IG i engelska C - here I come!

Jag kommer på allvar att få IG i Engelska C. Fuckfuckfuck.

Orsak:

1) På grund av allmän psykisk ohälsa har jag vid flera tillfällen helt enkelt inte orkat gå på lektionerna.

2) Förra torsdagen hade vi "övningslektion". Det var frivilligt om man ville gå dit, men min lärare sa åt mig att det var bäst för mig att jag kom. Frihet för vissa av oss, som vanligt alltså. Vi fick göra ett antal övningsuppgifter och jag klarade mig inte ett dugg sämre än någon annan. I slutet av lektionen sade läraren att även nästa torsdag, alltså nu i torsdags skulle vara en "övningslektion" och helt frivillig att gå på, om man kände att man behöde det. (Går man dit är man en sopa, eller en fitta, som dom säger där jag kommer ifrån, men men...) Naturligtvis försov jag mig just i torsdags och kom nästan 40 minuter försent till lektionen. Dock tänkte jag att det var tur att det inte var något tvång på att gå dit. Lugn klev jag in i klassrummet. Där sitter alla andra i gruppen knäpptysta böjda över ett pappershäfte. Jag tänker att det var ju värst vad dom var seriösa. Och vad många som pallrat sig hit frivilligt!

Det visar sig naturligtvis att läraren aviserat att hela gruppen ska ha prov. Detta har hon alltså kommit på med en veckas varsel, för att inte säga en dag. Information skulle ha legat i klassfacket. Det hade det också uppenbarligen gjort eftersom två andra från min klass var där. Till mig hade ingen sagt ett ljud.

När jag väl kom dit förklarade läraren att jag hade 45 minuter på mig att göra mitt bästa, eller så kunde jag strunta i det. det var natruligtvis helt och hållet mitt eget val!

Behöver jag påpeka att det finns få uttryck jag avskyr så mycket som att man skulle ha något att välja på här i livet? Få relationer är så maktkoncentrarade till den ena parten som relationen mellan lärare och elev. Sen finns det lärare som väljer att inte missbruka den makten. Tyvärr är dom i minoritet. Jag antar att frästelsen är alltför stor. Varför inte jävlas med folk om man kan, liksom.

Jag frågade hur som helst om jag inte kunde få göra provet vid ett annat tillfälle och förklarade viskade att ingen upplyst mig om att det skulle vara något prov den dagen. Läraren vägrade naturligtvis och tyckte jag fick skylla mig själv som inte kommigt dit i tid. Så var det med den frivilligheten...


Dagens stora fråga är förstås: Borde sånt få hända? Jag ligger redan jävligt risigt till i Engelskan. Jag fattar inte hur jag kunde vara så dum att jag valde kursen från första början. Bara det att jag aldrig haft några problem med engelska eller med att lära mig språk över huvud taget. Jag började prata när jag var nio månader. (Läkarna vägrade tro på det förrän dom fick höra det inspelat på band...) Dock har mitt självförtroende på området språk bokstavligt talat sjukit till noll. Jag tror ingenting om mina egna språkkunskaper längre, eftersom jag under hela min skoltid fått höra alla fel jag gjort istället för alla rätt. Feler har nio gånger av tio varit under hörförståelse - jag hör dåligt på båda öronen och har gjort det sen födseln. Ursäkta så mycket.

Jag började läsa Engelska i årskurs ett, inte i år tre som de flesta andra. Min lågstadielärare berömde mig tidigt för att jag lärde mig språket så snabbt. När jag började tredje klass fick jag en ny lärarinna. Hon började om på noll. Det var som om ingen i klassen någonsin hade hört ett ord engelska. Två års kunskaper kastades bort. Nu skulle vi lära oss vad Cat och Dog betydde. Jag hatade det. På utvecklingssamtal efter utvecklingssamtal bad jag om att få flytta upp en klass på engelskan och ha engelska med klassen över. Varje gång svarade läraren rakt ut att jag var alldeles för dålig för det. En annan kille i klassen fick dock gå just en klass över. Han var ju så charmig och bra på språk.

När jag gick i femte klass bestämde lärarna på skolan att nu fick det bli slut på mina protester. Istället för att flyttas upp en klass bestämde dom att en gång för alla få tyst på mig genom att flytta ner mig till klassen under. Där fick jag återigen samma lärare som jag haft i lågstadiet. Hon förstog inte alls vad jag gjorde i hennes klass och påpekade att hon mindes mig som en språkbegåvning. Jag sa att hennes minne var korrekt och att jag snarare ville ha svårare undervisning än lättare. Jag gick aldrig till henes lektioner och jag vet att hon förstod mig.

En sak som sårade mig oerhört under denna tid var att mina föräldrar tids nog tog efter lärarnas förklaringar. "Hon kan för lite gramatik, hon kan för lite engelska ord, hon stavar dåligt. Hon är helt enkelt mycket sämre än de eleverna i klassen över." Mina föräldrar trodde dem och min mamma som själv är språklärare började prata om att jag inte hade "kommit över tröskeln" i engelskan än.

Att säga att jag var för dålig (när jag hörde på) hade möjligtvis varit acceptabelt - om det hade varit sant. När alla fick välja elevens val valde jag dock av någon outgrundlig anledning Engelska. Jag fick då en lärare som jobbade på en annan avdelning på skolan. Jag var den enda från min årskurs i gruppen, alla andra var ett eller två år äldre. Läraren konstaterade snabbt att jag inte hade några som helst svårigheter att hänga med i undervisningen - tvärrt om var mina kunskaper ovanligt välutvecklade, sade hon.

Jag krävde aldrig något att än att få lära mig lite engelska. Jag krävde aldrig något annat än att lära mig något mer än fraser av typen "The boy is sitting on the cloud".

Men det var tradition på skolan att göra så här. Horor, oj förlåt, flickor som ifrågasatte skulle tystas med buller och bång. De skulle tryckas ned så till den milda grad att de aldrig mer vågade tvivla på att det var dem det var fel på och inte undervisningen. Vi skulle aldrig tro att vi var något. Den som hävdade att hon kunde något var uppkäftig. Det fick jag höra fler gånger. Varje gång förstod jag inte vad jag gjorde för fel. jag påpekade bara att jag hade alla rätt på senaste läxförhöret. Jag sade bara som det var, att jag inte var ett dugg sämre än någon annan i klassen. Vad var det för uppkäftigt med det?

Än idag har jag svårt för just engelska. Kanske inte så mycket därför, men just för att ingen vågade ta mitt parti. Dom visste precis hur dom skulle göra för att få tyst på mig. När inte ens min egen mamma, som själv alltid hävdat att jag hade lätt för språk, godtog lärarnas förklaringar var det något som gick sönder. Man behandlar flickor så. Man låter dem veta att de inte ska tro att de är något. Den som säger emot är en hora.

Och frotfarande är jag en hora när min engelskalärare säger till mig att jag är en av de sämsta i klassen. Jag vet att det inte är sant. Jag vet att jag kan om jag vill. Men säger jag det är jag en hora.

Det värsta en elev kan göra i svenska skolan är att säga till sin lärare att man tycker man förtjänar ett högre betyg. Det är ett underkännande av hela systemet, en antydan om att något skulle vara fel. Ett underkännande av lärarens arbete, kunskaper och bedömningsförmåga. Läraren har väl för fan ögon och öron! Eller?

En gymnastiklärare sade till mig en gång:

Efter alla år inom idrotten kan jag se på en elev första gången de kliver in i jumpahallen om han eller hon är byggd för idrott.

Underförstått att jag inte var en av dem.

Kalla det hjärnspöken och sjuka fantasier. Men såklart har jag översatt detta till ett språk jag förstår i mitt eget huvud. Och varje gång jag kliver in i ett klassrum med en ny lärare tänker jag:

Efter alla år inom skolan kan den här läraren se vilka elever som är uppkäftiga horor och vilka som accepterar och håller käft.

Underförstått att killar aldri kan vara horor.