Utan mat i tre dagar försmäktar jag på denna... Skola?

Idag svimmade jag i skolan. Hade inte käkat nåt riktigt sen i söndags när jag åt frukost hemma hos min kusin. Alla pengarna slut. Ica var också stängt varje kväll när jag kom hem frpn jobbet och varje morgon innan jag gick till skolan. Jag var väldigt hungrig.

Jag och en klasskamrat satte upp vår utställning till projektarbetet på lunchen så ingen tid blev kvar till att äta nästan. Jag ksulle gå till matsalen när det bara var fem minuter kvar till lektionen. Utanför matan stog Rektorn S (rektor för min linje). Han hälsade först på mig med namn och sa sedan att jag måste ha kort så han vet att jag är jag. (Ibland på skolan dom kräver att alla elever ska visa upp elevkort för att få äta i matsalen. Om man inte kan visa kortet får man ingen mat. Dom påstår att detta beror på att ibland andra elever kommer och äter på skolan, som inte går där. Bah! Så god är ju inte skolmaten att folk vallfärdar från hela stan för att få käka den!)

Dom hade inte heller förvarnat att man skulle ha kort just den dagen. Dom brukar alltid bara kolla i början av terminer, men nu helt plötsligt på en tisdag! Jag har sällan med mig plånboken till skolan för jag har inte råd att få den stulen. Jag fattade inget och trodde rektorn skämtade med mig. Plötsligt insåg jag att jag inte skulle hinna äta förrän klockan åtta på kvällen eftersom jag slutade jobba då. Jag fick nästan panik och bönade och bad att jag skulle få komma in i matsalen utan mitt kort.

Men eftersom han var helt seriös att jag inte skulle få äta gick jag tillbaka till lektionen utan mat i magen. Jag kände mig väldigt yr. När jag kom till lektionen sa jag till samhällsläraren att jag inte fick komma in i matsalen, hon skrattade nästan och sa att jag vet väl att jag alltid måste ha kortet med mig.

Jag orkade inte tjaffsa och gick bara och satte mig. Snart började alla snacka om något tråkigt som jag inte minns vad det var, allt bara snurrade i huvet, fastän jag satt ner. Jag minns bara att dom pratade om mat. Olika maträtter, jag är helt säker på det, det var inte som jag inbillade mig. När jag hörde det ville jag helst inte tänka på det. Till slut orkade jag inte hålla mig vaken längre, eller det kändes så. Jga somnade inte, men var inte heller vaken. Mycket märkligt. Allt bara snurrade. Efter en stund, jag vet inte hur länge, blev allt nästan svart och jag kände hur det bultade i huvet. Jag trodde nästan någon stog och slog på mig för det bultade så mycket.

Sen lade jag handen på bordet och såg att den skakade. Då hörde jag läraren sa att dom skulle sätta på en film. Jag tänkte att jag inte kan sitta i klassrummet hela tiden under en film. Vet inte vad som tog åt mig men minns att jag tänkte att jag måste ut därifrån. Sen minns jag inget mer, bara att jag plötsligt låg på golvet och att någon ryckte i min hand. Folk stog ovanför mig och pratade till mig och jag tror dom sa mitt namn hela tiden för jag skulle reagera, men jag kunde inte. Jag vet inte varför, men jag visste inte vem som sa vad. Allt snurrade fortfarande och jag kände mig mycket trött i huvudet. När jag fattade vad som hänt började jag gråta, eller tror jag, för jag ville inte tänka på det. Alla stog typ och glodde och jag kände mig mest förtvivlad.

Sen mer och mer började jag fatta att det var jag som låg på golvet och alla andra som stog runt oomkring. Vet inte riktigt vad jag trott innan, men det kändes märkligt att ligga där. Jag hörde alla pratade, fast inte till mig, utan om mig. Dom sa skolsköterskan skulle komma och "titta" på mig. Jag tänkte att det gör ju alla andra redan. Men sen alla i klassen utom några gick ut ur klassrummet så det blev lite lugnare. Då hörde jag lite bättre vad alla sa. Dom hämtade mat till mig. En bullmacka från lärarrummet med sylt på (men inget smör, på min begäran!) Jag tänkte dom kunde gett mig den innan jag svimmade. Jag sa till dom att i morgon är jag ju lika hungrig igen. Eller nästan.

Sen kom skolsystern och tjatade att jag skulle äta hennes druvsockertablett för socker var nyttigt blablabla. Okej, kanske druvsocker, men också hon tjatade om sylt på mackan, saft i glaset blabla. Jag försökte säga att socker gör mig ännu mer yr. Efter ett tag sa någon att jag inte var blå i ansiktet längre. Jag tyckte de lät konstigt för jag kände mig snarare tomatröd och väldigt varm. Men så dom började tjata att jag skulle lägga upp fötterna på en stol (??) så det rann blod till skallen. Jag ville spy och försökte flera gånger (någon form av ofrivillig reaktion på illamående), men då sa lärarna till mig att jag hade inget i magen att spy upp.)

Skolsystern frågade massa frågor. När jag åt senast, om jag verkligen inte ätit på flera dagar osv. Hon frågade om jag sovit lite. Jag sa att jag oftast inte sover så mycket och då frågade hon varför. Jag hade stora problem att förstå att hon verkligen inte kunde räkna ut det själv. Så fick jag berätta till henne att jag jobbar sent på kvällarna ofta. Att igår kväll jobbade jag till halv tio och ibland jobbar jag till halv två.
Hon nickade hela tiden som om hon egentligen redan visste, fast samtigit sa hon typ "jaha...." som hon var förvånad.

Jag sa att det var det jag försökt säja hela tiden, att det är så här jag har det.
Jag undrade om dom hade kommit på det nu eller om dom vetat om det hela tiden. Varför har dom då inte gjort nåt? Jag kände mig väldigt förvirrad eftersom hon låtsades veta, eller inte veta, allt jag sa, hela tiden.

Sen gick skolsköterskan och pratade till personalen i matsalen så jag skulle få komma in där och äta maten i alla fall så jag slapp gå hem lika hungrig. Verkligen en stor insats från skolans sida... *fetaste ironi*

När jag kom till matan med två klasskompisarna som följde mig, dom tittade misstänksamt på mig och jag blev galen på dom kändes det som. En av tjejerna som följde med mig sa att vi redan hade pratat med skolskäterskan och att jag skulle få komma in och äta, men det räckte tydligen inte, för en av "vakterna" frågade om någon av oss bar mitt förnamn. Jag blev lite irriterad ärligt talat och tänkte att skolan är ett fängelse med vakter och att det finns inget jag hatar så mycket som människor som inte KAN bryta sina egna principer hur fel dom än är.

Jag hoppas rektorn som inte släppte in mig från början har jättebra samvete nu.

Skolsystern ska ringa till min soc-kärring och säga till dom att nu behöver jag faktiskt pengar till mat. Något säger mig att jag kommer inte få ett jävla öre fastän jag svimmade i skolan. Dom kommer säga det är mitt problem (säger dom alltid). Eller kanske kommer dom till och med ta till sin favoritmening : "Det är ditt eget val".

Sist jag var där frågade jag dom om jag skulle behöva sno mat i affärer för att få i mig nån och dom sa att det var mitt eget val om jag ville bära mig åt så. Kärringen sa att min mamma skulle tänkt på att hon skulle kunna försörja mig innan hon skaffade mig. Denna kvinna är själv höggravid.

Jag tänkte att min pappa sa hon inget om. Jag ville döda henne i alla fall. Om någon vet till vilken instans man anmäler soc så kontakta mig, tack.

Ush, jag mår inte alls bra ac detta. Vet att jag är känslig och blir lätt yr. Jag har försökt säga till innan att jag är rädd att nåt ska hända, till exempel ska svimma (har hänt innan, fast det var några år sen). Ingen har lyssnat. Dom tror ungefär att jag låtsas vara hungrig för att få uppmärksamhet.

Dagens stora gåta: Vad gör man som skolpersonal om en elev svimmar i skolan pga att denne inte har råd med mat?
Svar: Uppenbarligen inget akut i alla fall.

Jag pratade med en kompis vars mamma är sukgymnast och hon berättade att när kroppen har helt slut på näring det kan bulta i huvet och man börjar skaka. Det kändes väldigt bekant.

Jag har inte berättat för pappa än. Han blir så ledsen nör det händer mig nåt... Berättade för Mamma och hon frågade om jag ville cykla hem till henne och äta fisksoppa. Jag orkade inte ens förklara att jag i stort sett är vegetarian, utan sa bara att jag skulle hem och vila mig och absolut inte orkade ränna över hela stan för lite fisksoppa. En timme senare, när jag just somnat ringde hon och väckte mig för att berätta det fanns en lägenhet, en tvåa, i kvarteret intill där hon bor som var mycket billigare hyra en det jag betalar nu. Det kändes som hon försökte ge mig jättedåligtsamvete och säga att jag får välja på att bo kvar eller ha pengar till mat. Jag försökte förklara att jag orkar inte flytta en gång till nu att det är så jobbigt. Då sa hon att det är ju inte alls jobbigt eftersom andra människor bär mina möbler. Försökte förklara att jag har flyttat typ 7 gånger dom senaste 5 åren och att nu orkar jag inte ha mina saker i oordning mer. Hon ville inte alls förstå, kändes det som. Tillslut blev jag så arg och ledsen att jag orkade inte mer utan sa till henne att jag faktiskt svimmat i skolan idag och att hon skulle lämna mig ifred. Sen la jag bara på.

Det kommer bli så jobbigt att gå tillbaka till skolan efter detta. Tur vi är lediga på Torsdag. Alla i klassen var jättesnälla och förstående, jag tror många vet hur jag har det, men det är ändå jobbigt. Jag vet att jag hörde när jag låg där på golvet att en tjej sa att jag kanske skämdes "för det som hade hänt". Jag tänkte att om det är någon som borde skämmas så är det väl i alla fall inte jag.

Vad ska hända nu egentligen? Soc har sagt innan detta hände dom ska påbörja en utredning på mig. (För femtioälfte gången). Jag försökte säja att jag redan är utredd från topp till tå, att dom redan vet mer om mig än vad jag ens vet om mig själv. Jag sa hela tiden jag är hungrig och jag vill bara ha pengar till mat, men dom lyssnade inte alls. Jag försökte berätta jag är ofta yr för jag inte äter, men nä, det var mitt eget problem sa dom. Fortfarande jag är bara rädd nåt mer ännu värre ska hända.

Jag undrar hur långt det ska behöva gå innan någon hjälper.




[ursäkta språket, jag har sovit nästan hela eftermiddagen och känner mig fortfarande ganska medtagen]