The Blog after this...

Eftersom min kära gymnasietid är över för all framtid är det kanske dags att avsluta den här bloggen en gång för alla. Eller?

Tyvärr förekommer det fortfarande enorma övergrepp inom skolan. Varje dag kränks elever av sina lärare. Antingen genom att lärarna själva aktivt kränker eleverna med kommentarer eller orättvist behandling, eller genom att lärarna helt enkelt håller tyst och ser på när andra elever kränker någon i klassen.

Hur som helst är det ofta detta perspektiv man missar. Lärarens ansvar som just lärare. Som vuxen och som klassens vägledare. Alla talar om hur hemskt det är när elever mobbar varandra, men ingen belyser lärarens ansvar. Alla talar om hur odrägliga dagens svenska ungdomar är och hur bortskämt de beter sig med mera. Men ingen säger att det är läraren som sätter normen för vad som får och inte får sägas och göras i klassrummet. Ofta är det i lärarens sociala kompetens det brister. Lärare som inte förmår säga till på skarpen när en tjej i klassen för tredje gången under samma lektion kallas hora av killarna. Lärare som inte tycker att det är deras ansvar, eller ens deras problem. Som säger till tjejen att hon får "lära sig att stå på sig lite", utan att tala om hur hon någonsin ska kunna tro på sig själv om inte ens läraren gör det.
Om inte de vuxna kan behandla alla barn lika juste, kommer barn heller inte vara justa mot varandra. Så enkelt är det. Däri ligger lösningen till många av problemen i svenska skolan.



En annan alltför ofta förekommande sak, kanske främst i de högre årskurserna som högstadeiet ocg gymnasiet är maktmissbruk från lärarens sida.
Lärare som tar sig friheten att sänka betyg på elever de har en gås oplockad med.
Lärare som struntar blankt i elevers prestationer och istället ser till deras relationer. "Han som är kompis med dom där bråkstakarna kan ju knappast vara så bra i skolan!" Eller "Hon där med en pappa som är bankdirektör är givetvis ett geni!"

Resonemanget verkar förekomma hos ett förbryllande högt antal lärare helt ovidkommande av relevansen i det hela. Hur man exempelvis kan få det till att bankdirektörens dotter skulle vara en mästare på italienska är för mig en gåta.


Jag har srkivit om allt detta och mycket mer tidigare i bloggen. Mend et finns massor jag inte hunnit, eller inte velat skriva om tidigare. Både sådant som gällt mig och andra. De mest förstummande historier där man gång på gång frågar sig "hur kan en lärare säga så till sina egna elever? Eller hur kan läraren inte säga något?


Antingen låter jag bloggen finnas kvar och skriver om tidigare erfarenheter, men också om sådant som rapporteras om i medierna eller som händer i skolor runt om i landet. Eller så lägger jag ner rubbet och startar kanske en ny blogg. Kanske om livet som student? ;)


Jag låter mina högt vördade läsare avgöra saken. Kom gärna med kommentarer och synpukter på vad som är bra och dåligt med bloggen, och hur fortsättningen ska bli. Vill ni ha mer av något eller mindre av allt? Bollen ligger hos er! =D