Thursday, November 30, 2006

Krama nazisterna och pussa deras skosulor

Klassen fick gå på ett föredrag om "högerpopulistiska" partier i Europa och Sverige. Inget fel i det, visserligen.

Föreläsare: en ung tjej, Sigrid Saveljeff, doktorand vid Malmö Högskolas utbildning IMER, Internationell Migration och Etniska Relationer samt en äldre man vid namn Björn Fryklund, som enligt allt att döma är någon sorts professor i ämnet och undervisar vi IMER.

Den unga tjejen börjar med att föredra om "läget" i Europa gällande högerpopulistiska partier. Hon berättar mycket kortfattat om Lega Nord i Italien, FPÖ i Österrike och Front National i Frankrike. Samtliga dessa partier är väl kända för att ha en väldig främligsfientlig, och i många fall rent rasitisk prägel, vilket dock inte framkommer i föredraget. Det är också välkänt att FPÖ:s Jörg Haider såväl som Front National:s Le Pen reglebundet uttrycker åsikter som kan klassas som rent fascistiska.

Jag begrep aldrig varför man valde att kalla det högerpopulism, när vad det faktiskt handlar om är högerextremism.


Hon går dock igenom deras ideologiska utgångspunkter och tar upp saker som fosterlandet, folket och kritik mot representativ demokrati. Hon fortsätter och tar upp kritiken mot etablissemanget som är gemensamt för alla dessa partier, och jag tänker att kritisk mot etablissemannget, det är ju jag också.
När hon börjar prata om Kulturrasism kallar hon det Neorasism, vilket måhända kan vara ett etablerat uttryck i forskningsvärlden, men kanske inte bland de gymansieungdomar som dominerade bland åhörarna.
Föredraget går sedan in på de här partiernas utveckling, dock i väldigt stora drag. Det som kunde konstateras var att partierna inte blir mindre utan större.

Under hela föredraget sitter den äldre mannen på en stol under Vita duken (där en aningen bristfällig powerpointredovisning redovisas i syfte att agera hjälpmedel åt föreläsaren). Stundtals somnar han till, och vid några tillfällen hörs ett svagt vinande ljud som föjd av att micken, som är fastsatt i hans krage, pressas ned av huvudet när han somnar.

Den senare delen av föredraget handlar om hur detta tar sig uttryck i Sverige - Sverigedemokraterna, och nu går den äldre mannen (som nu vaknat) in och tar över föredraget. Vi får veta att SD bildats ur BSS, utan att det nämns ett ord om att BSS var uttalat rasistiskt. Det berättas också om framgångssagan, hur starkt SD hunnit vuxa sig under de år de funnits (sedan 1988). Vi får veta att partiet i valet 91 tog ynka två mandat, varav ett i Höör i Skåne. Vad som inte nämns är att Ny Demokrati, med samma invandringskritiska profil, samma val kom in i riksdagen. Därav SD:s dåliga resultat i det valet.

Vi får veta att partiet 94 kammar hem 1400 röster. Och att man 95 får en ny partiledare som fokuserar på att slipa partiets image utåt. Inte ett ord om att detta innebär saker som uniformförbud under partiets demonstrationer. Vi får veta att partiet 2005 valde ennu en ny partiledare: Jimmy Åkesson. Vad vi inte får veta är att även denne fortsätter slipa partiets profil utåt. Men även inåt sker nödvändiga förändringar: alkoholförbud på partiets nationella sammankomster som följd av upprepade incidenter med partimedlemmar som haft grava alkoholproblem.

Efter detta övergår föreläsaren till att plötsligt börja prata om framgångarna i termer av antalet mandat, och det publiken förstår är att SD numera har mandat en en majoritet av landets kommuner. Vad ingen förstår är att i röstantal innebär dett följande:

1998: 20 000 röster

2002: 70 000 röster

2006: 160 000 röster

Siffrorna är ungefärliga men avrundade nedåt.

Vi får också veta att Sverigedemokraterna framför allt vill gå tillbaka till tiden innan invandringen, innan brottsligheten, innan hedersmorden och jag tänker att vi i så fall landar någonstans i mänsklighetens begynnelse, eller åtminstone när människor för första gången började bosätta sig i nskandinavien. Jag tycker tilltaget verkar lite väl extremt. Inte ska vi väl behöva dansa runt som neanderthalare i små konstgjorda skinnstycken? För brottslighet har väl alltid funnits, eller? När man hör föredraget undrar man i alla fall.

Det berättas om hur Front National under valörelsen 98 finansierade stora delar av SD:s valkampanj, men inte ett ord nämns om hur man under senare år bara behöft snegla över sundet för att islamofoberna från Dansk Folkeparti ska komma springande till undsättning.

När han börjar gå igenom Sverigedemokraternas ideologiska utgångspunkter blir jag mest förvånad över att dom ens har några. Jodå, får jag veta, dom vill minsann både vill hjälpa svenska familjer som har det svårt och ha mer lag och rodning i både samhället och skolan. Jag tänker att det låter som vilket parti som helst. Fast kanske mest som Folkpartiet. Sen minns jag Tord Lindholm, Sverigedemokrat i Landskrona, och en av de vidrigaste människor jag någonsin träffat. Särskilt minns jag ett uttalade han gjorde i TV 4:as inslag efter valet. Reportern ställde den geniala frågan vilket parti som är mest lika SD varpå Tord svarar: "Ja, det är ju Folkpartiet! Det är dom vi sammarbetar mest med, och det är dom som driver mest samma frågor som oss. I alla fall här i Landskrona."

Den äldre mannen förkunnar att SD "Abslout INTE eftersträvar ett fascistiskt samhälle". Bara det att kontentan av hela deras principprogram är att vissa alla människor visserligen är lika mycket värda, men att alla dock INTE har samma rättigheter. Sicken osis. Jag inser att jag och Herr Proffessorn nog inte har riktigt samma syn på fascism.


Föredraget börjar gå mot sitt slut och den sista frågeställningen tar plats i powerpointredovsningen: "Hur kan vi bekämpa SD?"

Jag tänker att nu, äntligen kommer kanske något nytt man inte visste innan. Nu efter denna redovisning om hur stort partiet vuxit sig, vilket trots allt framgått ganska väl om det så är det enda som framgått alls, nu måste det väl komma en rejäl lösning på problemet!

Istället får jag veta att det är problematiskt att bekämpa SD eftersom de trots allt är demokratiskt valda. Jag vill minnas att Hitler också var folkvald, och föreställer mig att motståndet mot honom kanske till och med var starkare från vissa håll, än vad det som riktas mot SD är nu. Plötsligt blir jag väldigt mörkerädd trots att lokalen översvämmas av ljus.

Sen undrar jag hur demokartiskt det är när ett parti konsekvent använder sig av siffror som är flera år gamla, närmare bestämt från 1995, för att framställa Sverige som ett land med Massinvandring. Bara det att det för det första är skillnad på 1995 och 2006, och sedan att det under 95 pågick ett krig i Kosovo. År 2004 fick 87% av de sökande avslag på sina ansökningar, det känns inte som någon större massinvanmdring om ni frågar mig.

Under "attacken" i Eslöv, som också omnämns av den äldre härren som en "förståelig reaktion, dock ej acceptabel", befann sig representanter för SD från hela landet på orten för att lära sig hur man agerar i demokratiska församlingar. Bara det att dom redan var invalda i desamma. Först ställer du upp i valet, sedan far du land och rike kring och predikar siffror som är ett decennium gamla. Som resultat av lögnerna blir du invald i ex. kommunfullmäktige. Först efter detta är det dags att lära sig vad demokrati innebär och hur man agerar i en parlamentarisk församling, för hur skulle du kunna veta det innan? Demokrati var ordet.

Det visar sig att det bara finns två sätt att bekämpa SD: Antingen så stänger man ute dem och ignorerar dem, eller så bjuder man in dem till parlamentariska församlingar och låter dem visa sin politik öppet. Båda föreläsarna förordar den senare varianten, påpekar de. Att inte släppa in SD kring förhandlingsbordet framställs som otänkbart. De berättar tillsammans om hur man försökt utestänga liknande partier i andra länder med det enda resultatet att de blivit ännu större. Jag tror dem. Men de nömner också hur man i Danmark prövat motsatsen. Ja just det, tänker jag. Nu får man kanske veta att metod nummer två inte heller funkar alla gånger. Det fick vi inte. Vi fick inte veta hur det gått när man i Danmark låtit Dansk Folkeparti ta det ansvar de belagts med. Vi fick inte veta att exempelvis de som invandrat till Danmark inte får gifta sig förrän de är 24, och då helst inte med en "Dansk". Vi får inte veta hur förslagen om speciella fängelser för muslimer eller utvisning av en hel släkt om ett barn begår ett mindre brott, fått stort utrymme i Danska tidningar. Men Dansk Folkeparti har i alla fall fått komma ut med sin politik. De har fått ta ansvar. De har inte stängts ute, inte motarbetats. De har till och med få sitta med i regeringen. Och det var väl det som var det viktiga? En kränkt muslim mer eller mindre liksom.

I Disskussionerna betraktas alla frågor eller påståenden om att SD och deras kompisar kanske skulle varit ännu större om de fått breda ut sig lite varstans i samhället, som extremt avvikande, vilket de förmodligen också är i sammanhanget. Istället får vi veta att dem som förespråkar en utestängning av rtasitiska partier har ganska mycket att bevisa. Återigen tänker jag på Hitler, och att jag nog ska bevisa vadän det nu är som finns kvar att bevisa. Alla ska tycka lika dant, det är kontentan av föreläsningen. Alla ska vilja krama nazisterna och pussa deras skosulor.

Herren, som nu verkar väldigt pigg, klargör dock att man bör ta konsekvenserna av partiets politik i beaktande. Det låter verkligen ansvarsfullt när han säger det. Men jag kan inte låta bli att tänka på paradoxaliteten i att FÖRST bjuda in SD till frukostbordet, eller var man nu vill ha dem, och SEN komma på att, visst ja, hur blev det nu med konsekvenserna av er politik, hörni? Nähä, det var inte så farligt, nä då så.

Om någon ska ta ansvar för SD:s politk så är det inte dom själva, tack så mycket. Det är ungefär som om man skulle ha litat på att Hitler skulle ha stängt igen koncentrationslägren innan de började användas.

Ta mig i röven.

Men kom fan inte å klaga sen när vissa av oss kommer kunna stå upp och säga att vi kämpade emot och vägrade acceptera, mendan andra gick på kramkalas.

No comments: