärlek. Eftersom det är förbjudet för honom att känna lockelse inför västerländska kvinnor måste lockelsen så gott det går neutraliseras med förakt. Det åtrådda men förbjudna objektet (kvinnorna) nedvärderas så mycket som möjligt, och därför tolkar Ali kvinnornas beteende som skamligt."

Slutsats:

* Musliska män blir plötsligt arga när de ser kvinnor, men alla andra män blir uttråkade.

* I "isolerade turkiska bergsbyar" finns förmodligen inga kvinnor alls eftersom Ali blir så chockad när han får syn på några.

* Ali har definitift ingen fru eftersom han uppenbarligen aldrig sett en lättklädd kvinna. Sørens fru går alltid lättklädd och det är därför han känner sig så uttråkad.

* Kvinnorna ser mycket bättre ut i Roskilde än i Halland. Annars skulle inte Søren varken längta hem eller känna sig uttråkad.


Texten är absurd. Bland annat står det att Ali tycker kvinnorna är lättillgängliga. Om han tycker det är det i alla fall inget han visar i handling. Snarare känner han avsky och vill gå därifrån. Søren, däremot, tycker inte alls att kvinnorna är lättillgängliga.

Få se nu. Enligt mina erfarenheter av danska män, som naturligtvis är precis lika dana allihop, är risken att behandlas som något mindre smickrande ganska överhängande. Risken (för det är en risk och inte en chans om någon trodde det) att Søren springer fram och nyper en av kvinnorna på badstranden litegranna i häcken är betydligt större än att han går fram till samma kvinna och ber henne klä på sig lite mer kläder eftersom hon ser mycket sexigare ut då.

Ali, däremot, han som uppenbart känner så stark avsky för kvinnor. Särskilt dem i bikini. Kommer han kanske springa fram och nypa någon i häcken? Näääe. Kommer han kanske gå fram till en kvinna och tala om för henne att han verkligen inte gillar kvinnor i bikini? Knappast troligt.

Fråga: Vem av männen behandlar kvinnor mest som horor, lättillgängliga, prostituerade, etc.?

Maken till orealistiska perspektiv får man verkligen leta efter.


Alis reaktion beror enligt texten på en konflikt mellan hans muslimska "överjag" (samvete) och "detet" (ungf. det reella jaget). Enligt mig skulle det snarare bero på att han är man och totalt underordnad sin sexualdrift. Det står ju i texten. Varken Søren eller Ali kan hjälpa hur de känner, men i Alis fall beror det på hans religion och hans kultur vilket det ju naturligtvis inte handlar om för Søren. När Søren känner sig uttråkad beror det istället på att han är så van att se lättklädda kvinnor. Jag skulle vilja veta vilken av dessa två män som oftast besöker ett horhus. Ali som får en chock av att se kvinnor i bikini, eller Søren, som blir uttråkad.

Ett annat faktum som pekar åt samma håll är när det står i texten att Ali ser ovanligt lättklädda kvinnor framför sig och att Søren ser helt normala svenska kvinnor.

Att Ali ser ovanligt lättklädda kvinnor verkar för mig ganska naturligt.
* De flesta svenska kvinnor bär inte bikini på exempelvis jobbet, banken eller i mataffären.

* Som bekant har Ali kommit till just Sverige och inte till Ecuador, Australien eller Sydafrika. Det innäbär att de veckor om året då vädret lämpar sig för lätt klädsel vanligtvis går att räkna på en hand.

slutsats:
Lättklädda kvinnor är en ganska sällsynt förseelse i Sverige, och Alis reaktion bör således vara ganska naturlig.

Sören, däremot, som inte alls tycker det är något konstigt med lättklädda kvinnor, och rent av har börjat tröttna på dem, ja vi kan ju bara spekulera i vilka kretsar han umgås i.

I texten diskuteras nästan enbart varför Ali reagerar som han gör, så därför har jag helt enkelt fått dra mina egna slutsatser när det gäller Søren.


Att sådana här texter ens får lov att förekomma i läroböcker i skolan är enligt mig vansinnigt. Och nej, boken är inte ett lagom färskt alster från 30-talet, utan trycktes första gången 1998, och ytterligare nytryck 2001.
Författaren heter Martin Levander, och jag utfärdar härmed en allmän varning för vederbörande.

Psykologiboken innehåller även en hel del andra smaskiga detaljer kring manligt och kvinnligt.
Jag undrar vilken religion Martin har? För att inte tala om vilken kultur han kommer ifrån. Jag kan intyga att det finns gott om isolerade bergsbyar i Sverige också!

I övrigt är det fortfarande som jag alltid har hävdat: Det är inte kulturer som slår och det är inte hudfärg som våldtar. Det är män.

Självnedvärdering

Min Självutvärdering blev en självnedvärdering. Så blir alla [lärare] glada och nöjda.

Några utdrag:

"Jag började fota ganska tidigt för att inte vädret skulle hinna bli för mörkt och ruggigt, men jag skulle egentligen ha börjat ännu tidigare. Mina bilder från Södra Innerstaden var egentligen sanslöst dåliga och jag borde egentligen ha kastat dom i papperskorgen på direkten. Bilderna från Västra hamnen och centrum var aningen bättre men en del var för mörka eller för ljusa. Det var svårt att avgöra hur det skulle bli på utskrift och i skolans dator eftersom ljusinställningarna är olika. Jag borde ha lagt ner mer tid på att bearbeta bilderna så dom blev bättre. Jag borde ha kunnat min kameras inställningar mycket bättre och exempelvis använt högre ISO så de mörka bilderna inte blev så gryniga. Under höstlovet i höstas arbetade jag visserligen med bearbetning av några av bilderna, men jag borde ha gjort det bättre och mer noggrant. Under höstlovet i höstas arbetade jag visserligen med bearbetning av några av bilderna, men jag kunde ha gjort det mer än så."

"Jag borde ha vetat att Västra hamnen inte är en egen stadsdel ännu, en miss som kunde ha besparat oss mycket tid och arbete om vi upptäckt tidigare. Det var dåligt av mig att jag inte kollade upp det från början."

"De tolkningar jag gjort av vissa slutsatser i utredningen är just mina tolkningar och i grunden helt värdelösa. Jag borde ha skippat dem rakt av och skrivit tråkiga PK-texter istället så hade de varit mer användbara i slutänden."

"Jag borde definitivt ha undersökt miljonprogrammens påverkan på den nuvarande situationen bättre och mer omfattande, men det var svårt att hitta någon information om det. (...) Jag borde lagt ner mer tid till att leta efter oberoende skrivningar av privatpersoner och det var en felbedömning att ge upp det spåret så lätt som jag gjorde."

Och så där fortsätter det. Jag har nästan inte skrivit ett enda bra ord om min egen insats eftersom det inte är det som är meningen. Jag frågade min geografilärare häromdagen och hon sade att om man inte kan kritisera sig själv och se vad som varit dåligt i sin egen insats, så har man ingen självinsikt. Jag antar att det stämmer.

Så nu har jag kritiserat. Läs och njut. Frossa och gläd er att ni lyckades. Ännu en elev / hora / tjej som lyckats lära sig det viktigaste här i livet - att ha självinsikt.

Enligt läraren var det ett stort problem att det varje år var någon som inte hade någon som helst "självinsikt". Jag svarade att jag tyckte att det var ett större problem att det finns en hel bunt elever varenda år som inte har något som helst självförtroende. För första gången blev hon alldeles knäpptyst.

Text om svenska skolan

Hittade en text jag egentligen skrivit till mitt projektarbete som handlar om just svenska skolan och skolsystemet (ännu en). Övertygad om textens förträfflighet väljer jag nu att publicera den här på bloggen =D

När jag söker svar på vår frågeställning om vad utbildningsskillnaderna i Malmö beror på stöter jag ideligen på problem med en liten detalj. Det här landet har tydligen bytt regering. Varje gång man ska försöka beskriva läget i skolorna, skillnaderna mellan bostäderna eller något annat slutar det alltid i en ny frågeställning; Varför. Ganska normalt, men problemet blir att man då också börjar fundera på hur man skulle kunna ändra på saken. Och så hamnar man i en evinnerlig process av nya planer för ditten och datten och ingen vet egentligen vems plan som omfattar vilka eller ens om ansvaret ligger hos kommunen, staten, EU eller farbror Einar. (Under arbetets gång tror jag både jag och min kära samarbetspartner kan intyga att vi hört och sett alla varianter…) Och hela tiden stöter man också på motsättningarna mellan dessa galengökar som helst ville bestämma över allt och alla. Det som kommunen vill göra med skolan godkänns inte av staten, det som staten tycker vore lämpligt bojkottas av EU och när fabror Einar hävdar barbarnens rätt till en undervisning värd namnet, möts han med frågande uttryck från alla dom andra tre. Dock hälsar Folkaprtiet, Socialdemokraterna och Centern att Einar är hjärtligt välkommen att engagera sig i partipolitiken (men absolut inte i något annat parti än deras eget) om han på allvar tycker att något bör förändras i den förträffliga svenska skolan.

Och så där fortsätter det i det oändliga. Försöker man finna en orsak till betygsskillnaderna mellan olika grundskolor i Malmö får man olika svar hos samtliga instanser. På skolorna tycker man det är kommunaliseringen av skolan som är boven i dramat. Kommunen själva hävdar att problemet inte existerar och Regeringen skyller på den förra regeringen som i sin tur skyller på friskolorna som ”exploderade” förra gången borgarna hade makten och så vidare. (Vi får väl verkligen inte hoppas att någon skola exploderat!?)

Mitt i hela smeten står ett gäng skolelever och är förbannade över att någon, vem det nu kan vara, har fått för sig att lägga ner deras skola. Men ingenstans diskuterar man hur man ska få rätsida på problemen. Alla är överens om att man ska lära sig saker i skolan. Men ingen vill sätta fingret på varför det finns skolor där eleverna lär sig mer ute i rasthallen än inne på lektionerna. Om det är skolans och lärarnas uppgift att lära eleverna saker, så är det ju väldigt konstigt att elever som har lågutbildade föräldrar nästan alltid lyckas sämre i skolan än elever med högutbildade föräldrar. Om allt funkade som det skulle borde man inte kunna se någon skillnad på detta, utan alla elever skulle få chans att vara bra i något ämne. Eller? Som det är nu verkar man ha gjort föräldrarna till extralärare i brist på övriga resurser.

Jag minns själv när ”det nya arbetssättet” introducerades. Jag gick i tredje klass i grundskolan och läraren (som för övrigt var fritidssosse på kommunen, precis dom flesta andra [kvinnliga] lärare på skolan var, eftersom det var enda sättet att få behålla jobbet eller inte frysas ut av kollegiet) berättade att nu skulle vi inte alls göra sim vi hade gjort förut i klassen. Nu skulle var och en jobba med vad dom ville när dom ville och det skulle öka elevernas ”egna inlärningsförmåga”! För det var ju så onödigt att Anna skulle räkna matte på förmiddagen om hon hellre ville göra det på eftermiddagen. Alla elever skulle få ett alldeles eget schema där man fick bestämma själv när man ville göra vad. ”Det nya arbetssättet” syftade till att lära oss elever att ta eget ansvar, fick vi veta. Resultatet blev naturligtvis totalt kaos. 25 ungar i tioårsåldern sprang omkring i klassrummet och skrek. Ingen visste vad de skulle göra hur, när eller varför. Men den som inte klarat av sitt arbetsschema i slutet av veckan hade naturligtvis sig själv att skylla, då hade man ju inte tagit sitt ansvar!

Naturligtvis kunde ingen klara av allt arbetet i skolan efter som ordet studiero inte längre existerade. Om någon mot förmodan skulle få för sig att försöka arbeta tvingades läraren springa runt och hälpa Olle med matten, Lisa med NO:n och Niklas med svenskan. Eftersom de flesta i klassen inte ville få höra att det gjort ett dåligt jobb på fredagen började många ta hem sina skolböcker och jobba hemma istället. Naturligtvis var inte alla föräldrar experter på alla ämnena, varpå man snart kunde se betydande skillnader i klassen. Visserligen var Niklas bäst i klassen på matte, men å andra sidan kunde han inte stava för fem öre. Lisa blev plötsligt väldigt bra på naturkunskap, men högläsningen på svenskan klarade hon inte alls. Olle, vars mamma var svensklärare på gymnasiet, klarade svenskan utan problem, men Engelskan blev allt svårare att hänga med i. Och så där fortsatte det.

”Det nya arbetssättet” var förstås bara ett annat uttryck för nedskärningar och mindre resurser i skolan. En efter en fick extralärarna och speciallärarna sluta sina yrken, och de elever som behövde stöd blev utan. Till missnöjda föräldrar sade man att extraläraren bara skulle jobba på skolan ett tag, fått en ny tjänst och flyttat, självmant valt att sluta eller liknande. Protokollen från kommunfullmäktige, där nära nog halva den ordinarie lärarkåren fanns representerade, visade naturligtvis något helt annat. Besparingar, ”sammarbetssvårigheter” satsningar på diverse galenskaper som golfbanor och hotell, var de verkliga orsakerna till att skolans resurser minskade i så rask takt. Till och med nya möbler till rektorn ansågs vara en orsak att kicka ut några extralärare. Till slut var man nästan tvungen att sitta i rullstol eller vara blind för att få någon hjälp i klassrummet över huvud taget.

På något sätt tycker jag att min egen historia upprepar sig gång på gång här i Malmö, fast i en tio gånger värre tappning. Den avgörande skillnaden är att de flesta i min lågstadieklass trots allt hade möjligheter till lugn och ro hemma, även om de aldrig fick det i skolan. I Malmö är det många barn som inte har den möjligheten.

När jag gick på högstadiet här i Malmö hade jag klasskompisar som delade rum med både sina mormödrar och treåriga småsyskon, eftersom familjerna inte hade råd att ha en större lägenhet. En del hade föräldrar som jobbade natt, sena kvällar eller i Danmark och de förväntades ta hand om sina småsyskon från de att de klev upp på morgonen tills dess att föräldrarna kom hem, med allt var det innebar. Det säger sig själv att man aldrig får en lugn stund eftersom man först måste hämta syskonet på dagis (som en tjej i min klass gjorde nästan varje dag efter skolan), sedan laga mat till syskonet, sitta med syskonet framför bolibompa, och se till att syskonet kommer i säng och somnar. När man själv ska börja plugga är man minst sagt utslagen. Har man dessutom då äldre syskon, som inte behöver passas, men väl spelar hög musik i rummet intill, blir det ohållbart att försöka sig på några studier.

Men när man misslyckas på proven, kommer försent morgonen efter eftersom man även måste ha hand om syskonet på morgonen, klä på dem och se till att de kommer iväg till dagis, och i slutändan får ganska dåliga betyg, ja då är det bara ens eget fel. Och på varje utvecklingssamtal får eleven höra att han eller hon måste ”ta skolan mer på allvar” och ”jobba mer hemma”. Ingen säger att vad det faktiskt handlar om är att eleverna inte får den hjälp de behöver ens när de är i skolan. Ingen säger att det är skolans agerande det är fel på, och inte eleverna som misslyckas på grund av detsamma.

Självutvärdering - egotripp eller neggoboosting?

I mitt projektarbe ingår något man kallar för en "självutvärdering". Det innebär att alla ska utvärdera sitt eget arbete med projektet under året som gått.

Hela idén är enligt mig störd, liksoma alla liknande uppgifter man fått i skolan genom åren. Att bedöma mitt arbete är lärarnas uppgift, inte min.

Hela grejen går ut på att man ska skriva hur dåligt man har arbetat och hur slö man har varit med en klatchig avslutning om hur mycket man kommit till insikt med detta den sista månaden, veckan, eller för den delen dagen, av hela arbetet. Kort sammanfattat ska man alltså skriva något i stil med:

"Jag arbetade i början av terminen inte alls. Jag gjorde bara det allra nödvändigaste och var allmänt slö. Jag har nu insett hur dåligt detta var av mig. Skulle jag gjort om arbetet idag skulle jag har gjort precis tvärrt om och börjat redan första dagen med grovarbetet. Jag är så tacksam för att jag har fått göra det här projektet och har givetvis lärt mig massor om mig själv, ämnet och livet i stort. Projektarbeten är definitivt den bästa formen av arben ever och jag kommer med glädje ända ut i lillfingret ta itu med prjektarbeten även i framtiden närhelst de dyker upp. Jag är ytterst tacksam mot mina högt vördade lärare som genom hela processen handlett mig på bästa möjliga sätt och ber om ursäkt för att jag på fredagsmorgnarna varit ganska utmattad. Jag ber även om ursäkt för att jag finns alls."

En självutvärdering av den här typen ger garanterat MVG direkt. Du skriver allt man ska. Att alla misslyckanden beror helt och hållet på dig själv, att du varit en komplett idiot, men att du nu, tack vare dina lärare, lärt dig av dina misstag och aldrig mer kommer upprepa dem. Särskilt kommer du aldrig mer vara morgontrött en fredagsmorgon.

Precis så ska man skriva, det är hela tanken, och det är också det som står i skolplanen. Huvudsaken är att eleven förstått och lärt sig något. Exakt vad man har lärt sig eller på vilket sätt man har förstått något, ja det är inte lika viktigt.


Men vad händer om man inte delar skolplanen eller lärarnas åsikt om hur en självutvärdering skall skrivas? Vad händer om man vet med sig att man under hela året ansträngt sig till det yttersta och jobbat i praktiken felfritt med hela arbetet? Ska man inte kunna skriva det då? Tänkt om man tycker att man inte fått tillräckligt bra omdömen på sitt arbete hittills och ser självutvärderingen som en chans att äntligen synliggöra hur hårt man slitit med hela arbetet? Synd för dig! Det står nämligen inte i skolplanen att det ska vara så. Om du har jobbat felfritt, ja få se nu... Nä, det går ju inte för då har du ju inte lärt dig något av dina misstag, eftersom det inte finns några.

Självutvärderingar av olika slag skulle kunna fungera som en egotripp för elever som sällan får uppskattning för det dom gör. Det skulle kunna fungera som ett sätt för tysta elever att synliggöra sitt arbete i en grupp på 8 pers. Men enligt skolplanen och lärarna ska det istället funka som nedvärderande självkritik där varje misstag skall tas upp i ljuset och granskas.

Klart det blir ett jävla dilemma för eleverna. Skriver du om vilka "fel" du gjort under arbetet så har du ju misslyckats och förtjänar ett sämre betyg. Men skriver du inte om samma fel, ja då har du inte förstått poängen med hela arbetet och heller inte lärt dig något. Överraskning, överaskning: då förtjänar du ett sämre betyg!


Så vad är egentligen poängen med att låta elever utvärdera sig själva i det oändliga? Kan det händelsevis vara ett sätt för lärarna att slippa göra sitt jobb? Om en elev själv skriver i utvärderingen att h*n gjort ett bra jobb med missat några få detaljer, blir det såklart lättare för läraren. Det är bara att ge eleven ett halvdåligt betyg och hänvisa till samma sak:

"Tyvärr, du missade några detaljer, det tyckte du ju till och med själv!"

Plötsligt blir allt väldigt enkelt. Och lärarna kan fortsätta sätta samma betyg på samma elever som de gör i alla andra ämnen, oavsett elevens prestation i just detta ämnet. Det blir dessutom en väldigt finurlig ursäkt.

"Det förstår du väl själv att du som bara har genomsnitt Godkänt i alla andra ämnen knappast kan få MVG i ett ämne spm är så krävande som detta!"

Och ja, det förstår man ju. Det ligger inbyggt i hela systemet. En elev som har IG i matte, psykologi och svenska kan ju för fasen inte ha MVG i engelska! Det skulle ju vara ett underkännande av dom andra lärarnas betygsättning av samma elev.

Klart att det är så det funkar. Kåranda kallas det. Förutom att jag har en morsa som arbetat som lärare, så har jag sett det på nära håll alldeles för många gånger för att tveka en sekund på att det finns på varenda skola, varenda klass, och att varenda lärare någon gång gör sig skyldig till det. Hur fel det än är, så är det en del av systemet. En förutsättning för att kunna tränga ihop trettio ungar med olika bakgrund i samma klassrum. Alla kan inte vara lika bra. Några måste alltid vara sämst och några måste vara bäst. Konkurrens är ett måste. Om alla vore lika bra skulle läraryrket på sikt självdö. Därför måste skolan skapa skillnader som inte finns, och öka klyftor som varit minimala. Därmed inte sagt att elever inte kan vara bra på olika saker, det är en självklarhet att så är fallet. Men i skolan blir det till ett problem istället för en tillgång.

För tänk om man i alla klasser såg höga betyg för alla somett självändamål. Tänk om man såg elevernas olika kunskaper och intressen som en tillgång för hela klassen istället för en belastning. Det skulle vara skolsystemets, och inte minst betygssystemets död. Det är lärarnas värsta mardröm - att eleverna ska börja hjälpa varandra för att tillsammans förbättras och lära sig något. Plötsligt skulle lärarens roll vara totalt urholkad och betygssystemet helt meningslöst.

Om Alex och Kim hjälper varandra med matteläxan så att båda får MVG på provet - hur ska läraren då veta vem av dem som är bra och vem som är dålig? För det är det systemet bygger på - att det finns bra och dåliga elever. Skolans mål är således inte att lära ut, för om dom gjorde sitt jobb skulle ju betygssteget IG vara totalt meningslöst. Det innebär ju att eleven inte lärt sig de dom ska, alltså att skolan misslyckats med sitt jobb.

Men på något sätt lyckas man alltid vända på det där. Man lyckas alltid få det till att det är elevns eget fel. Jag minns ett favoritcitat mina lärare använde när jag gick på mellanstadiet:

"Vi kan inte lära er någonting. Det måste ni göra själva. Vi kan bara hjälpa er att lära er."

Mitt svar på idiotkommentaren var ungefär:

"Fine, jag behöver inte er heller, ta semester vettja!"

Det hela är återigen en omformulering av samma jävla system: Skyll dig själv om du misslyckas. Vi kan ändå inte hjälpa dig.

Det finns verkligen hur mycket som helst att skriva om det här, och något säger mig att jag kommer få anledning att återkomma till ämnet.

Men faktum kvarstår. Det är systemet det är fel på, inte eleverna.

This is my story, then

Ibland får jag kommentarer om att jag har så negativ inställning till skolan. Folk påpekar att jag borde kunna se det positiva även om mycket är negativt. Jag är medveten om "problemet" med min totala avsaknad av vurm för skolan. Men det finns en förklaring.

I min hemby fanns bara en skola, så alla barn i trakten kände alla och alla var släkt med alla också, eller nästan.

Kommunen har förrän valet i höstas aldrig styrts av något annat än socialdemokrater och aldrig av något annat än män heller. Partiet har byggt upp ett helt system kring skolan, för att upprätthålla strukturerna. Men konstigt nog har det aldrig varit de socialdemokratiska männen som drivit på värst, utan kvinnorna inom partiet har varit de absolut främsta upprätthållarna av systemet. Jag kommer i texten att kalla dessa kvinnor för sossefittor. Det kan låta elakt, men ni kommer att förstå varför

Sossefittorna har sett till att det finns tankar och uppfattningar som blivit till regler och självklarheter. Den främsta regeln gäller hur tjejer ska behandlas, och inte behandlas i skolan. Hur har då ett parti kunnat ha ett så stort inflytande över skolan? Egentligen är det listigt uttänkt. Ordföranden för partiavdelningen är rektor på en av kommunens skolor. (Det fanns skolor i andra byar, men bara en grundskola i varje större by.) Det var inte tillåtet att byta skola eftersom det skulle se så dåligt ut på papperet. Oavsett hur mycket en elev vantrivdes, så var skolbyte något man i stort sett aldrig accepterades. Regel nummer ett löd: Det finns inga problem. Förutom tjejerna.

Regeln var givetvis motsägelsefull, men gick ut på att oavsett vem problemen gällde, så var det alltid tjejerna på skolan som var orsaken och det var dom som skulle straffas. Några följdregler efter samma princip blev således:

Mobbning är dåligt, fast i det här faller gör det inget att det pågår eftersom både offret och förövarna är tjejer

Eller

Inga elever på skolan ska behöva komma i kontakt med droger. Därför är det ett stort problem att några tjejer i årskurs 8 just är i färd med att knarka ihjäl sig, men och andra sidan är det deras problem och inte skolans.

Dock hade det varit svårt för en ensam sossefitta att hålla koll på allt som skedde på kommunens skolor. Därav fanns en princip. Under hela min skoltid där (år 0-8) såg jag samma sturkturer. Under min mellanstadietid var samtliga lärare på min avdelning mer eller mindre aktiva socialdemokrater, utom en som var trogen vänsterpartist. Alla var kvinnor, utom vänsterpartisten. Sossefittorna gaddade ihop sig så fort tillfälle gavs. De jobbade på samma arbetsplats, gick på samma möten på kvällarna och umgicks privat. På lärarmötena när de skulle diskutera elevernas situation och vilka som eventuellt mådde dåligt, fanns det istället alltid andra ämnen bokstavligt talat på tapeten, som, enligt dom, var mycket viktigare. Diskussionerna kretsade ofta kring just vilken färg man helst ville ha på tapeterna och hur man då skulle matcha det med gardinerna. Dom här "lärarmötena" hölls max en gång per månad, så det var inte många tillfällen man hade att gemensamt i lärarkåren diskutera elevernas situation. Som en följd av den politiska partidominansen var även ett annat ämne ständigt återkommande på mötena. Kvällens sossemöte på kommunen och vem som skulle säga vad, lägga vilka yrkanden, rösta på vem, och så vidare.

När killen som var vänsterpartist vid ett tillfälle tog upp på ett av mötena att även om gardinerna var jättefula så var det ett större problem att många av tjejerna i en av klasserna (min) inte verkade må sådär jättebra. Han glömde dock den lilla detaljen att Regel Nummer Ett i det närmaste var skapad av hans kära kollegor. Att tjejerna mådde dåligt var inget problem, för det var ju tjejerna som mådde dåligt.

Lärare som inte var sossefittor utestängdes från resten av lärarkåren, tilldelades nästan aldrig några förtroendeuppdrag på skolan. Killen som var vänsterpartist fick kort efter sitt påpekande sparken på grund av "sammarbetssvårigheter". Att han aldrig haft några som helst problem att sammarbeta med eleverna på skolan spelade förstås ingen roll eftersom han hade påtalat ett problem - en obekväm sanning.


Det fanns andra lärare som var politiskt aktiva också. En kvinna, som också var vänsterpartist, slutade till slut att gå på personalmötena eftersom det inte spelade någon roll vad hon sa. Sossefittorna sa alltid emot. Två manliga musiklärare, en folkpartist och en kristdemokrat, höll sig undan så mycket de bara kunde. De utsattes ständigt för nedvärderande kommentarer då sossefittorna ansåg att musiklärarna var sämre lärare eftersom de lärde ut i praktiska ämnen och inte teoretiska.

Och så höll det på. Men det fanns värre dimensdioner än så. Det fanns en stor medvetenhet bland sossefittorna om vilka man skulle fjäska för och vilka man skulle trampa på. Alla visste spelreglerna och följde dem blint. Alla visste vilka pojkar som var söner till vilka chefer och kommuntoppar. De pojkarna skulle få ha det skoj i skolan. Ett favoritknep för sossefittorna var att dra sexistiska skämt om tjejerna, så att killarna fick något att skratta åt. Skitkul, verkligen. Killarna vred sig i alla fall av skratt varenda gång. Sossefittorna visste också vilka pampgubbar man skulle suga kuk på för att få högre lön. Och hela tiden gick deras beteende ut över tjejerna. Killarna i klassen började så småningom bete sig likadant och behandla tjejerna likadant som lärarna gjorde. Naturligtvis.

Ett barn som inte ens respekteras av de vuxna kommer såklart heller aldrig repseteras av andra barn.


När man kom upp i den ålder att det var dags för betyg gällde olika regeler för tjejer och killar, det visste alla.


Det var en självklarhet hur betygssättning skulle ske. Vem som skulle få vad, när, hur och varför. Vissa saker är mer självklara än andra. Det här var en sådan sak.

Alla ni i som tror att MKB betyder Malmös Kommunala Bostadsbolag - glöm det. I själva verket står det för MVG är ett KukBetyg

Det var självklart vilka som skulle få bra betyg och inte. Fick man dåliga beytg så fick man fitta. En kille som fick MVG, han har förtjänat det, men en tjej som fått samma betyg, hon har fått fitta, liksom. (Behöver väl kanappast nämna att homofobi är en huslag i området?)

En tjej kan också få bra betyg. I slöjd och hemkunskap. Men oavsett vad hon har för betyg i alla andra ämnen så har hon ju ändå fitta i något liksom. För får du G på ett prov så får du också fitta. Får du VG på en uppsats, ja, gissa vad.

Det är skillnad på folk coh folk, och det är skillnad på deras betyg också. Oavsett om bokstavskombinationerna är desamma, en tjej får alltid fitta för det är vad hon är värd. Ungefär så.

En annan regel är att tjejer inte blir horor, utan att dom är det. Det gäller bara att ta sig ur helvetet.

Var alla tjejer fittor och horor? Det beror på vem du frågar. Fast i praktiken inte. Inte dom som fjäskade och fann sig i rollen. Inte dom som var mest horor av alla. Inte sossefittorna som sög kuk på kommungubbarna för att få högre lön och inte sossefittorna som gav högre betyg till pojkarna i klassen (om deras pappor råkar ha en "högre" befattning) heller. Inte sossefittorna som diskuterade gardinfärgen på elvvårdsmötena och inte sossefittorna som kränkte tjejerna med sexualiserade kommentarer i klassrummet, för att killarna ska får något roligt att skratta åt.

Det var det aldirg dom som var hororna. Det var aldrig dom som får ta värsta smällen, utan det var tjejerna som levde med detta varje dag och lärde sig anpassa sig till det. De som tvingades lära sig att vara fitta för att överleva. Sossefittorna knäckte självförtroendet på en och så får dom en löneförhöjning som tack för sin stora sociala insats. Dom hade lyckats med sitt uppdrag. Några kvinnor mer som kan koka lunch åt ungar i matsalar istället för att kicka gubbarna i röven på samhällstoppen. I sina små kjolar och knästrumpor sprang dom omkring där och horade i personalrummen, på sossemötena och inför rektorn (som naturligtvis nästan alltid var en man). Hela tiden var deras främsta uppgift att suga kuk och koka kaffe på och åt gubbarna. Och såklart att ta ifrån unga tjejer den lilla bit av självförtroende de kunde tänkas ha kvar. Det ingick i systemet. Det gör det fortfarande. Inget har förändrats. De som kritiserar får fortfarande sparken.

Det senaste året har flera saker hänt i min hemkommun som kan kopplas till situationen som helhet.

En femtonårig tjej tog livet av sig. Hon var mobbad och gick till rketorn, som far sossefitta, och bönade och nad om att få byta klass. Alltså klass, inte skola. Rektorn vägrade. Hon var inte mobbad och var hon det var det inget problem för skolan i alla fall. Då gick tjejen hem och hängde sig i badkaret. Jag tänker ofta på henne och tänker att det lika gärna kunde varit jag eller någon annan, vem som helst nästan.

En annan tjej, på samma skola, var också mobbad och utfryst. Hon mådde fruktansvärt dåligt, skar sig och hade väldigt självdestruktivt tankesätt. Hon mådde också dilgt hemma. Hon bad om att få komma till ett familjehem på en anna ort och gå i skola där, eftersom hon bara gick i högstadiet och inte i gymnasiet. Sossefittorna på kommunen vägrade. Då blev tjejen så förtvivlad att hon gick ut i älven och försökte dränka sig. Hon var riktigt nära att lyckas, och efter detta tvingades kommunen gå med på hennes krav. Inte för att tjejen skulle överleva, utan för att kommunen annars hade fått en anmälning av socialtjänsten. Lägg märke till att vare sig kommunen eller skolan erbjuder tjejerna någon som helst alternativ hjälp för att komma till rätta med situationen. För problemet är inget problem. En död tjej mer eller mindre, liksom.

Det tredje fallet har uppmärksammats i en serie om ungdomars villkor i skolan i en av kvällstidningarna, jag tror det var Expressen. En tjej, vi kan kalla henne Ann, i en annan av kommunens skolor hade under en längre tid trakkaserats av sina klasskamrater fysiskt och psykiskt. Dom kallade henne glåpord och stal hennes saker. På sommarlovet lade klass"kamraterna" hotlappar i familjens brevlåda där det stog att om Ann komm tillbaka till skolan, skulle det gå illa för henne. Mamman klagade hos rektorn och krävde att skolan skulle ta itu med trakkaserierna, men rektorn menade att problemet inte existerade och hade det funnits något problem skulle det ha framkommit när skolan vidtog sina åtgärder "Åtgärderna" bestod i att rektorn samtalat med killarna och tjejerna som varit mest drivande i att trakkasera Ann. Dock hade ingen samtalat med Ann och frågat vad hon tyckte och vad hon ville.

Den nya terminen började efter sommarlovet, och eftersom det är skolplikt i Sverige hade Ann inget annat val än att gå tillbaka till skolan.

Trakkaserierna satte igång som vanligt. En dag kom Ann hem alldeles blodig i ansiktet. Dom andra i klassen hade kastat stenar i huvet på henne. Nu kan man tycka att skolan och kommunen borde vara skyldiga att hjälpa henne. Dröm sött, Ann är ju faktiskt tjej. Istället framhävde man från skolans sida att sitationen faktiskt blivit så mycket bättre eftersom Ann numera inte förhindrades att sitta med dom andra i matsalen. Det som i själva verket hade hänt var att Ann hade slutat gå till matsalen.

Nu såg Anns mamma ingen annan utväg än att skita i allt vad skolplikt heter och hålla Ann hemma från skolan tills ledningen kommit på bättre tankar. Detta, anser jag, är en åtgärd som troligen skulle kunna ha besparat många svenska ungdomar mycket lidande varje år. Förmodligen skulle det ha räddat livet på en hel del också.

I min hemkommun är mobbning i skolorna ett måste. Det är en förutsättning för att upprätthålla systemet. Nästan alla som mobbas är tjejer. När killarna i en klass får all uppmärksamhet börjar tjejerna rivalisera och konkurrera med varandra. Dels om killarnas uppmärksamhet och dels om lärarnas. Enda sättet att själv få så mycket uppmärksamhet som möjligt är att kränka och trycka ner tjejer.

Alltihop upprättshålls av sossefittorna. Man skulle kunna tro att det är nån gubbpamp på kommunen som ligger bakom alltihop, men i praktiken är det sossefittorna som varje dag går till sina jobb inom skolan och barnomsorgen och behandlar tjejer som luft. Tjejer finns bara där som utfyllnad åt killarna, något trevligt att titta på. I lågstadiet placeras en tjej mellan två bråkiga killar för att dämpa killarna. Plötsligt är det inte längre lärarens uppgift, utan tjejerna i klassens. Då blir det också deras fel om killarna i inte sköter sig.
På mellanstadiet delas tjejer och killar in i olika grupper på jumpan. Inte för att tjejerna ska få chans att utvecklas utan att ha nån som tafsar dem i röven, utan för att tjejerna är i vägen när killarna ska spela fotboll.


På kvällarna går samma lärare på möten och motionerar om att dra in på resurserna till tjejers fritidsverksamheter så att de ska vara ännu mer beroende av att göra "bra" ifrån sig i skolan. Problemet är bara att de aldrig kan göra något bra, eftersom då är det också fel. En av mina tjejkompisars pappa uttryckte det hela väldigt tydligt en gång:

Tejer ska inte hålla på och springa omkring och tigga uppmärksamhet inte, dom ska bara sitta still å lukta gott!

Är det konstigt att jag hatar sossefittor? Är det konstigt att jag hatar det system dom varje dag bygger upp i svenska skolan?

Ångest utav bara fan

Jag får mer och mer ångest ju mer slutet på terminen närmar sig. Betygen jag får nu ska jag leva med resten av livet. Det suger. Komvux kan man nog glömma eftersom dom ska avskaffa det så fort som möjligt.

Det sjuka är att 95% av lärarna redan bestämt sig för vad dom ska ge en för betyg. Och endå är det samma sak varenda år!

"kämpar du bara riktigt hårt nu dom sista veckorna, så ska du se att det löser sig"

Ta mig i röven, för det har aldrig fungerat! För mig har det snarare varit precis tvärrt om. Varje gång en lärare sagt så har jag givit upp resten av omvärlden för att plugga häcken av mig så jag kan få bra slutbetyg och slippa ha ångest hela sommarlovet. Istället har jag fått höra nästan varenda gång att jag faktiskt presterat sämre
de sista veckorna av terminen. Tack så mycket, det var snällt sagt. En annan favorit har varit

"Ja, det är ju trevligt att du har kämpat hårt, men tyvärr räckte det inte riktigt ända fram den här gången heller!"

Det mesta skolan har gett mig är inte kunskap, utan ångest och en nedvärderande syn på mig själv. Jag har alltid fått höra att "visst kan det hända att jag kämpar lite då och då, men nä, det räcker inte." Jag har alltid fått höra att jag aldrig räcker till. Av någon märklig anledning är det en erfarenhet jag delar med tusentals andra tjejer som genomgått svenska skolan också.

I skolan är det inte vad du gör som räknas, utan att du gör det. Det gynnar dem som har lätt för att prestera och aldrig någonsin får prestationsångest, och missgynnar på samma sätt dem som inte bara vill få saker avklarade, utan faktiskt bli nöjda med det dom lämnar in också. Det gynnar kvantitiet istället för kvalitet.


Död åt betygen säger jag bara!

Projektarbetesinlämning fredag den trettonde!

Vissa saker borde helt enkelt bara förbjudas.