Text om svenska skolan

Hittade en text jag egentligen skrivit till mitt projektarbete som handlar om just svenska skolan och skolsystemet (ännu en). Övertygad om textens förträfflighet väljer jag nu att publicera den här på bloggen =D

När jag söker svar på vår frågeställning om vad utbildningsskillnaderna i Malmö beror på stöter jag ideligen på problem med en liten detalj. Det här landet har tydligen bytt regering. Varje gång man ska försöka beskriva läget i skolorna, skillnaderna mellan bostäderna eller något annat slutar det alltid i en ny frågeställning; Varför. Ganska normalt, men problemet blir att man då också börjar fundera på hur man skulle kunna ändra på saken. Och så hamnar man i en evinnerlig process av nya planer för ditten och datten och ingen vet egentligen vems plan som omfattar vilka eller ens om ansvaret ligger hos kommunen, staten, EU eller farbror Einar. (Under arbetets gång tror jag både jag och min kära samarbetspartner kan intyga att vi hört och sett alla varianter…) Och hela tiden stöter man också på motsättningarna mellan dessa galengökar som helst ville bestämma över allt och alla. Det som kommunen vill göra med skolan godkänns inte av staten, det som staten tycker vore lämpligt bojkottas av EU och när fabror Einar hävdar barbarnens rätt till en undervisning värd namnet, möts han med frågande uttryck från alla dom andra tre. Dock hälsar Folkaprtiet, Socialdemokraterna och Centern att Einar är hjärtligt välkommen att engagera sig i partipolitiken (men absolut inte i något annat parti än deras eget) om han på allvar tycker att något bör förändras i den förträffliga svenska skolan.

Och så där fortsätter det i det oändliga. Försöker man finna en orsak till betygsskillnaderna mellan olika grundskolor i Malmö får man olika svar hos samtliga instanser. På skolorna tycker man det är kommunaliseringen av skolan som är boven i dramat. Kommunen själva hävdar att problemet inte existerar och Regeringen skyller på den förra regeringen som i sin tur skyller på friskolorna som ”exploderade” förra gången borgarna hade makten och så vidare. (Vi får väl verkligen inte hoppas att någon skola exploderat!?)

Mitt i hela smeten står ett gäng skolelever och är förbannade över att någon, vem det nu kan vara, har fått för sig att lägga ner deras skola. Men ingenstans diskuterar man hur man ska få rätsida på problemen. Alla är överens om att man ska lära sig saker i skolan. Men ingen vill sätta fingret på varför det finns skolor där eleverna lär sig mer ute i rasthallen än inne på lektionerna. Om det är skolans och lärarnas uppgift att lära eleverna saker, så är det ju väldigt konstigt att elever som har lågutbildade föräldrar nästan alltid lyckas sämre i skolan än elever med högutbildade föräldrar. Om allt funkade som det skulle borde man inte kunna se någon skillnad på detta, utan alla elever skulle få chans att vara bra i något ämne. Eller? Som det är nu verkar man ha gjort föräldrarna till extralärare i brist på övriga resurser.

Jag minns själv när ”det nya arbetssättet” introducerades. Jag gick i tredje klass i grundskolan och läraren (som för övrigt var fritidssosse på kommunen, precis dom flesta andra [kvinnliga] lärare på skolan var, eftersom det var enda sättet att få behålla jobbet eller inte frysas ut av kollegiet) berättade att nu skulle vi inte alls göra sim vi hade gjort förut i klassen. Nu skulle var och en jobba med vad dom ville när dom ville och det skulle öka elevernas ”egna inlärningsförmåga”! För det var ju så onödigt att Anna skulle räkna matte på förmiddagen om hon hellre ville göra det på eftermiddagen. Alla elever skulle få ett alldeles eget schema där man fick bestämma själv när man ville göra vad. ”Det nya arbetssättet” syftade till att lära oss elever att ta eget ansvar, fick vi veta. Resultatet blev naturligtvis totalt kaos. 25 ungar i tioårsåldern sprang omkring i klassrummet och skrek. Ingen visste vad de skulle göra hur, när eller varför. Men den som inte klarat av sitt arbetsschema i slutet av veckan hade naturligtvis sig själv att skylla, då hade man ju inte tagit sitt ansvar!

Naturligtvis kunde ingen klara av allt arbetet i skolan efter som ordet studiero inte längre existerade. Om någon mot förmodan skulle få för sig att försöka arbeta tvingades läraren springa runt och hälpa Olle med matten, Lisa med NO:n och Niklas med svenskan. Eftersom de flesta i klassen inte ville få höra att det gjort ett dåligt jobb på fredagen började många ta hem sina skolböcker och jobba hemma istället. Naturligtvis var inte alla föräldrar experter på alla ämnena, varpå man snart kunde se betydande skillnader i klassen. Visserligen var Niklas bäst i klassen på matte, men å andra sidan kunde han inte stava för fem öre. Lisa blev plötsligt väldigt bra på naturkunskap, men högläsningen på svenskan klarade hon inte alls. Olle, vars mamma var svensklärare på gymnasiet, klarade svenskan utan problem, men Engelskan blev allt svårare att hänga med i. Och så där fortsatte det.

”Det nya arbetssättet” var förstås bara ett annat uttryck för nedskärningar och mindre resurser i skolan. En efter en fick extralärarna och speciallärarna sluta sina yrken, och de elever som behövde stöd blev utan. Till missnöjda föräldrar sade man att extraläraren bara skulle jobba på skolan ett tag, fått en ny tjänst och flyttat, självmant valt att sluta eller liknande. Protokollen från kommunfullmäktige, där nära nog halva den ordinarie lärarkåren fanns representerade, visade naturligtvis något helt annat. Besparingar, ”sammarbetssvårigheter” satsningar på diverse galenskaper som golfbanor och hotell, var de verkliga orsakerna till att skolans resurser minskade i så rask takt. Till och med nya möbler till rektorn ansågs vara en orsak att kicka ut några extralärare. Till slut var man nästan tvungen att sitta i rullstol eller vara blind för att få någon hjälp i klassrummet över huvud taget.

På något sätt tycker jag att min egen historia upprepar sig gång på gång här i Malmö, fast i en tio gånger värre tappning. Den avgörande skillnaden är att de flesta i min lågstadieklass trots allt hade möjligheter till lugn och ro hemma, även om de aldrig fick det i skolan. I Malmö är det många barn som inte har den möjligheten.

När jag gick på högstadiet här i Malmö hade jag klasskompisar som delade rum med både sina mormödrar och treåriga småsyskon, eftersom familjerna inte hade råd att ha en större lägenhet. En del hade föräldrar som jobbade natt, sena kvällar eller i Danmark och de förväntades ta hand om sina småsyskon från de att de klev upp på morgonen tills dess att föräldrarna kom hem, med allt var det innebar. Det säger sig själv att man aldrig får en lugn stund eftersom man först måste hämta syskonet på dagis (som en tjej i min klass gjorde nästan varje dag efter skolan), sedan laga mat till syskonet, sitta med syskonet framför bolibompa, och se till att syskonet kommer i säng och somnar. När man själv ska börja plugga är man minst sagt utslagen. Har man dessutom då äldre syskon, som inte behöver passas, men väl spelar hög musik i rummet intill, blir det ohållbart att försöka sig på några studier.

Men när man misslyckas på proven, kommer försent morgonen efter eftersom man även måste ha hand om syskonet på morgonen, klä på dem och se till att de kommer iväg till dagis, och i slutändan får ganska dåliga betyg, ja då är det bara ens eget fel. Och på varje utvecklingssamtal får eleven höra att han eller hon måste ”ta skolan mer på allvar” och ”jobba mer hemma”. Ingen säger att vad det faktiskt handlar om är att eleverna inte får den hjälp de behöver ens när de är i skolan. Ingen säger att det är skolans agerande det är fel på, och inte eleverna som misslyckas på grund av detsamma.