DN rapporterar om en granskning som skolverket genomfört där det visar sig att stockhoms grundskolor uppvisar enorma skillnader i betygsnivåerna mellan eleverna. På vissa skolor klarar inte ens hälften av eleverna att få godkänt i de tre kärnämnena matte, svenska och engelska, medan andelen behöriga elever på andra skolor uppgår till hundra procent.
Lyckligtvis drar skolverket nu kopplingen mellan detta och det faktum att felet inte ligger i elevernas prestationer i sig, utan att dessa är resultatet av sämre kvalitet på undervisningen i de skolor där eleverna har lägre bytg. Det säger egentligen sig självt.
Det är minst sagt upprärande att man i vissa andra städer (som Malmö) där problemen är nästintill identiska, fortfarande skyller problemet med lägre betyg på eleverna. Inte för att det inte finns elever som skiter i skolan och allt vad det innebär, men för att det inte är där problemet ligger. De elever som idag kämpar allra hårdast med att få bra resultat är idag de elever som går på de skolor där resultaten är som lägst. Hur kan det komma sig? Kan det kanske bero på att:
1) Lärarutbildningen på Malmö högskola är pinsamt dålig. Massor av lärarstudenrande har genom årens lopp hoppat av i protest mot "flummet".
2) Skolor med dåligt rykte tenderar att också ha de sämsta lärarna. Om detta beror på att dessa lärare inte får jobb någon annan stans eller om skolorna har dåligt rykte på grund av att de dåliga lärarna jobbar där, låter jag vara osagt. Men tanken är intressant. Man brukar tänka på ett dåligt rykte på en skola som ett resultat av hur eleverna är. Men det sägs ytterst sällan något om hur stor betydelse lärarna faktiskt har för att skapa en dräglig miljö på skolan, inte minst undervisningsmässigt.
3) Lärare dömer elever alltför ofta efter vilket skola de går på. Dålig skola = dåliga elever, enligt många.
4) De skolor som har bra rykte och bra betygssnitt har mycket mindre omsättning på lärarkåren än andra skolor. Detta kan leda till att elever på "sämre" skolor får nya lärare oftare, varpå betygen sätts alltmer godtyckligt. Att få en ny lärare i ett ämne sista året i nian är ingen hit. Men vi är många med erfarenhet av detta, som nästan alltid visar sig i betygen, och ytterst sällan till elevens fördel.
Detta var ett litet provsmak på vad som komma kan. Som sagt, kommentera gärna vad ni tycker ska hända med bloggen i fortsättningen.
Wednesday, June 20, 2007
The Blog after this...
Eftersom min kära gymnasietid är över för all framtid är det kanske dags att avsluta den här bloggen en gång för alla. Eller?
Tyvärr förekommer det fortfarande enorma övergrepp inom skolan. Varje dag kränks elever av sina lärare. Antingen genom att lärarna själva aktivt kränker eleverna med kommentarer eller orättvist behandling, eller genom att lärarna helt enkelt håller tyst och ser på när andra elever kränker någon i klassen.
Hur som helst är det ofta detta perspektiv man missar. Lärarens ansvar som just lärare. Som vuxen och som klassens vägledare. Alla talar om hur hemskt det är när elever mobbar varandra, men ingen belyser lärarens ansvar. Alla talar om hur odrägliga dagens svenska ungdomar är och hur bortskämt de beter sig med mera. Men ingen säger att det är läraren som sätter normen för vad som får och inte får sägas och göras i klassrummet. Ofta är det i lärarens sociala kompetens det brister. Lärare som inte förmår säga till på skarpen när en tjej i klassen för tredje gången under samma lektion kallas hora av killarna. Lärare som inte tycker att det är deras ansvar, eller ens deras problem. Som säger till tjejen att hon får "lära sig att stå på sig lite", utan att tala om hur hon någonsin ska kunna tro på sig själv om inte ens läraren gör det.
Om inte de vuxna kan behandla alla barn lika juste, kommer barn heller inte vara justa mot varandra. Så enkelt är det. Däri ligger lösningen till många av problemen i svenska skolan.
En annan alltför ofta förekommande sak, kanske främst i de högre årskurserna som högstadeiet ocg gymnasiet är maktmissbruk från lärarens sida.
Lärare som tar sig friheten att sänka betyg på elever de har en gås oplockad med.
Lärare som struntar blankt i elevers prestationer och istället ser till deras relationer. "Han som är kompis med dom där bråkstakarna kan ju knappast vara så bra i skolan!" Eller "Hon där med en pappa som är bankdirektör är givetvis ett geni!"
Resonemanget verkar förekomma hos ett förbryllande högt antal lärare helt ovidkommande av relevansen i det hela. Hur man exempelvis kan få det till att bankdirektörens dotter skulle vara en mästare på italienska är för mig en gåta.
Jag har srkivit om allt detta och mycket mer tidigare i bloggen. Mend et finns massor jag inte hunnit, eller inte velat skriva om tidigare. Både sådant som gällt mig och andra. De mest förstummande historier där man gång på gång frågar sig "hur kan en lärare säga så till sina egna elever? Eller hur kan läraren inte säga något?
Antingen låter jag bloggen finnas kvar och skriver om tidigare erfarenheter, men också om sådant som rapporteras om i medierna eller som händer i skolor runt om i landet. Eller så lägger jag ner rubbet och startar kanske en ny blogg. Kanske om livet som student? ;)
Jag låter mina högt vördade läsare avgöra saken. Kom gärna med kommentarer och synpukter på vad som är bra och dåligt med bloggen, och hur fortsättningen ska bli. Vill ni ha mer av något eller mindre av allt? Bollen ligger hos er! =D
Tyvärr förekommer det fortfarande enorma övergrepp inom skolan. Varje dag kränks elever av sina lärare. Antingen genom att lärarna själva aktivt kränker eleverna med kommentarer eller orättvist behandling, eller genom att lärarna helt enkelt håller tyst och ser på när andra elever kränker någon i klassen.
Hur som helst är det ofta detta perspektiv man missar. Lärarens ansvar som just lärare. Som vuxen och som klassens vägledare. Alla talar om hur hemskt det är när elever mobbar varandra, men ingen belyser lärarens ansvar. Alla talar om hur odrägliga dagens svenska ungdomar är och hur bortskämt de beter sig med mera. Men ingen säger att det är läraren som sätter normen för vad som får och inte får sägas och göras i klassrummet. Ofta är det i lärarens sociala kompetens det brister. Lärare som inte förmår säga till på skarpen när en tjej i klassen för tredje gången under samma lektion kallas hora av killarna. Lärare som inte tycker att det är deras ansvar, eller ens deras problem. Som säger till tjejen att hon får "lära sig att stå på sig lite", utan att tala om hur hon någonsin ska kunna tro på sig själv om inte ens läraren gör det.
Om inte de vuxna kan behandla alla barn lika juste, kommer barn heller inte vara justa mot varandra. Så enkelt är det. Däri ligger lösningen till många av problemen i svenska skolan.
En annan alltför ofta förekommande sak, kanske främst i de högre årskurserna som högstadeiet ocg gymnasiet är maktmissbruk från lärarens sida.
Lärare som tar sig friheten att sänka betyg på elever de har en gås oplockad med.
Lärare som struntar blankt i elevers prestationer och istället ser till deras relationer. "Han som är kompis med dom där bråkstakarna kan ju knappast vara så bra i skolan!" Eller "Hon där med en pappa som är bankdirektör är givetvis ett geni!"
Resonemanget verkar förekomma hos ett förbryllande högt antal lärare helt ovidkommande av relevansen i det hela. Hur man exempelvis kan få det till att bankdirektörens dotter skulle vara en mästare på italienska är för mig en gåta.
Jag har srkivit om allt detta och mycket mer tidigare i bloggen. Mend et finns massor jag inte hunnit, eller inte velat skriva om tidigare. Både sådant som gällt mig och andra. De mest förstummande historier där man gång på gång frågar sig "hur kan en lärare säga så till sina egna elever? Eller hur kan läraren inte säga något?
Antingen låter jag bloggen finnas kvar och skriver om tidigare erfarenheter, men också om sådant som rapporteras om i medierna eller som händer i skolor runt om i landet. Eller så lägger jag ner rubbet och startar kanske en ny blogg. Kanske om livet som student? ;)
Jag låter mina högt vördade läsare avgöra saken. Kom gärna med kommentarer och synpukter på vad som är bra och dåligt med bloggen, och hur fortsättningen ska bli. Vill ni ha mer av något eller mindre av allt? Bollen ligger hos er! =D
Monday, June 18, 2007
"Du är så negativ!"
Jag skulle få mitt (inte alls efterlängtade) geografibetyg. Avslutande betyg i den ENORMT viktiga kursen Geografi B. (Som vanligt är läraren den enda personen på hela skolan som faktiskt tycker kursen fyller någon som helst funktion. Hon får sin lön.)
Jag kom glad i hågen till klassrummet där betygen skulle utdelas. Helt ärligt räknade jag med ett VG i betyg eftersom medelsnittet på mina inlämningsuppgifter och prov under året hade legat därikring. Ibland sämre, men vid flera tillfällen också bättre. (Enligt min bedömning... Om GP är det högsta omdömet man kan få, och läraren ger omdömet GP+. Om inte det är MVG, vad är då MVG? Kan man inte få MVG på uppgiften då eller?)
Men att tro att några andra än lärarens favoriter skulle få bättre än Hora, oj förlåt G på kursen är såklart önsketänkande. Jag fick nöja mig med ett simpelt G. När jag frågade varför kom en förklaring jag aldrig hört tidigare. Läraren började först stamma, tittade läääänge på lappen där alla enskilda omdömen från olika uppgifter stod utpräntade (av henne själv). Plötsligt lös hon upp som om hon kom på en motivering till sitt handlande.
"Ja men om du tittar här... Eeeeeh... Ja just det ja, du har ju inte presterat så bra på de enskilda uppgifterna... Eeeeeh..."
"Men på samtliga paruppgifter har jag ju exempelvis erhållit omdömet GP eller GP+. Och även på de flesta gruppuppgifter ligger jag på samma nivå!"
Läraren fick plötsligt något alldeles våldsamt irriterande skräp i ögat, för nu var inte mitt betyg det intressanta längre. Förvånat såg jag på hur läraren började gnugga sig väldigt energiskt i sitt vänstra öga.
Jag stod tyst och tittade på läraren. Så småningom blev hon tydligen pinsamt medveten om hur dumt det måste ha sett ut, för hon slutade tvärrt. Istället började hon stamma fram något om att "grupparbeten" ju inte kan bedömas på samma sätt som enskilda arbeten. Underförstått var att om man presterar bra på ett grupparbete har man inte arbetat lika hårt som om man presterar bra på ett enskilt arbete. Enligt mina erfarenheter får man i många fall snarare arbeta hårdare med grupparbeten eftersom de oftast är mycket större, vilket jag också påpekade.
Jag var fast förvissad om att läraren hade noll koll på vad jag faktiskt presterat under kursen, och började därför fråga ut läraren om varje enskilt omdöme.
"Här har du gett mig GP, vad menar du med det? Är det ett VG eller ett MVG i det här fallet?"
Läraren blev återigen väldigt nervös och fick genast något nytt i ögat som måste åtgärdas. Barar det att denna gången var det hennes högra öga som drabbades. Jag kunde inte låta bli att fråga henne om saken:
Värst vad jobbigt du verkar ha det med ögonen idag!?"
"Jaaa, asså det är det här ögat vet du, det blir aldrig riktigt bra verkar det som."
Jag antog min aldra ödmjukaste ton och frågade snällt: "Vilket öga sa du att det var, sa du?"
Läraren pekade nervöst på sitt högra öga.
"Jaså, för alldeles för en liten stund sen såg det ut som om du hade våldsamma problem med det vänstra ögat."
Läraren vände sig genast bort, troligen för att dölja en begynnande rodnad. Någonstans där insåg jag att hon inte räknat med att jag skulle ifrågasätta saken alls. Hon hade noll koll på varför hon egentligen gett mig det betyget jag fick, och kunde inte motivera det på ett logiskt sätt.
Jag tyckte inte ett dugg synd om henne och kände att det var en sak till jag inte frågat om.
"Hördu, det här arbetet om en storstads problem som vi gjorde... Det står visst inte med här på lappen, du måste ha glömt det?"
Jag visste naturligtvis att hon inte alls hade glömt det utan medvetet utelämnat det.
"Ja, men snälla du, det skulle ju vara ett enskilt arbete och ni gjorde det som ett grupparbete"
"Ja, eftersom det inte stod någonstans i instruktionerna att man inte fick jobba i grupp, ja. Och som bekant var det ju inte bara vi tre i klassen som missuppfattade den biten. Men vad fick vi egentligen, du har väl läst det?"
Jag vet att jag ibland är lite väl sarkastisk, men i vissa fall är det svårt att låta bli.
"Ja, jag haaaar läst det och jag gav er betyget G på det."
Läraren så plötsligt väldigt skadeglad ut och lade till med ett omåttligt falskt leende. Jag kunde inte dölja min förvåning. Arbetet skulle omfatta minst två sidor. Vi (eller jag, som egentligen gjort hela arbetet) skrev fem.
"Jo men... det var så mycket historia i det arbetet"., urskuldrade sig läraren.
"I instruktionerna stod det att vi skulle ge en nutida och historisk redogörelse för stadens framväxt och nuvarande situation och sedan avsluta med en analys. Det här arbetet är ett skitbra arbete, analysen är nästintill genial!"
Jag brukar ytterst sällan skryta om mina egna arbeten, men ibalnd blir saker och ting alltför uppenbara. Jag undrar fortfarande om hon ens läst alla fem sidorna eller om hon lade häftet ifrån sig efter första sidan.
Här kom i alla fall den "vändpunkt" i lärarens och mitt lilla samtal som jag visste skulle komma förr eller senare.
"Ja, men snälla du, jag har försökt förklara varför du inte erhåller ett högre betyg, men det är bara det att... Du är så negativ!"
"Och sen när blev det betygsgrundande?"
"Ja, men du lyssnar ju inte på vad jag har att säga, det spelar ju ingen roll vad jag säger för du har ju redan bestämt dig!"
"Är det inte snarare så att det inte spelar nogon roll vad jag säger? Det är väl du som har bestämt dig? Betygen är ju redan satta, det är ju inte som att du kommer gå in och ändra på mitt betyg bara för att jag konfronterar dig om på vilka grunder du sätter det, eller?"
"Nej det är klart att jag inte kommer ändra ditt betyg! Det har jag ingen anledning att göra! Dessutom är det faktiskt inte den lättaste saken i världen att bara gå in och ändra ett betyg som redan är satt."
"Jag tror jag börjar förstå varför vi inte får veta våra betyg förrän efter betygssättningsdatumet."
"Nej men snälla du, något annat hade jag ju aldrig hunnit med!"
"Nähä, okej, det finns lärare som medelade betygen för flera veckor sedan just för att eleverna skulle få komma med synpunkter och frågor om något var oklart. Men du är uppenbarligen inte en av dem.
Diskussionen avslutades, dels på lärarens begäran (det började bli alltför jobbigt för henne) och dels på grund av att jag lämnade rummet. Innan jag gick fällde jag en kommentar som kanske hade kunnat undvikas, men som läraren enligt mig gjort sig väl förtjänt av:
"Och lycka till med ögat hördu. Vilket av dem det nu än var." Blicken jag gav henne när jag sa det hade kunnat mörda hela lärarkollegiet. Jag tror hon fattade vinken.
Jag kom glad i hågen till klassrummet där betygen skulle utdelas. Helt ärligt räknade jag med ett VG i betyg eftersom medelsnittet på mina inlämningsuppgifter och prov under året hade legat därikring. Ibland sämre, men vid flera tillfällen också bättre. (Enligt min bedömning... Om GP är det högsta omdömet man kan få, och läraren ger omdömet GP+. Om inte det är MVG, vad är då MVG? Kan man inte få MVG på uppgiften då eller?)
Men att tro att några andra än lärarens favoriter skulle få bättre än Hora, oj förlåt G på kursen är såklart önsketänkande. Jag fick nöja mig med ett simpelt G. När jag frågade varför kom en förklaring jag aldrig hört tidigare. Läraren började först stamma, tittade läääänge på lappen där alla enskilda omdömen från olika uppgifter stod utpräntade (av henne själv). Plötsligt lös hon upp som om hon kom på en motivering till sitt handlande.
"Ja men om du tittar här... Eeeeeh... Ja just det ja, du har ju inte presterat så bra på de enskilda uppgifterna... Eeeeeh..."
"Men på samtliga paruppgifter har jag ju exempelvis erhållit omdömet GP eller GP+. Och även på de flesta gruppuppgifter ligger jag på samma nivå!"
Läraren fick plötsligt något alldeles våldsamt irriterande skräp i ögat, för nu var inte mitt betyg det intressanta längre. Förvånat såg jag på hur läraren började gnugga sig väldigt energiskt i sitt vänstra öga.
Jag stod tyst och tittade på läraren. Så småningom blev hon tydligen pinsamt medveten om hur dumt det måste ha sett ut, för hon slutade tvärrt. Istället började hon stamma fram något om att "grupparbeten" ju inte kan bedömas på samma sätt som enskilda arbeten. Underförstått var att om man presterar bra på ett grupparbete har man inte arbetat lika hårt som om man presterar bra på ett enskilt arbete. Enligt mina erfarenheter får man i många fall snarare arbeta hårdare med grupparbeten eftersom de oftast är mycket större, vilket jag också påpekade.
Jag var fast förvissad om att läraren hade noll koll på vad jag faktiskt presterat under kursen, och började därför fråga ut läraren om varje enskilt omdöme.
"Här har du gett mig GP, vad menar du med det? Är det ett VG eller ett MVG i det här fallet?"
Läraren blev återigen väldigt nervös och fick genast något nytt i ögat som måste åtgärdas. Barar det att denna gången var det hennes högra öga som drabbades. Jag kunde inte låta bli att fråga henne om saken:
Värst vad jobbigt du verkar ha det med ögonen idag!?"
"Jaaa, asså det är det här ögat vet du, det blir aldrig riktigt bra verkar det som."
Jag antog min aldra ödmjukaste ton och frågade snällt: "Vilket öga sa du att det var, sa du?"
Läraren pekade nervöst på sitt högra öga.
"Jaså, för alldeles för en liten stund sen såg det ut som om du hade våldsamma problem med det vänstra ögat."
Läraren vände sig genast bort, troligen för att dölja en begynnande rodnad. Någonstans där insåg jag att hon inte räknat med att jag skulle ifrågasätta saken alls. Hon hade noll koll på varför hon egentligen gett mig det betyget jag fick, och kunde inte motivera det på ett logiskt sätt.
Jag tyckte inte ett dugg synd om henne och kände att det var en sak till jag inte frågat om.
"Hördu, det här arbetet om en storstads problem som vi gjorde... Det står visst inte med här på lappen, du måste ha glömt det?"
Jag visste naturligtvis att hon inte alls hade glömt det utan medvetet utelämnat det.
"Ja, men snälla du, det skulle ju vara ett enskilt arbete och ni gjorde det som ett grupparbete"
"Ja, eftersom det inte stod någonstans i instruktionerna att man inte fick jobba i grupp, ja. Och som bekant var det ju inte bara vi tre i klassen som missuppfattade den biten. Men vad fick vi egentligen, du har väl läst det?"
Jag vet att jag ibland är lite väl sarkastisk, men i vissa fall är det svårt att låta bli.
"Ja, jag haaaar läst det och jag gav er betyget G på det."
Läraren så plötsligt väldigt skadeglad ut och lade till med ett omåttligt falskt leende. Jag kunde inte dölja min förvåning. Arbetet skulle omfatta minst två sidor. Vi (eller jag, som egentligen gjort hela arbetet) skrev fem.
"Jo men... det var så mycket historia i det arbetet"., urskuldrade sig läraren.
"I instruktionerna stod det att vi skulle ge en nutida och historisk redogörelse för stadens framväxt och nuvarande situation och sedan avsluta med en analys. Det här arbetet är ett skitbra arbete, analysen är nästintill genial!"
Jag brukar ytterst sällan skryta om mina egna arbeten, men ibalnd blir saker och ting alltför uppenbara. Jag undrar fortfarande om hon ens läst alla fem sidorna eller om hon lade häftet ifrån sig efter första sidan.
Här kom i alla fall den "vändpunkt" i lärarens och mitt lilla samtal som jag visste skulle komma förr eller senare.
"Ja, men snälla du, jag har försökt förklara varför du inte erhåller ett högre betyg, men det är bara det att... Du är så negativ!"
"Och sen när blev det betygsgrundande?"
"Ja, men du lyssnar ju inte på vad jag har att säga, det spelar ju ingen roll vad jag säger för du har ju redan bestämt dig!"
"Är det inte snarare så att det inte spelar nogon roll vad jag säger? Det är väl du som har bestämt dig? Betygen är ju redan satta, det är ju inte som att du kommer gå in och ändra på mitt betyg bara för att jag konfronterar dig om på vilka grunder du sätter det, eller?"
"Nej det är klart att jag inte kommer ändra ditt betyg! Det har jag ingen anledning att göra! Dessutom är det faktiskt inte den lättaste saken i världen att bara gå in och ändra ett betyg som redan är satt."
"Jag tror jag börjar förstå varför vi inte får veta våra betyg förrän efter betygssättningsdatumet."
"Nej men snälla du, något annat hade jag ju aldrig hunnit med!"
"Nähä, okej, det finns lärare som medelade betygen för flera veckor sedan just för att eleverna skulle få komma med synpunkter och frågor om något var oklart. Men du är uppenbarligen inte en av dem.
Diskussionen avslutades, dels på lärarens begäran (det började bli alltför jobbigt för henne) och dels på grund av att jag lämnade rummet. Innan jag gick fällde jag en kommentar som kanske hade kunnat undvikas, men som läraren enligt mig gjort sig väl förtjänt av:
"Och lycka till med ögat hördu. Vilket av dem det nu än var." Blicken jag gav henne när jag sa det hade kunnat mörda hela lärarkollegiet. Jag tror hon fattade vinken.
Wednesday, June 6, 2007
Inte bara Leila Freivalds går på teater...
Leila Freivalds, före detta utrikesminister, fick reda på att det inträffat en smärre katastrof någonstans i Asien. Leila, som är av den enorma kunskapen att det inträffar katastrofer i Asien varje dag, ryckte på axlarna. "Pukhet, vart ligger det?, sade hon. Och så gick hon på teater och roade sig.
En elev i min klass hade IG-varning i Geografi B. Mestadels på grund av att hon ansåg att dessa lektioner helt enkelt gick ut på att ett gäng 18-åringar skulle slösa bort sitt liv bakom mörka gardiner. Men också på grund av att hon helt enkelt inte intresserade sig för att läsa allt om Jorderosioner, och därför fick ganska dåliga resultat på proven.
När nästa prov kom, tänkte eleven att nu ska hon minsann klara det. Målmedvetet började hon plugga. Men så två dagar innan provet drabbades hon av en kraftig förkylning. Kvällen innan provet låg hon fortfarande i sin säng och yrade med 39 graders feber. Hon visste att ordet omprov inte finns i lärarnas medvetande på den här skolan. Att benämna det som ett omprov när eleven de facto inte ens gjort provet en gång på grund av sjukdom, är visserligen djupt orättvist. Men inte lika orättvist som att många andra av stadens skolor tillåter både ett och två "omprov" för frånvarande elever. I konkurrensen bedöms sedan alla elever lika. Men de har fått helt olika möjligheter att klara sig.
Den febrige eleven visste att enda sättet att få göra provet alls om man inte dök upp på provdagen, var att ringa och prata med läraren just kvällen innan. Sagt och gjort.
Men hos läraren var det ingen som svararde. I flera timmar försökte eleven ringam innan hon vid halv 11-snåret gav upp och stupade i säng. Dock talade hon in ett meddelande på lärarens hemtelefons svarare, att hon var sjuk, men gärna ville göra provet när hon mådde bättre.
Dagen efter var eleven fortfarande sjuk. För att läraren skulle förstå att eleven inte bluffade (något man annars utgår från på vissa skolor) lät eleven sin egen mamma ringa och sjukanmäla henne.
När eleven tillfrisknat sökte hon upp läraren i dennes arbetsrum. Hon förklarade snällt att hon försökt nå läraren kvällen innan provet, men inte fått tag på henne på flera timmar. Läraren funderade en lång stund. Till slut kom hon på att hon inte varit anträffbar under kvällen. Hon hade nämligen varit på teater den kvällen. Eleven påpekade då att hon talat in ett meddelande på lärarens telefonsvarar. Detta hade läraren ingen aning om. Hon hade visst glömt lyssna av sin svarare. Hoppsansa.
Eleven blev aningen irriterad, med all rätt, eftersom det inte var hennes fel att läraren valt att gå på teater och sedan struntat i att lyssna av sin egen telefonsvar. (Man ser ju om någon talat in ett nytt meddelande, så hur svårt kan det vara liksom). Trots detta bad eleven snällt och vänligt om att få göra provet i efterhand.
Läraren tittade frågande på henne och svarade att det var naturligtvis inte aktuellt.
Eleven frågade varför. Hon ansåg att hon följt alla regler och lagar (allsmäktigt påhittade av lärarna) och kunde inte förstå vad hon gjort för fel.
Läraren svarade att eleven inte talat med henne före provet. Punkt och slut.
Eleven påpekade då det faktum att hon riskerade IG i kursen och att hon (trots sin sjukdom) hade pluggat hårt för att klara detta prov. Därefter bad hon återigen om att få göra provet i efterhand. Hon erbjöd sig att göra provet redan samma dag om läraren misstänkte att hon tänkte fuska till sig svaren på något sätt (vilket dom alltid misstänker).
Vad tror ni läraren svarade? Tror ni hon var "generös" och gav eleven en chans att klara provet, och också hela kursen? Tror ni hon tog hänsyn till att det var hon själv som inte varit anträffbar och inte eleven?
"Att du har IG-varning i kursen är ditt problem och inte mitt. Du kommer inte att få göra provet, avslutade läraren.
En elev i min klass hade IG-varning i Geografi B. Mestadels på grund av att hon ansåg att dessa lektioner helt enkelt gick ut på att ett gäng 18-åringar skulle slösa bort sitt liv bakom mörka gardiner. Men också på grund av att hon helt enkelt inte intresserade sig för att läsa allt om Jorderosioner, och därför fick ganska dåliga resultat på proven.
När nästa prov kom, tänkte eleven att nu ska hon minsann klara det. Målmedvetet började hon plugga. Men så två dagar innan provet drabbades hon av en kraftig förkylning. Kvällen innan provet låg hon fortfarande i sin säng och yrade med 39 graders feber. Hon visste att ordet omprov inte finns i lärarnas medvetande på den här skolan. Att benämna det som ett omprov när eleven de facto inte ens gjort provet en gång på grund av sjukdom, är visserligen djupt orättvist. Men inte lika orättvist som att många andra av stadens skolor tillåter både ett och två "omprov" för frånvarande elever. I konkurrensen bedöms sedan alla elever lika. Men de har fått helt olika möjligheter att klara sig.
Den febrige eleven visste att enda sättet att få göra provet alls om man inte dök upp på provdagen, var att ringa och prata med läraren just kvällen innan. Sagt och gjort.
Men hos läraren var det ingen som svararde. I flera timmar försökte eleven ringam innan hon vid halv 11-snåret gav upp och stupade i säng. Dock talade hon in ett meddelande på lärarens hemtelefons svarare, att hon var sjuk, men gärna ville göra provet när hon mådde bättre.
Dagen efter var eleven fortfarande sjuk. För att läraren skulle förstå att eleven inte bluffade (något man annars utgår från på vissa skolor) lät eleven sin egen mamma ringa och sjukanmäla henne.
När eleven tillfrisknat sökte hon upp läraren i dennes arbetsrum. Hon förklarade snällt att hon försökt nå läraren kvällen innan provet, men inte fått tag på henne på flera timmar. Läraren funderade en lång stund. Till slut kom hon på att hon inte varit anträffbar under kvällen. Hon hade nämligen varit på teater den kvällen. Eleven påpekade då att hon talat in ett meddelande på lärarens telefonsvarar. Detta hade läraren ingen aning om. Hon hade visst glömt lyssna av sin svarare. Hoppsansa.
Eleven blev aningen irriterad, med all rätt, eftersom det inte var hennes fel att läraren valt att gå på teater och sedan struntat i att lyssna av sin egen telefonsvar. (Man ser ju om någon talat in ett nytt meddelande, så hur svårt kan det vara liksom). Trots detta bad eleven snällt och vänligt om att få göra provet i efterhand.
Läraren tittade frågande på henne och svarade att det var naturligtvis inte aktuellt.
Eleven frågade varför. Hon ansåg att hon följt alla regler och lagar (allsmäktigt påhittade av lärarna) och kunde inte förstå vad hon gjort för fel.
Läraren svarade att eleven inte talat med henne före provet. Punkt och slut.
Eleven påpekade då det faktum att hon riskerade IG i kursen och att hon (trots sin sjukdom) hade pluggat hårt för att klara detta prov. Därefter bad hon återigen om att få göra provet i efterhand. Hon erbjöd sig att göra provet redan samma dag om läraren misstänkte att hon tänkte fuska till sig svaren på något sätt (vilket dom alltid misstänker).
Vad tror ni läraren svarade? Tror ni hon var "generös" och gav eleven en chans att klara provet, och också hela kursen? Tror ni hon tog hänsyn till att det var hon själv som inte varit anträffbar och inte eleven?
"Att du har IG-varning i kursen är ditt problem och inte mitt. Du kommer inte att få göra provet, avslutade läraren.
Betygssättning - då ger lärarna igen
Uppgifterna elever i Malmö utför under sin gymnasietid bedöms efter den idiotiska betygsskalan OTP, TP eller GP. Usel, kass eller normal, kallar jag det. I min hemkommun skulle man sagt Hora, Fitta eller Kuk, varav dom två första är mer eller mindre likvärdiga.
Någon tvekan om vad det handlar om är det i alla fall inte. Det man gjort med detta betygssystem är helt enkelt att man tagit bort ett betygssteg. Där man tidigare kunde tilldelas ett av fyra betyg (IG, G, VG eller MVG) på en uppgift, kan man nu alltså bara tilldelas tre. Ren idioti. Men hur drabbar det eleverna? Ja var går gränsen, efter som ett betygssteg är borttaget, vad innebär då ett TP (tillräckliga prestationer). Dom flesta lärare jag haft tolkar det som ett G. Men vad är då GP (Goda prestationer)? Är det VG? Och vad är i så fall MVG, om det högsta man kan få är VG? Det första betyget, OTP (otillräckliga prestationer), tolkas automatiskt som ett IG, vilket ju i själva verket inte är något betyg.
Gissa om detta sätter griller i huvet på en. I praktiken innebär det i alla fall att lärarna får ännu mer total kontroll över elevernas betyg. En elev kan få GP på varenda uppgift under hela terminen, och sedan ändå bara få VG i betyg på hela kursen. Läraren kan lätt hänvisa till att nänä, i det här fallet så betydde samtliga GP bara VG. Inte ett jota mer, så tro inte att du är något. Du har fått högsta betyg på allt, men tyvärr, det räkte inte till enligt min bedömning. Jag vet inte hur många gånger jag hört det. Men fingrar och tår räcker inte till. En elev som pendlar mellan G och VG eller ännu värre VG och MVG, är alltså helt maktlös. Det finns inga som helst regelringar för hur denna form av avvägning mellan betygen ska ske. Helt sinneslöst.
Enligt den bedömningsskala som gäller under terminerna kan du alltså bara få TP eller GP, eftersom OTP, IG, inte är något riktigt betyg. Hora eller Pimp. Fitta eller Kuk. Du är svart eller vit. Du är dålig eller bra. Inga gråsoner, inga tvivel om vem som hör hemma var. "Herregud, sånt där vet man efter så många år i skolan", som en lärare uttryckte det. "Sånt ser man". Ja, nog ser man alltid. Det räcker med att titta på elever så är bedömningen klar. Lättare för lärarna blir det i alla fall. Dom behäver egentligen bara ta ställning till vad dom tycker om eleven som person. Eller, helt enkelt om eleven är dålig eller bra. En Fitta eller en Kuk. Det blir väldigt behändigt. Man slipper anstränga sig som lärare och gradera hur kass eleven faktiskt är. Eller eleven är värd ett bra betyg.
I Svartvita skalan, som alltså har hela två steg(!), behöver läraren inte tänka. Inte motivera det ena eller andra. Inte bry sig om ifall det blir rätt eller fel, för det kan ingen ändå kontrollera. Det finns ju inga regler för vad som är rätt och fel.
I Svartvita skolan, där bedöms tusentals elever. Några av dem får hela sin framtid, alla sin drömmar, sitt hopp och sin tro på sig själva krossade och jämnade med marken. För att obildade lärare tar chansen att missbruka sin makt, när den ligger i deras händer. Dom sparkar på dem som redan ligger. Höjden av korruption. Dom som smilar får en dildo att leka fritt med. Resten får elstötar i röven.
Ungefär så.
Någon tvekan om vad det handlar om är det i alla fall inte. Det man gjort med detta betygssystem är helt enkelt att man tagit bort ett betygssteg. Där man tidigare kunde tilldelas ett av fyra betyg (IG, G, VG eller MVG) på en uppgift, kan man nu alltså bara tilldelas tre. Ren idioti. Men hur drabbar det eleverna? Ja var går gränsen, efter som ett betygssteg är borttaget, vad innebär då ett TP (tillräckliga prestationer). Dom flesta lärare jag haft tolkar det som ett G. Men vad är då GP (Goda prestationer)? Är det VG? Och vad är i så fall MVG, om det högsta man kan få är VG? Det första betyget, OTP (otillräckliga prestationer), tolkas automatiskt som ett IG, vilket ju i själva verket inte är något betyg.
Gissa om detta sätter griller i huvet på en. I praktiken innebär det i alla fall att lärarna får ännu mer total kontroll över elevernas betyg. En elev kan få GP på varenda uppgift under hela terminen, och sedan ändå bara få VG i betyg på hela kursen. Läraren kan lätt hänvisa till att nänä, i det här fallet så betydde samtliga GP bara VG. Inte ett jota mer, så tro inte att du är något. Du har fått högsta betyg på allt, men tyvärr, det räkte inte till enligt min bedömning. Jag vet inte hur många gånger jag hört det. Men fingrar och tår räcker inte till. En elev som pendlar mellan G och VG eller ännu värre VG och MVG, är alltså helt maktlös. Det finns inga som helst regelringar för hur denna form av avvägning mellan betygen ska ske. Helt sinneslöst.
Enligt den bedömningsskala som gäller under terminerna kan du alltså bara få TP eller GP, eftersom OTP, IG, inte är något riktigt betyg. Hora eller Pimp. Fitta eller Kuk. Du är svart eller vit. Du är dålig eller bra. Inga gråsoner, inga tvivel om vem som hör hemma var. "Herregud, sånt där vet man efter så många år i skolan", som en lärare uttryckte det. "Sånt ser man". Ja, nog ser man alltid. Det räcker med att titta på elever så är bedömningen klar. Lättare för lärarna blir det i alla fall. Dom behäver egentligen bara ta ställning till vad dom tycker om eleven som person. Eller, helt enkelt om eleven är dålig eller bra. En Fitta eller en Kuk. Det blir väldigt behändigt. Man slipper anstränga sig som lärare och gradera hur kass eleven faktiskt är. Eller eleven är värd ett bra betyg.
I Svartvita skalan, som alltså har hela två steg(!), behöver läraren inte tänka. Inte motivera det ena eller andra. Inte bry sig om ifall det blir rätt eller fel, för det kan ingen ändå kontrollera. Det finns ju inga regler för vad som är rätt och fel.
I Svartvita skolan, där bedöms tusentals elever. Några av dem får hela sin framtid, alla sin drömmar, sitt hopp och sin tro på sig själva krossade och jämnade med marken. För att obildade lärare tar chansen att missbruka sin makt, när den ligger i deras händer. Dom sparkar på dem som redan ligger. Höjden av korruption. Dom som smilar får en dildo att leka fritt med. Resten får elstötar i röven.
Ungefär så.
Skyll dig själv - du ber om det!
En elev på min skola har de senaste veckorna fått höra följande av skolsköterskan:
Skolsköterskan:
- Du blev misshandlad, men eftersom du inte polisanmälde det är det detsamma som att du accepterar att det händer igen. Du låter det hända.
Eleven:
- Jag vågar inte anmäla eftersom han har hotat att göra något ännu värre då.
S:
- Men om du inte anmäler finns det ingen som kan hjälpa dig!
E:
- Ingen? Men någon måste ju kunna hjälpa en med något. Jag känner ingen som fått hjälp av polisen heller.
S: Jo, men du verkar ju inte vilja ha hjälpen!
Och så fortsatte det.
Rädsla förvandlades till ovilja.
Tänkt er följande historia: En person som blir rånad på sin mobil. Personen upplever händelsen som mycket obehaglig. Vid samma tillfälle hotar också rånaren med att offret ska råka illa ut om h*n anmäler händelsen. Offret tänker att med tagens teknologi där man kan få reda på allt man behöver veta om en människa genom några kanpptryckningar i en dator, är sannolikheten stor att rånaren söker upp sitt offer igen. Rånet anmäls aldrig.
När offret berättar för personal på skolan om händelsen kan en rad reaktioner uppstå. Om man ska resonera som på samma sätt som i resonemanget med misshandeln, skulle man kunna dra följande slutsatser:
1) Ett rån har troligen inträffat. Det är i alla fall vad offret påstår, men man vet ju aldrtig.
2) Eleven mår mycket dåligt efter händelsen och känner sig otrygg. Enda utvägen är att anmäla händelsen till polisen trots att detta i praktiken innebär en ännu större risk för offret. Naturligtvis skulle offret inte alls vara hjälpt av exempelvis stödsamtal med någon som varit i samma situation.
3)Eftersom offret är rädd för att anmäla rånet betyder det att h*en inte vill ha någon hjälp. Som skolan ser det består "hjälpen" i att uppmana offret att anmäla till polisen. Något man såklart kan räkna ut själv med lilltån, men det är ungefär där kunskaperna från skolans håll slutar.
4) Efetersom offret inte anmäler händelsen är det detsamma som att be om att bli rånad även på sin plånbok!
Helt orimligt. Men en logit som möter många inom svenska skolan. Den enorma okunskapen kring hur man handskas med krissituationer som kan uppstå kring elever är i det närmaste enorm. Det finns hos de allra flesta som jobbar inom skolan nämligen ingen sådan kunskap. En elev som blir misshandlad bör givetvis få all stöttning och hjälp h*n behöver. Är det en tjej borde man få tips om att uppsöka en kvinnojour. Den här eleven fick istället be om numret till den lokala kvinnojouren, varpå skolsköterskan svarar att hon inte har några sådana kontaktuppgifter och ber eleven återkomma nästa dag.
För några år sedan mördades Marcella, en 15 årig flicka, av sin förra pojkvän. Han brukade våldta henne och misshandla henne, men hon trodde aldrig han skulle göra något värre än så. Hade hon fått hjälp hade det troligen aldrig behövt hända.
Men det ännu värre är att ingen verkar ha lärt sig av det mordet. Fortfarande skulbelägger man offret medan förövaren går fri. Man ifrågasätter om offrets uppgifter verkligen stämmer, om det är helt säkert att man inte missuppfattat saken. Eller som en kvinna som efter tre år av daglig misshandel tog mog till sig och anmälde sin dåvarande sambo. Hon fick frågan om hon var helt säker på att hon inte tillfogat sig skadorna på egen hand. Det rörde sig om en fem centimeter stor blåtira som täckte hela högra ögat och det mesta runt omkring. Hon hade även skrapsår lite varstans. Kvinnan fick även frågan av polisen om hon inte råkat trilla i trappen kanske.
- Jag bor på bottenvångingen, svarade hon.
Skolsköterskan:
- Du blev misshandlad, men eftersom du inte polisanmälde det är det detsamma som att du accepterar att det händer igen. Du låter det hända.
Eleven:
- Jag vågar inte anmäla eftersom han har hotat att göra något ännu värre då.
S:
- Men om du inte anmäler finns det ingen som kan hjälpa dig!
E:
- Ingen? Men någon måste ju kunna hjälpa en med något. Jag känner ingen som fått hjälp av polisen heller.
S: Jo, men du verkar ju inte vilja ha hjälpen!
Och så fortsatte det.
Rädsla förvandlades till ovilja.
Tänkt er följande historia: En person som blir rånad på sin mobil. Personen upplever händelsen som mycket obehaglig. Vid samma tillfälle hotar också rånaren med att offret ska råka illa ut om h*n anmäler händelsen. Offret tänker att med tagens teknologi där man kan få reda på allt man behöver veta om en människa genom några kanpptryckningar i en dator, är sannolikheten stor att rånaren söker upp sitt offer igen. Rånet anmäls aldrig.
När offret berättar för personal på skolan om händelsen kan en rad reaktioner uppstå. Om man ska resonera som på samma sätt som i resonemanget med misshandeln, skulle man kunna dra följande slutsatser:
1) Ett rån har troligen inträffat. Det är i alla fall vad offret påstår, men man vet ju aldrtig.
2) Eleven mår mycket dåligt efter händelsen och känner sig otrygg. Enda utvägen är att anmäla händelsen till polisen trots att detta i praktiken innebär en ännu större risk för offret. Naturligtvis skulle offret inte alls vara hjälpt av exempelvis stödsamtal med någon som varit i samma situation.
3)Eftersom offret är rädd för att anmäla rånet betyder det att h*en inte vill ha någon hjälp. Som skolan ser det består "hjälpen" i att uppmana offret att anmäla till polisen. Något man såklart kan räkna ut själv med lilltån, men det är ungefär där kunskaperna från skolans håll slutar.
4) Efetersom offret inte anmäler händelsen är det detsamma som att be om att bli rånad även på sin plånbok!
Helt orimligt. Men en logit som möter många inom svenska skolan. Den enorma okunskapen kring hur man handskas med krissituationer som kan uppstå kring elever är i det närmaste enorm. Det finns hos de allra flesta som jobbar inom skolan nämligen ingen sådan kunskap. En elev som blir misshandlad bör givetvis få all stöttning och hjälp h*n behöver. Är det en tjej borde man få tips om att uppsöka en kvinnojour. Den här eleven fick istället be om numret till den lokala kvinnojouren, varpå skolsköterskan svarar att hon inte har några sådana kontaktuppgifter och ber eleven återkomma nästa dag.
För några år sedan mördades Marcella, en 15 årig flicka, av sin förra pojkvän. Han brukade våldta henne och misshandla henne, men hon trodde aldrig han skulle göra något värre än så. Hade hon fått hjälp hade det troligen aldrig behövt hända.
Men det ännu värre är att ingen verkar ha lärt sig av det mordet. Fortfarande skulbelägger man offret medan förövaren går fri. Man ifrågasätter om offrets uppgifter verkligen stämmer, om det är helt säkert att man inte missuppfattat saken. Eller som en kvinna som efter tre år av daglig misshandel tog mog till sig och anmälde sin dåvarande sambo. Hon fick frågan om hon var helt säker på att hon inte tillfogat sig skadorna på egen hand. Det rörde sig om en fem centimeter stor blåtira som täckte hela högra ögat och det mesta runt omkring. Hon hade även skrapsår lite varstans. Kvinnan fick även frågan av polisen om hon inte råkat trilla i trappen kanske.
- Jag bor på bottenvångingen, svarade hon.
Subscribe to:
Posts (Atom)