Idag fick jag ett väldigt spännande brev på posten där adressören, klädaffären SISTERS berättar för mig vad jag som tjej bör prioritera de närmaste månaderna:
"Nu är det inte långt kvar till dagen då den stora sokltiden är förbi. Och som vi alla vet så finns det en sak som är viktigare än allt annat just nu - att vara rätt klädd på årets största fest!"
Jaså minsann! Tack för upplysningen. Och jag som trodde att betygen, mitt framtida liv, och att över huvud taget överleva var det viktigaste just nu. Men nu vet jag alltså. Jag måste vara "rätt" klädd på en fånig studentfest. Tack för upplysningen.
När man får såna här brev blir man ju naturligtvis vansinnigt nyfiken på vad som då är "rätt" klädsel. Svart får jag genom att vända på kortet. En bild på en person som troligen ska föreställa kvinnlig i ett gigantiskt fult kritvitt tygstycke som antagligen ska liknas vid en klänning. Jag tänker att den här madamen ser ut att ha fått med sig mormors lakan från ålderdomshemmet. "Klänningen" är i prkatiken en säck och tjejen (som inte ser normal ut för fem öre) har ett par rödprickiga klackskor på sig som hon vinglar på. Jag blir plötsligt övertygad om att kortet är taget en tiondels sekund innan tjejen fallit omkull eftersom hon omöjligt kan ha stått upp någon längre tid i den där (till)ställningen. Helt sanslöst. Till slut tänker jag att hennes skor mest liknar giftiga flugsvampar och att det är det yttersta tecknet på varför jag genast ska slänga reklamen i soptunnan.
Jag lider med alla tjejer som inte genomskådar skiten och förbannar skolan som gör så jävla mycket ståhej över studentbalar och annat patetiskt.
Thursday, March 29, 2007
Friday, March 23, 2007
Lärarens bibel: Handbok i dubbelmoral
Tidligen passar det att bry sig ibland. Efter att jag svimmade har jag plötsligt börjat få små antydande kommentarer från lärare som inte var på platsen när det hände, aldrig sagt något liknande tidigare eller ens visat att de reagerat på att man befunnit sig i klassrummet, typ. Ytterst märkligt om, ni frågar mig. Plötsligt får man försiktiga kommentarer som "jo jag har förstått att du kanske inte mår så .. öh.. bra..."
Gratulerar. Kan det kanske vara därför jag inte kommit på dina lektioner dom senaste två veckorna också, kanske?, har man lust att svara.
Men, nej man måste lära sig låta bli att säga vad man tänker. På 2000-tusentalet ska alla utbildning vara en marknad och eleverna är kunder i olika företag. Men glöm uttryck som att "kunden har alltid rätt". Helt fel, naturligtvis, Läraren har alltid rätt, är nog snarare det som gäller numera.
Jag blir lite irriterad när jag får höra bakvägen att saker diskuterats bakom min rygg. Vill man veta något, framföra sina innersta tankar eller kanske till och med känner sig manad att komma med någon form av URSÄKT, så är man hjärtligt välkommen att ringa, eller dyka på mig i skolan. Har man inte stake nog att säga det till mig personligen så kan man ärligt talat hålla käften.
Uppenbarligen har saken diskuterats bland skolans personal, men man kan ju undra på vilket sätt. Man kan också undra vem som egentligen har med saken att göra mer än jag själv. Det är ju inte som att folk överöser en med omsorg och helt plötsligt blir jättesnälla, utan mer som att dom oroar sig för att jag inte ska klara mitt skolarbete. För då måste dom sänka mina betyg och då kan det hända att dom själva får sämre rykte eller lön... STACKARS SATAR!
Kalla mig konspiratorisk, men till slut tycker man sig kunna se mönster i vissa saker.
En sak man i alla fall kan vara helt säker på, är att man knappast diskuterat skolans roll i det hela. Men faktum kvarstår att nästan ingen så mycket som lagt två fingrar i kors för att hjälpa mig ta mig ur min situation, förutom möjligtvis skolsystern som faktiskt är allmänt handligskraftig. Jag vet inte heller om det är skolans sak att hjälpa elever som inte kan sköta sitt skolarbete på grund av yttre omständigheter, jag vet bara att skolan har ett ansvar för eleverna så länge de befinner sig i byggnaden. När något allvarligt händer bör man således vidta åtgärder för att det inte ska hända igen. När jag tänker på det har dom slutat kräva kort till matsalen för den här gången. Jag antar att det får ses som ett framsteg.
Jag tror ändå den största skillnaden får mellan att kunna och att faktiskt vilja. Och det är också det som skiljer dom bra lärarna från dom dåliga, dom äkta från dom falska.
I boken Ondskan beskrivs hur huvudpersonen skiljer de bra lärarna från de dåliga enligt en mycket enkel princip. Dom som slår och dom som låter bli. Jag är uppvuxen med en aningen modernare variant av samma sak: Dom bra lärarna är dom som gör sådant som dom inte MÅSTE göra. Dom gör det inte för att tjäna på det själva, utan för att dom vet att det spelar roll att bry sig eller inte.
Gratulerar. Kan det kanske vara därför jag inte kommit på dina lektioner dom senaste två veckorna också, kanske?, har man lust att svara.
Men, nej man måste lära sig låta bli att säga vad man tänker. På 2000-tusentalet ska alla utbildning vara en marknad och eleverna är kunder i olika företag. Men glöm uttryck som att "kunden har alltid rätt". Helt fel, naturligtvis, Läraren har alltid rätt, är nog snarare det som gäller numera.
Jag blir lite irriterad när jag får höra bakvägen att saker diskuterats bakom min rygg. Vill man veta något, framföra sina innersta tankar eller kanske till och med känner sig manad att komma med någon form av URSÄKT, så är man hjärtligt välkommen att ringa, eller dyka på mig i skolan. Har man inte stake nog att säga det till mig personligen så kan man ärligt talat hålla käften.
Uppenbarligen har saken diskuterats bland skolans personal, men man kan ju undra på vilket sätt. Man kan också undra vem som egentligen har med saken att göra mer än jag själv. Det är ju inte som att folk överöser en med omsorg och helt plötsligt blir jättesnälla, utan mer som att dom oroar sig för att jag inte ska klara mitt skolarbete. För då måste dom sänka mina betyg och då kan det hända att dom själva får sämre rykte eller lön... STACKARS SATAR!
Kalla mig konspiratorisk, men till slut tycker man sig kunna se mönster i vissa saker.
En sak man i alla fall kan vara helt säker på, är att man knappast diskuterat skolans roll i det hela. Men faktum kvarstår att nästan ingen så mycket som lagt två fingrar i kors för att hjälpa mig ta mig ur min situation, förutom möjligtvis skolsystern som faktiskt är allmänt handligskraftig. Jag vet inte heller om det är skolans sak att hjälpa elever som inte kan sköta sitt skolarbete på grund av yttre omständigheter, jag vet bara att skolan har ett ansvar för eleverna så länge de befinner sig i byggnaden. När något allvarligt händer bör man således vidta åtgärder för att det inte ska hända igen. När jag tänker på det har dom slutat kräva kort till matsalen för den här gången. Jag antar att det får ses som ett framsteg.
Jag tror ändå den största skillnaden får mellan att kunna och att faktiskt vilja. Och det är också det som skiljer dom bra lärarna från dom dåliga, dom äkta från dom falska.
I boken Ondskan beskrivs hur huvudpersonen skiljer de bra lärarna från de dåliga enligt en mycket enkel princip. Dom som slår och dom som låter bli. Jag är uppvuxen med en aningen modernare variant av samma sak: Dom bra lärarna är dom som gör sådant som dom inte MÅSTE göra. Dom gör det inte för att tjäna på det själva, utan för att dom vet att det spelar roll att bry sig eller inte.
Lärare: med rätt att håna!
För några dagar sen försökte samhällsläraren pika mig på ett sätt som var något av det lägsta jag varit med om. Lektionen skulle just börja och jag kom på att jag glömt mitt block i skåpet. Sa i förbifarten att jag bara skulle springa ner och hämta det varpå läraren svarar:
- Nej, spring inte, gå. Annars kanske du TRILLAR, hähä!
Ja, det kanske jag gör. Man vet ju aldrig med såna som mig.
Snacka om slag under bältet.
- Nej, spring inte, gå. Annars kanske du TRILLAR, hähä!
Ja, det kanske jag gör. Man vet ju aldrig med såna som mig.
Snacka om slag under bältet.
Wednesday, March 21, 2007
Regnskogen är helt helt annorlunda!
Utsikt från borås?Geografi ännu en gång. Läraren berättar några revolutionerande fakta om regnskogen:
- Där växer helt helt andra växter, där finns helt helt andra djur och dom har en helt helt annan temperatur!
Å jag som alltid trott att det bor isbjörnar i amazonas.
Ful, fulare, fulast!
Ful som stryk?Situation: Geografilektion (igen) och läraren ska just börja prata om det spännande ämnet stadsplanering. (Det kanske hade varigt spännande om man hade förstått mer än var tredje ord av den där gröten som sipprar ur käften på vissa sydbor, hähä... Nu talar jag inte om hederliga typer som ändå försöker neutralisera språket lite, utan endast om infödda skåne-danskar, dvs. dom som borde gått i graven för några hundra år sen. Min geograflärare är definitivt en av dom)
Geografiläraren berättar följande (som bör läsas med breeeed skånska / danska för bästa förståelse):
- Måanga plattserr i Maalmöuu är seeå fööuula för de bryyyytär mellan eooliika byggsiialar. Viissa Heus inne i staen är skeeiiitfeuula föor man haur baora smellt öpp dåm.
Tjejen bredvid mig, som för övrigt inte heller är in föding, visar genast att hon förstår precis vad läraren menar!
- Ja, Turning Torso, till exempel!
Läraren låtsas som ingenting då en annan tjej i klassen (inföding utan överdriven dialekt) hakar på och säger:
- Asså, konsärhuuseet ee faktiskt skiiitfuult!!!
En tredje tjej hakar på trenden och yttrar sig:
- Jag har fan aldrig gillat teaterladan!
Situationen blir allmänt komisk. Kanske var det inte DOM husen som läraren syftade på? Kanske var det inte rikemansställena som var dom fula?
Läraren fortsätter, som inget hänt, och berättar att många "grönområden" och bra odlingsmarken runt Malmö och i övriga Skåne "förvandlats" till golfbanor.
- Ja, eåå om dessa inte hade beeeit gåålfbauunåår seåå hade di säköört blett beoostäödör av heiila rasskätt, hiiiihhiiiih, tillägger hon hest.
Klassen vet knappt om dom ska skratta eller gråta, alla väl medvetna om att läraren själv är väldig förtjust i Modertatbandy, oj, förlåt, golf.
Själv tänker jag att det är ju verkligen skitkul att golfarna får sina 19 hål å så, men det är kanske inte riktigt lika skoj för oss som inte har nån stans att bo för att dom ska få gå omkring på en gräsplätt och putta ner några buckliga bollar i konstgojorda hål.
Plötsligt får jag fetaste synen framför mig; jag riktigt ser hur geografiläraren går omkring där på golfbanan i sin prästtröja (hennes tröjor likanr mer såna där skynken man brukar hänga på präster och fågelskrämmor). Bollen ligger precis framför hålet och allt som åtestår är alltså att putta i knölen. Men nä, det momentet är alltför komplicerat för läraren, som inte kan begripa vilken del av golfklubban som ska vara närmast bollen. Till slut lägger hon sig ner på knä, vänder klubban så att själva stången ligger på bredden framför hennes knän och börjar sedan skjuta på klubban med bollen, istället för tvärrt om. Att klubban inte ryms i hålet, tycks inte ha slagit henne alls.
Jag vaknar ur mina vackra drömmar av att lektionen slutar, går rakt ut i korridoren och kan inte låta bli att gapflabba.
Sjöar är som rekreation!
Situation: Geografilektion, och läraren ska som vanligt predika om något man aldrig kommer ha någon nytta av. Idag ska hon lära oss vad sjöar är bra för. Jippi.
Vi får veta att sjöarnas främsta egenskap är att de fungerar i rekreerande syfte. Det är också därför man inte "tar bort dem", berättar läraren. Jag undrar i mitt stilla sinne vart i hela helvete man skulle göra av vattnet ifall någon skulle få för sig att "ta bort" en hel sjö.
Ja, vad är sjöar bra för förutom rekreation då? Jominsann, läraren räknar upp flera goda anledningar till varför man inte ska "ta bort" sjöarna:
1. Rekreationsmöjligheter (Sorry tanten, men folk går nog hellre på yoga nu för tiden.)
2. Dricksvatten (ÖÖÖH?? Nej tack!)
3. Fiske
4. Transportväg (ja, för typ hundra år sen. Nu har vi nåt som kallas flyg.)
5. Kustlandskap där många städer har växt upp (jo, tack jag kan riktigt se framför mig hur en stad liksom VÄXER upp, sakta men säkert, rakt ute i Vättern!)
Dessa är alltså de fem största anledningarna till att bevara sjöarna. För min egen del har jag inget emot sjöar, dom får gärna vara kvar. Men nog finns det väl bättre aneldningar, eller?
När jag tänkte på det så är kanske sjöar ganska rekreerande. Men på medeltiden (eller före det att folk bytte ut vågskvalp mot Leif Loket Olsson) så tyckte man säkert att den största anledningen att bevara sjöarna var att man kunde spegla sig i vattnet. Kort sagt - tiderna förändras!
Ps. Detta kommer förhoppningsvis aldrig hända mer. Men den knölen på bilden som minst liknar en sten, är jag i typ 13-årsåldern. Jag kan försäkra er om att det är en av dom mycket få bilder från det århundradet jag sparat av mig själv, så ni behöver inte oroa er för framtida plågor.
Arbetskraftsintensiv
Nähä! Inte heller detta ord existerar på riktigt. Ja det kanske finns en orsak till att inte alla väljer att bli svensklärare?
Mellandålig
Ordet finner inga träffar i SAOB. (Den som inte vet vad SAOB är bör genast sluta läsa denna blogg.)
Likväl sipprade det ur min geografilärares käft under en lektion som var minst lika mördande tråkig som alla andra.
Hon berättade att det finns bra jord, dålig jord och så finns det då MELLANDÅLIG jord.
Nån mer som vill berätta nåt jag absolut inte kunde räkna ut med lilltån?
Likväl sipprade det ur min geografilärares käft under en lektion som var minst lika mördande tråkig som alla andra.
Hon berättade att det finns bra jord, dålig jord och så finns det då MELLANDÅLIG jord.
Nån mer som vill berätta nåt jag absolut inte kunde räkna ut med lilltån?
Det bor människor på jorden!!!
Jojo, det är alldeles sant!
Jaså ni tror mig inte? Jaja, det här va i alla fall vad min kära geografilärare lärde mig idag.
Jag kunde förstås inte låta bli att utbrista ett i stort fett ÄRE SAAAANT??? när hon fällde den urbota idiotkommentaren.
Hela klassen skrattade, läraren såg måttligt road ut och fortsatte bara prata och berättade ännu en gång att, jodå, det bor människor på jorden!
Jaså ni tror mig inte? Jaja, det här va i alla fall vad min kära geografilärare lärde mig idag.
Jag kunde förstås inte låta bli att utbrista ett i stort fett ÄRE SAAAANT??? när hon fällde den urbota idiotkommentaren.
Hela klassen skrattade, läraren såg måttligt road ut och fortsatte bara prata och berättade ännu en gång att, jodå, det bor människor på jorden!
Tuesday, March 13, 2007
Utan mat i tre dagar försmäktar jag på denna... Skola?
Idag svimmade jag i skolan. Hade inte käkat nåt riktigt sen i söndags när jag åt frukost hemma hos min kusin. Alla pengarna slut. Ica var också stängt varje kväll när jag kom hem frpn jobbet och varje morgon innan jag gick till skolan. Jag var väldigt hungrig.
Jag och en klasskamrat satte upp vår utställning till projektarbetet på lunchen så ingen tid blev kvar till att äta nästan. Jag ksulle gå till matsalen när det bara var fem minuter kvar till lektionen. Utanför matan stog Rektorn S (rektor för min linje). Han hälsade först på mig med namn och sa sedan att jag måste ha kort så han vet att jag är jag. (Ibland på skolan dom kräver att alla elever ska visa upp elevkort för att få äta i matsalen. Om man inte kan visa kortet får man ingen mat. Dom påstår att detta beror på att ibland andra elever kommer och äter på skolan, som inte går där. Bah! Så god är ju inte skolmaten att folk vallfärdar från hela stan för att få käka den!)
Dom hade inte heller förvarnat att man skulle ha kort just den dagen. Dom brukar alltid bara kolla i början av terminer, men nu helt plötsligt på en tisdag! Jag har sällan med mig plånboken till skolan för jag har inte råd att få den stulen. Jag fattade inget och trodde rektorn skämtade med mig. Plötsligt insåg jag att jag inte skulle hinna äta förrän klockan åtta på kvällen eftersom jag slutade jobba då. Jag fick nästan panik och bönade och bad att jag skulle få komma in i matsalen utan mitt kort.
Men eftersom han var helt seriös att jag inte skulle få äta gick jag tillbaka till lektionen utan mat i magen. Jag kände mig väldigt yr. När jag kom till lektionen sa jag till samhällsläraren att jag inte fick komma in i matsalen, hon skrattade nästan och sa att jag vet väl att jag alltid måste ha kortet med mig.
Jag orkade inte tjaffsa och gick bara och satte mig. Snart började alla snacka om något tråkigt som jag inte minns vad det var, allt bara snurrade i huvet, fastän jag satt ner. Jag minns bara att dom pratade om mat. Olika maträtter, jag är helt säker på det, det var inte som jag inbillade mig. När jag hörde det ville jag helst inte tänka på det. Till slut orkade jag inte hålla mig vaken längre, eller det kändes så. Jga somnade inte, men var inte heller vaken. Mycket märkligt. Allt bara snurrade. Efter en stund, jag vet inte hur länge, blev allt nästan svart och jag kände hur det bultade i huvet. Jag trodde nästan någon stog och slog på mig för det bultade så mycket.
Sen lade jag handen på bordet och såg att den skakade. Då hörde jag läraren sa att dom skulle sätta på en film. Jag tänkte att jag inte kan sitta i klassrummet hela tiden under en film. Vet inte vad som tog åt mig men minns att jag tänkte att jag måste ut därifrån. Sen minns jag inget mer, bara att jag plötsligt låg på golvet och att någon ryckte i min hand. Folk stog ovanför mig och pratade till mig och jag tror dom sa mitt namn hela tiden för jag skulle reagera, men jag kunde inte. Jag vet inte varför, men jag visste inte vem som sa vad. Allt snurrade fortfarande och jag kände mig mycket trött i huvudet. När jag fattade vad som hänt började jag gråta, eller tror jag, för jag ville inte tänka på det. Alla stog typ och glodde och jag kände mig mest förtvivlad.
Sen mer och mer började jag fatta att det var jag som låg på golvet och alla andra som stog runt oomkring. Vet inte riktigt vad jag trott innan, men det kändes märkligt att ligga där. Jag hörde alla pratade, fast inte till mig, utan om mig. Dom sa skolsköterskan skulle komma och "titta" på mig. Jag tänkte att det gör ju alla andra redan. Men sen alla i klassen utom några gick ut ur klassrummet så det blev lite lugnare. Då hörde jag lite bättre vad alla sa. Dom hämtade mat till mig. En bullmacka från lärarrummet med sylt på (men inget smör, på min begäran!) Jag tänkte dom kunde gett mig den innan jag svimmade. Jag sa till dom att i morgon är jag ju lika hungrig igen. Eller nästan.
Sen kom skolsystern och tjatade att jag skulle äta hennes druvsockertablett för socker var nyttigt blablabla. Okej, kanske druvsocker, men också hon tjatade om sylt på mackan, saft i glaset blabla. Jag försökte säga att socker gör mig ännu mer yr. Efter ett tag sa någon att jag inte var blå i ansiktet längre. Jag tyckte de lät konstigt för jag kände mig snarare tomatröd och väldigt varm. Men så dom började tjata att jag skulle lägga upp fötterna på en stol (??) så det rann blod till skallen. Jag ville spy och försökte flera gånger (någon form av ofrivillig reaktion på illamående), men då sa lärarna till mig att jag hade inget i magen att spy upp.)
Skolsystern frågade massa frågor. När jag åt senast, om jag verkligen inte ätit på flera dagar osv. Hon frågade om jag sovit lite. Jag sa att jag oftast inte sover så mycket och då frågade hon varför. Jag hade stora problem att förstå att hon verkligen inte kunde räkna ut det själv. Så fick jag berätta till henne att jag jobbar sent på kvällarna ofta. Att igår kväll jobbade jag till halv tio och ibland jobbar jag till halv två.
Hon nickade hela tiden som om hon egentligen redan visste, fast samtigit sa hon typ "jaha...." som hon var förvånad.
Jag sa att det var det jag försökt säja hela tiden, att det är så här jag har det.
Jag undrade om dom hade kommit på det nu eller om dom vetat om det hela tiden. Varför har dom då inte gjort nåt? Jag kände mig väldigt förvirrad eftersom hon låtsades veta, eller inte veta, allt jag sa, hela tiden.
Sen gick skolsköterskan och pratade till personalen i matsalen så jag skulle få komma in där och äta maten i alla fall så jag slapp gå hem lika hungrig. Verkligen en stor insats från skolans sida... *fetaste ironi*
När jag kom till matan med två klasskompisarna som följde mig, dom tittade misstänksamt på mig och jag blev galen på dom kändes det som. En av tjejerna som följde med mig sa att vi redan hade pratat med skolskäterskan och att jag skulle få komma in och äta, men det räckte tydligen inte, för en av "vakterna" frågade om någon av oss bar mitt förnamn. Jag blev lite irriterad ärligt talat och tänkte att skolan är ett fängelse med vakter och att det finns inget jag hatar så mycket som människor som inte KAN bryta sina egna principer hur fel dom än är.
Jag hoppas rektorn som inte släppte in mig från början har jättebra samvete nu.
Skolsystern ska ringa till min soc-kärring och säga till dom att nu behöver jag faktiskt pengar till mat. Något säger mig att jag kommer inte få ett jävla öre fastän jag svimmade i skolan. Dom kommer säga det är mitt problem (säger dom alltid). Eller kanske kommer dom till och med ta till sin favoritmening : "Det är ditt eget val".
Sist jag var där frågade jag dom om jag skulle behöva sno mat i affärer för att få i mig nån och dom sa att det var mitt eget val om jag ville bära mig åt så. Kärringen sa att min mamma skulle tänkt på att hon skulle kunna försörja mig innan hon skaffade mig. Denna kvinna är själv höggravid.
Jag tänkte att min pappa sa hon inget om. Jag ville döda henne i alla fall. Om någon vet till vilken instans man anmäler soc så kontakta mig, tack.
Ush, jag mår inte alls bra ac detta. Vet att jag är känslig och blir lätt yr. Jag har försökt säga till innan att jag är rädd att nåt ska hända, till exempel ska svimma (har hänt innan, fast det var några år sen). Ingen har lyssnat. Dom tror ungefär att jag låtsas vara hungrig för att få uppmärksamhet.
Dagens stora gåta: Vad gör man som skolpersonal om en elev svimmar i skolan pga att denne inte har råd med mat?
Svar: Uppenbarligen inget akut i alla fall.
Jag pratade med en kompis vars mamma är sukgymnast och hon berättade att när kroppen har helt slut på näring det kan bulta i huvet och man börjar skaka. Det kändes väldigt bekant.
Jag har inte berättat för pappa än. Han blir så ledsen nör det händer mig nåt... Berättade för Mamma och hon frågade om jag ville cykla hem till henne och äta fisksoppa. Jag orkade inte ens förklara att jag i stort sett är vegetarian, utan sa bara att jag skulle hem och vila mig och absolut inte orkade ränna över hela stan för lite fisksoppa. En timme senare, när jag just somnat ringde hon och väckte mig för att berätta det fanns en lägenhet, en tvåa, i kvarteret intill där hon bor som var mycket billigare hyra en det jag betalar nu. Det kändes som hon försökte ge mig jättedåligtsamvete och säga att jag får välja på att bo kvar eller ha pengar till mat. Jag försökte förklara att jag orkar inte flytta en gång till nu att det är så jobbigt. Då sa hon att det är ju inte alls jobbigt eftersom andra människor bär mina möbler. Försökte förklara att jag har flyttat typ 7 gånger dom senaste 5 åren och att nu orkar jag inte ha mina saker i oordning mer. Hon ville inte alls förstå, kändes det som. Tillslut blev jag så arg och ledsen att jag orkade inte mer utan sa till henne att jag faktiskt svimmat i skolan idag och att hon skulle lämna mig ifred. Sen la jag bara på.
Det kommer bli så jobbigt att gå tillbaka till skolan efter detta. Tur vi är lediga på Torsdag. Alla i klassen var jättesnälla och förstående, jag tror många vet hur jag har det, men det är ändå jobbigt. Jag vet att jag hörde när jag låg där på golvet att en tjej sa att jag kanske skämdes "för det som hade hänt". Jag tänkte att om det är någon som borde skämmas så är det väl i alla fall inte jag.
Vad ska hända nu egentligen? Soc har sagt innan detta hände dom ska påbörja en utredning på mig. (För femtioälfte gången). Jag försökte säja att jag redan är utredd från topp till tå, att dom redan vet mer om mig än vad jag ens vet om mig själv. Jag sa hela tiden jag är hungrig och jag vill bara ha pengar till mat, men dom lyssnade inte alls. Jag försökte berätta jag är ofta yr för jag inte äter, men nä, det var mitt eget problem sa dom. Fortfarande jag är bara rädd nåt mer ännu värre ska hända.
Jag undrar hur långt det ska behöva gå innan någon hjälper.
[ursäkta språket, jag har sovit nästan hela eftermiddagen och känner mig fortfarande ganska medtagen]
Jag och en klasskamrat satte upp vår utställning till projektarbetet på lunchen så ingen tid blev kvar till att äta nästan. Jag ksulle gå till matsalen när det bara var fem minuter kvar till lektionen. Utanför matan stog Rektorn S (rektor för min linje). Han hälsade först på mig med namn och sa sedan att jag måste ha kort så han vet att jag är jag. (Ibland på skolan dom kräver att alla elever ska visa upp elevkort för att få äta i matsalen. Om man inte kan visa kortet får man ingen mat. Dom påstår att detta beror på att ibland andra elever kommer och äter på skolan, som inte går där. Bah! Så god är ju inte skolmaten att folk vallfärdar från hela stan för att få käka den!)
Dom hade inte heller förvarnat att man skulle ha kort just den dagen. Dom brukar alltid bara kolla i början av terminer, men nu helt plötsligt på en tisdag! Jag har sällan med mig plånboken till skolan för jag har inte råd att få den stulen. Jag fattade inget och trodde rektorn skämtade med mig. Plötsligt insåg jag att jag inte skulle hinna äta förrän klockan åtta på kvällen eftersom jag slutade jobba då. Jag fick nästan panik och bönade och bad att jag skulle få komma in i matsalen utan mitt kort.
Men eftersom han var helt seriös att jag inte skulle få äta gick jag tillbaka till lektionen utan mat i magen. Jag kände mig väldigt yr. När jag kom till lektionen sa jag till samhällsläraren att jag inte fick komma in i matsalen, hon skrattade nästan och sa att jag vet väl att jag alltid måste ha kortet med mig.
Jag orkade inte tjaffsa och gick bara och satte mig. Snart började alla snacka om något tråkigt som jag inte minns vad det var, allt bara snurrade i huvet, fastän jag satt ner. Jag minns bara att dom pratade om mat. Olika maträtter, jag är helt säker på det, det var inte som jag inbillade mig. När jag hörde det ville jag helst inte tänka på det. Till slut orkade jag inte hålla mig vaken längre, eller det kändes så. Jga somnade inte, men var inte heller vaken. Mycket märkligt. Allt bara snurrade. Efter en stund, jag vet inte hur länge, blev allt nästan svart och jag kände hur det bultade i huvet. Jag trodde nästan någon stog och slog på mig för det bultade så mycket.
Sen lade jag handen på bordet och såg att den skakade. Då hörde jag läraren sa att dom skulle sätta på en film. Jag tänkte att jag inte kan sitta i klassrummet hela tiden under en film. Vet inte vad som tog åt mig men minns att jag tänkte att jag måste ut därifrån. Sen minns jag inget mer, bara att jag plötsligt låg på golvet och att någon ryckte i min hand. Folk stog ovanför mig och pratade till mig och jag tror dom sa mitt namn hela tiden för jag skulle reagera, men jag kunde inte. Jag vet inte varför, men jag visste inte vem som sa vad. Allt snurrade fortfarande och jag kände mig mycket trött i huvudet. När jag fattade vad som hänt började jag gråta, eller tror jag, för jag ville inte tänka på det. Alla stog typ och glodde och jag kände mig mest förtvivlad.
Sen mer och mer började jag fatta att det var jag som låg på golvet och alla andra som stog runt oomkring. Vet inte riktigt vad jag trott innan, men det kändes märkligt att ligga där. Jag hörde alla pratade, fast inte till mig, utan om mig. Dom sa skolsköterskan skulle komma och "titta" på mig. Jag tänkte att det gör ju alla andra redan. Men sen alla i klassen utom några gick ut ur klassrummet så det blev lite lugnare. Då hörde jag lite bättre vad alla sa. Dom hämtade mat till mig. En bullmacka från lärarrummet med sylt på (men inget smör, på min begäran!) Jag tänkte dom kunde gett mig den innan jag svimmade. Jag sa till dom att i morgon är jag ju lika hungrig igen. Eller nästan.
Sen kom skolsystern och tjatade att jag skulle äta hennes druvsockertablett för socker var nyttigt blablabla. Okej, kanske druvsocker, men också hon tjatade om sylt på mackan, saft i glaset blabla. Jag försökte säga att socker gör mig ännu mer yr. Efter ett tag sa någon att jag inte var blå i ansiktet längre. Jag tyckte de lät konstigt för jag kände mig snarare tomatröd och väldigt varm. Men så dom började tjata att jag skulle lägga upp fötterna på en stol (??) så det rann blod till skallen. Jag ville spy och försökte flera gånger (någon form av ofrivillig reaktion på illamående), men då sa lärarna till mig att jag hade inget i magen att spy upp.)
Skolsystern frågade massa frågor. När jag åt senast, om jag verkligen inte ätit på flera dagar osv. Hon frågade om jag sovit lite. Jag sa att jag oftast inte sover så mycket och då frågade hon varför. Jag hade stora problem att förstå att hon verkligen inte kunde räkna ut det själv. Så fick jag berätta till henne att jag jobbar sent på kvällarna ofta. Att igår kväll jobbade jag till halv tio och ibland jobbar jag till halv två.
Hon nickade hela tiden som om hon egentligen redan visste, fast samtigit sa hon typ "jaha...." som hon var förvånad.
Jag sa att det var det jag försökt säja hela tiden, att det är så här jag har det.
Jag undrade om dom hade kommit på det nu eller om dom vetat om det hela tiden. Varför har dom då inte gjort nåt? Jag kände mig väldigt förvirrad eftersom hon låtsades veta, eller inte veta, allt jag sa, hela tiden.
Sen gick skolsköterskan och pratade till personalen i matsalen så jag skulle få komma in där och äta maten i alla fall så jag slapp gå hem lika hungrig. Verkligen en stor insats från skolans sida... *fetaste ironi*
När jag kom till matan med två klasskompisarna som följde mig, dom tittade misstänksamt på mig och jag blev galen på dom kändes det som. En av tjejerna som följde med mig sa att vi redan hade pratat med skolskäterskan och att jag skulle få komma in och äta, men det räckte tydligen inte, för en av "vakterna" frågade om någon av oss bar mitt förnamn. Jag blev lite irriterad ärligt talat och tänkte att skolan är ett fängelse med vakter och att det finns inget jag hatar så mycket som människor som inte KAN bryta sina egna principer hur fel dom än är.
Jag hoppas rektorn som inte släppte in mig från början har jättebra samvete nu.
Skolsystern ska ringa till min soc-kärring och säga till dom att nu behöver jag faktiskt pengar till mat. Något säger mig att jag kommer inte få ett jävla öre fastän jag svimmade i skolan. Dom kommer säga det är mitt problem (säger dom alltid). Eller kanske kommer dom till och med ta till sin favoritmening : "Det är ditt eget val".
Sist jag var där frågade jag dom om jag skulle behöva sno mat i affärer för att få i mig nån och dom sa att det var mitt eget val om jag ville bära mig åt så. Kärringen sa att min mamma skulle tänkt på att hon skulle kunna försörja mig innan hon skaffade mig. Denna kvinna är själv höggravid.
Jag tänkte att min pappa sa hon inget om. Jag ville döda henne i alla fall. Om någon vet till vilken instans man anmäler soc så kontakta mig, tack.
Ush, jag mår inte alls bra ac detta. Vet att jag är känslig och blir lätt yr. Jag har försökt säga till innan att jag är rädd att nåt ska hända, till exempel ska svimma (har hänt innan, fast det var några år sen). Ingen har lyssnat. Dom tror ungefär att jag låtsas vara hungrig för att få uppmärksamhet.
Dagens stora gåta: Vad gör man som skolpersonal om en elev svimmar i skolan pga att denne inte har råd med mat?
Svar: Uppenbarligen inget akut i alla fall.
Jag pratade med en kompis vars mamma är sukgymnast och hon berättade att när kroppen har helt slut på näring det kan bulta i huvet och man börjar skaka. Det kändes väldigt bekant.
Jag har inte berättat för pappa än. Han blir så ledsen nör det händer mig nåt... Berättade för Mamma och hon frågade om jag ville cykla hem till henne och äta fisksoppa. Jag orkade inte ens förklara att jag i stort sett är vegetarian, utan sa bara att jag skulle hem och vila mig och absolut inte orkade ränna över hela stan för lite fisksoppa. En timme senare, när jag just somnat ringde hon och väckte mig för att berätta det fanns en lägenhet, en tvåa, i kvarteret intill där hon bor som var mycket billigare hyra en det jag betalar nu. Det kändes som hon försökte ge mig jättedåligtsamvete och säga att jag får välja på att bo kvar eller ha pengar till mat. Jag försökte förklara att jag orkar inte flytta en gång till nu att det är så jobbigt. Då sa hon att det är ju inte alls jobbigt eftersom andra människor bär mina möbler. Försökte förklara att jag har flyttat typ 7 gånger dom senaste 5 åren och att nu orkar jag inte ha mina saker i oordning mer. Hon ville inte alls förstå, kändes det som. Tillslut blev jag så arg och ledsen att jag orkade inte mer utan sa till henne att jag faktiskt svimmat i skolan idag och att hon skulle lämna mig ifred. Sen la jag bara på.
Det kommer bli så jobbigt att gå tillbaka till skolan efter detta. Tur vi är lediga på Torsdag. Alla i klassen var jättesnälla och förstående, jag tror många vet hur jag har det, men det är ändå jobbigt. Jag vet att jag hörde när jag låg där på golvet att en tjej sa att jag kanske skämdes "för det som hade hänt". Jag tänkte att om det är någon som borde skämmas så är det väl i alla fall inte jag.
Vad ska hända nu egentligen? Soc har sagt innan detta hände dom ska påbörja en utredning på mig. (För femtioälfte gången). Jag försökte säja att jag redan är utredd från topp till tå, att dom redan vet mer om mig än vad jag ens vet om mig själv. Jag sa hela tiden jag är hungrig och jag vill bara ha pengar till mat, men dom lyssnade inte alls. Jag försökte berätta jag är ofta yr för jag inte äter, men nä, det var mitt eget problem sa dom. Fortfarande jag är bara rädd nåt mer ännu värre ska hända.
Jag undrar hur långt det ska behöva gå innan någon hjälper.
[ursäkta språket, jag har sovit nästan hela eftermiddagen och känner mig fortfarande ganska medtagen]
Tuesday, March 6, 2007
Hundra spänn för Potatis och ärtor!
Situation: Klassen skall om några veckor gå ut och käka på resturang Elysée i Malmö. Situationen är ganska speciell, och alla vill gärna följa med, men maten skall bekostas till hälften av eleverna själva, med hundra kronor.
Det meddelas att de som står på menyn är oxfilé-buffé. Alla är glada och nöjda tills en liten enkel fråga smyger sig fram i klassrummet.
Jag: Och... eh... Vad gör vi som av olika anlendingar inte käkar oxfilé?
Läraren: Ja, ni får ju då hoppa över köttet och äta potatis med ärtor och sådant.
Jag: Så då ska jag betala hundra spänn för potatis med ärtor?
Ja, ibland undrar man vad köttvärlden tänker med. Filéerna i låren kanske?
Det meddelas att de som står på menyn är oxfilé-buffé. Alla är glada och nöjda tills en liten enkel fråga smyger sig fram i klassrummet.
Jag: Och... eh... Vad gör vi som av olika anlendingar inte käkar oxfilé?
Läraren: Ja, ni får ju då hoppa över köttet och äta potatis med ärtor och sådant.
Jag: Så då ska jag betala hundra spänn för potatis med ärtor?
Ja, ibland undrar man vad köttvärlden tänker med. Filéerna i låren kanske?
Slopad förmögenhetsskatt är en innegrej!
Ämne: Samhällskunskap
Situation: Klassen diskuterar välfärden i olika Europeiska länder.
Alla har under föregående vecka fått ut ett häfte med "information" om hur välfärden skiljer sig mellan olika medlemsstater. Det är bara ett krux. Upphovsmannen (för kvinnor är väl i det närmaste bannlysta) heter Svenskt Täringsliv, oj förlåt, Näringsliv.
Det är verkligen tur att jag har en samhällslärare som lärt mig vara källkritisk.
En snabbkoll på Svenskt Täringslivs egen hemsida visar att den här så kallade rapporten (är den statistiskt säkerställd så heter jag BertGösta) publicerades 2004. Den är alltså tre år gammal. Enligt skolans mått innebär detta förstås att "rapporten" är farligt aktuell. Men när man börjar granska skatterna och inser att det sammalagda skattetrycket på Irland de facto ökat med två procentenheter sedan 2004 börjar man genast undra vad mer som kan stämma mellan raderna.
Hur som helst. "Rapporten" gämför olika länders välfärd med varandra. Bara det att alla länder som jämförs harnågon form av högerregeringar, förutom Sverige, som när rapporten skrevs hade socialdemokratisk regering.
Alla länder radas upp och gås igenom ganska grundläggande. Det visar sig att de alla har en sak (till) gemensamt, åter igen med undantag av Sverige, som nu istället jämförs med de andra.
Meningen "Socialdemokraterna har en stark ställning i Landet, men inte lika dominant som i Sverige", återkommer ständigt.
Poängen med uppgiften är att alla elever ska komma fram till vilket annat Europeiskt land de tycker har bättre välfärd än Sverige. (För fy skam för den svenska välfärden, den är ju verkligen inget att hänga i julgranen, bara typ näst bäst i världen, men vadå liksom!)
Så kommer det sig att klassen börjar diskutera förmögenhetsskatter. Vissa länder har inga förmögenhetsskatter alls.
Läraren: Det här är ju intressant eftersom man diskuterat att slopa den även i Sverige, som Den Nya Regeringen bland annat vill. Det är många länder i EU som slopar förmögenhetsskatten nu, så man kan nästan säga att det har blivit lite av en politisk innegrej!
Jag: Ja, men Den Nya Regeringen har ju även lovat att sänka skatten för låginkomsttagare, så då blir det ju intressant att se vilken av skatterna som ryker först.
Det gäller att kunna ge svar på tal.
Situation: Klassen diskuterar välfärden i olika Europeiska länder.
Alla har under föregående vecka fått ut ett häfte med "information" om hur välfärden skiljer sig mellan olika medlemsstater. Det är bara ett krux. Upphovsmannen (för kvinnor är väl i det närmaste bannlysta) heter Svenskt Täringsliv, oj förlåt, Näringsliv.
Det är verkligen tur att jag har en samhällslärare som lärt mig vara källkritisk.
En snabbkoll på Svenskt Täringslivs egen hemsida visar att den här så kallade rapporten (är den statistiskt säkerställd så heter jag BertGösta) publicerades 2004. Den är alltså tre år gammal. Enligt skolans mått innebär detta förstås att "rapporten" är farligt aktuell. Men när man börjar granska skatterna och inser att det sammalagda skattetrycket på Irland de facto ökat med två procentenheter sedan 2004 börjar man genast undra vad mer som kan stämma mellan raderna.
Hur som helst. "Rapporten" gämför olika länders välfärd med varandra. Bara det att alla länder som jämförs harnågon form av högerregeringar, förutom Sverige, som när rapporten skrevs hade socialdemokratisk regering.
Alla länder radas upp och gås igenom ganska grundläggande. Det visar sig att de alla har en sak (till) gemensamt, åter igen med undantag av Sverige, som nu istället jämförs med de andra.
Meningen "Socialdemokraterna har en stark ställning i Landet, men inte lika dominant som i Sverige", återkommer ständigt.
Poängen med uppgiften är att alla elever ska komma fram till vilket annat Europeiskt land de tycker har bättre välfärd än Sverige. (För fy skam för den svenska välfärden, den är ju verkligen inget att hänga i julgranen, bara typ näst bäst i världen, men vadå liksom!)
Så kommer det sig att klassen börjar diskutera förmögenhetsskatter. Vissa länder har inga förmögenhetsskatter alls.
Läraren: Det här är ju intressant eftersom man diskuterat att slopa den även i Sverige, som Den Nya Regeringen bland annat vill. Det är många länder i EU som slopar förmögenhetsskatten nu, så man kan nästan säga att det har blivit lite av en politisk innegrej!
Jag: Ja, men Den Nya Regeringen har ju även lovat att sänka skatten för låginkomsttagare, så då blir det ju intressant att se vilken av skatterna som ryker först.
Det gäller att kunna ge svar på tal.
Hela Afrika är en Bongo-trumma!
Ämne: Historia
Situation: Klassen diskuterar vilka uppfattningar som finns om Afrika.
Läraren ber alla diskutera i smågrupper (som oftast blir ganska stora) vilka uppfattningar som finns om Afrika. Men innan folk knappt hunnit börja diskutera saken utbrister läraren i en sekund av självinsikt:
- Ja själv tycker jag ju till exempel att Hela Afrika påminner om en stor Bongo-trumma! Inte minst utséendemässigt!
Någon gång i mitt nästa liv ska jag be om en mycket god förklaring till VAR någonstans på kartan Afrika liknar en Bongo-trumma.
Situation: Klassen diskuterar vilka uppfattningar som finns om Afrika.
Läraren ber alla diskutera i smågrupper (som oftast blir ganska stora) vilka uppfattningar som finns om Afrika. Men innan folk knappt hunnit börja diskutera saken utbrister läraren i en sekund av självinsikt:
- Ja själv tycker jag ju till exempel att Hela Afrika påminner om en stor Bongo-trumma! Inte minst utséendemässigt!
Någon gång i mitt nästa liv ska jag be om en mycket god förklaring till VAR någonstans på kartan Afrika liknar en Bongo-trumma.
Subscribe to:
Posts (Atom)