This is my story, then

Ibland får jag kommentarer om att jag har så negativ inställning till skolan. Folk påpekar att jag borde kunna se det positiva även om mycket är negativt. Jag är medveten om "problemet" med min totala avsaknad av vurm för skolan. Men det finns en förklaring.

I min hemby fanns bara en skola, så alla barn i trakten kände alla och alla var släkt med alla också, eller nästan.

Kommunen har förrän valet i höstas aldrig styrts av något annat än socialdemokrater och aldrig av något annat än män heller. Partiet har byggt upp ett helt system kring skolan, för att upprätthålla strukturerna. Men konstigt nog har det aldrig varit de socialdemokratiska männen som drivit på värst, utan kvinnorna inom partiet har varit de absolut främsta upprätthållarna av systemet. Jag kommer i texten att kalla dessa kvinnor för sossefittor. Det kan låta elakt, men ni kommer att förstå varför

Sossefittorna har sett till att det finns tankar och uppfattningar som blivit till regler och självklarheter. Den främsta regeln gäller hur tjejer ska behandlas, och inte behandlas i skolan. Hur har då ett parti kunnat ha ett så stort inflytande över skolan? Egentligen är det listigt uttänkt. Ordföranden för partiavdelningen är rektor på en av kommunens skolor. (Det fanns skolor i andra byar, men bara en grundskola i varje större by.) Det var inte tillåtet att byta skola eftersom det skulle se så dåligt ut på papperet. Oavsett hur mycket en elev vantrivdes, så var skolbyte något man i stort sett aldrig accepterades. Regel nummer ett löd: Det finns inga problem. Förutom tjejerna.

Regeln var givetvis motsägelsefull, men gick ut på att oavsett vem problemen gällde, så var det alltid tjejerna på skolan som var orsaken och det var dom som skulle straffas. Några följdregler efter samma princip blev således:

Mobbning är dåligt, fast i det här faller gör det inget att det pågår eftersom både offret och förövarna är tjejer

Eller

Inga elever på skolan ska behöva komma i kontakt med droger. Därför är det ett stort problem att några tjejer i årskurs 8 just är i färd med att knarka ihjäl sig, men och andra sidan är det deras problem och inte skolans.

Dock hade det varit svårt för en ensam sossefitta att hålla koll på allt som skedde på kommunens skolor. Därav fanns en princip. Under hela min skoltid där (år 0-8) såg jag samma sturkturer. Under min mellanstadietid var samtliga lärare på min avdelning mer eller mindre aktiva socialdemokrater, utom en som var trogen vänsterpartist. Alla var kvinnor, utom vänsterpartisten. Sossefittorna gaddade ihop sig så fort tillfälle gavs. De jobbade på samma arbetsplats, gick på samma möten på kvällarna och umgicks privat. På lärarmötena när de skulle diskutera elevernas situation och vilka som eventuellt mådde dåligt, fanns det istället alltid andra ämnen bokstavligt talat på tapeten, som, enligt dom, var mycket viktigare. Diskussionerna kretsade ofta kring just vilken färg man helst ville ha på tapeterna och hur man då skulle matcha det med gardinerna. Dom här "lärarmötena" hölls max en gång per månad, så det var inte många tillfällen man hade att gemensamt i lärarkåren diskutera elevernas situation. Som en följd av den politiska partidominansen var även ett annat ämne ständigt återkommande på mötena. Kvällens sossemöte på kommunen och vem som skulle säga vad, lägga vilka yrkanden, rösta på vem, och så vidare.

När killen som var vänsterpartist vid ett tillfälle tog upp på ett av mötena att även om gardinerna var jättefula så var det ett större problem att många av tjejerna i en av klasserna (min) inte verkade må sådär jättebra. Han glömde dock den lilla detaljen att Regel Nummer Ett i det närmaste var skapad av hans kära kollegor. Att tjejerna mådde dåligt var inget problem, för det var ju tjejerna som mådde dåligt.

Lärare som inte var sossefittor utestängdes från resten av lärarkåren, tilldelades nästan aldrig några förtroendeuppdrag på skolan. Killen som var vänsterpartist fick kort efter sitt påpekande sparken på grund av "sammarbetssvårigheter". Att han aldrig haft några som helst problem att sammarbeta med eleverna på skolan spelade förstås ingen roll eftersom han hade påtalat ett problem - en obekväm sanning.


Det fanns andra lärare som var politiskt aktiva också. En kvinna, som också var vänsterpartist, slutade till slut att gå på personalmötena eftersom det inte spelade någon roll vad hon sa. Sossefittorna sa alltid emot. Två manliga musiklärare, en folkpartist och en kristdemokrat, höll sig undan så mycket de bara kunde. De utsattes ständigt för nedvärderande kommentarer då sossefittorna ansåg att musiklärarna var sämre lärare eftersom de lärde ut i praktiska ämnen och inte teoretiska.

Och så höll det på. Men det fanns värre dimensdioner än så. Det fanns en stor medvetenhet bland sossefittorna om vilka man skulle fjäska för och vilka man skulle trampa på. Alla visste spelreglerna och följde dem blint. Alla visste vilka pojkar som var söner till vilka chefer och kommuntoppar. De pojkarna skulle få ha det skoj i skolan. Ett favoritknep för sossefittorna var att dra sexistiska skämt om tjejerna, så att killarna fick något att skratta åt. Skitkul, verkligen. Killarna vred sig i alla fall av skratt varenda gång. Sossefittorna visste också vilka pampgubbar man skulle suga kuk på för att få högre lön. Och hela tiden gick deras beteende ut över tjejerna. Killarna i klassen började så småningom bete sig likadant och behandla tjejerna likadant som lärarna gjorde. Naturligtvis.

Ett barn som inte ens respekteras av de vuxna kommer såklart heller aldrig repseteras av andra barn.


När man kom upp i den ålder att det var dags för betyg gällde olika regeler för tjejer och killar, det visste alla.


Det var en självklarhet hur betygssättning skulle ske. Vem som skulle få vad, när, hur och varför. Vissa saker är mer självklara än andra. Det här var en sådan sak.

Alla ni i som tror att MKB betyder Malmös Kommunala Bostadsbolag - glöm det. I själva verket står det för MVG är ett KukBetyg

Det var självklart vilka som skulle få bra betyg och inte. Fick man dåliga beytg så fick man fitta. En kille som fick MVG, han har förtjänat det, men en tjej som fått samma betyg, hon har fått fitta, liksom. (Behöver väl kanappast nämna att homofobi är en huslag i området?)

En tjej kan också få bra betyg. I slöjd och hemkunskap. Men oavsett vad hon har för betyg i alla andra ämnen så har hon ju ändå fitta i något liksom. För får du G på ett prov så får du också fitta. Får du VG på en uppsats, ja, gissa vad.

Det är skillnad på folk coh folk, och det är skillnad på deras betyg också. Oavsett om bokstavskombinationerna är desamma, en tjej får alltid fitta för det är vad hon är värd. Ungefär så.

En annan regel är att tjejer inte blir horor, utan att dom är det. Det gäller bara att ta sig ur helvetet.

Var alla tjejer fittor och horor? Det beror på vem du frågar. Fast i praktiken inte. Inte dom som fjäskade och fann sig i rollen. Inte dom som var mest horor av alla. Inte sossefittorna som sög kuk på kommungubbarna för att få högre lön och inte sossefittorna som gav högre betyg till pojkarna i klassen (om deras pappor råkar ha en "högre" befattning) heller. Inte sossefittorna som diskuterade gardinfärgen på elvvårdsmötena och inte sossefittorna som kränkte tjejerna med sexualiserade kommentarer i klassrummet, för att killarna ska får något roligt att skratta åt.

Det var det aldirg dom som var hororna. Det var aldrig dom som får ta värsta smällen, utan det var tjejerna som levde med detta varje dag och lärde sig anpassa sig till det. De som tvingades lära sig att vara fitta för att överleva. Sossefittorna knäckte självförtroendet på en och så får dom en löneförhöjning som tack för sin stora sociala insats. Dom hade lyckats med sitt uppdrag. Några kvinnor mer som kan koka lunch åt ungar i matsalar istället för att kicka gubbarna i röven på samhällstoppen. I sina små kjolar och knästrumpor sprang dom omkring där och horade i personalrummen, på sossemötena och inför rektorn (som naturligtvis nästan alltid var en man). Hela tiden var deras främsta uppgift att suga kuk och koka kaffe på och åt gubbarna. Och såklart att ta ifrån unga tjejer den lilla bit av självförtroende de kunde tänkas ha kvar. Det ingick i systemet. Det gör det fortfarande. Inget har förändrats. De som kritiserar får fortfarande sparken.

Det senaste året har flera saker hänt i min hemkommun som kan kopplas till situationen som helhet.

En femtonårig tjej tog livet av sig. Hon var mobbad och gick till rketorn, som far sossefitta, och bönade och nad om att få byta klass. Alltså klass, inte skola. Rektorn vägrade. Hon var inte mobbad och var hon det var det inget problem för skolan i alla fall. Då gick tjejen hem och hängde sig i badkaret. Jag tänker ofta på henne och tänker att det lika gärna kunde varit jag eller någon annan, vem som helst nästan.

En annan tjej, på samma skola, var också mobbad och utfryst. Hon mådde fruktansvärt dåligt, skar sig och hade väldigt självdestruktivt tankesätt. Hon mådde också dilgt hemma. Hon bad om att få komma till ett familjehem på en anna ort och gå i skola där, eftersom hon bara gick i högstadiet och inte i gymnasiet. Sossefittorna på kommunen vägrade. Då blev tjejen så förtvivlad att hon gick ut i älven och försökte dränka sig. Hon var riktigt nära att lyckas, och efter detta tvingades kommunen gå med på hennes krav. Inte för att tjejen skulle överleva, utan för att kommunen annars hade fått en anmälning av socialtjänsten. Lägg märke till att vare sig kommunen eller skolan erbjuder tjejerna någon som helst alternativ hjälp för att komma till rätta med situationen. För problemet är inget problem. En död tjej mer eller mindre, liksom.

Det tredje fallet har uppmärksammats i en serie om ungdomars villkor i skolan i en av kvällstidningarna, jag tror det var Expressen. En tjej, vi kan kalla henne Ann, i en annan av kommunens skolor hade under en längre tid trakkaserats av sina klasskamrater fysiskt och psykiskt. Dom kallade henne glåpord och stal hennes saker. På sommarlovet lade klass"kamraterna" hotlappar i familjens brevlåda där det stog att om Ann komm tillbaka till skolan, skulle det gå illa för henne. Mamman klagade hos rektorn och krävde att skolan skulle ta itu med trakkaserierna, men rektorn menade att problemet inte existerade och hade det funnits något problem skulle det ha framkommit när skolan vidtog sina åtgärder "Åtgärderna" bestod i att rektorn samtalat med killarna och tjejerna som varit mest drivande i att trakkasera Ann. Dock hade ingen samtalat med Ann och frågat vad hon tyckte och vad hon ville.

Den nya terminen började efter sommarlovet, och eftersom det är skolplikt i Sverige hade Ann inget annat val än att gå tillbaka till skolan.

Trakkaserierna satte igång som vanligt. En dag kom Ann hem alldeles blodig i ansiktet. Dom andra i klassen hade kastat stenar i huvet på henne. Nu kan man tycka att skolan och kommunen borde vara skyldiga att hjälpa henne. Dröm sött, Ann är ju faktiskt tjej. Istället framhävde man från skolans sida att sitationen faktiskt blivit så mycket bättre eftersom Ann numera inte förhindrades att sitta med dom andra i matsalen. Det som i själva verket hade hänt var att Ann hade slutat gå till matsalen.

Nu såg Anns mamma ingen annan utväg än att skita i allt vad skolplikt heter och hålla Ann hemma från skolan tills ledningen kommit på bättre tankar. Detta, anser jag, är en åtgärd som troligen skulle kunna ha besparat många svenska ungdomar mycket lidande varje år. Förmodligen skulle det ha räddat livet på en hel del också.

I min hemkommun är mobbning i skolorna ett måste. Det är en förutsättning för att upprätthålla systemet. Nästan alla som mobbas är tjejer. När killarna i en klass får all uppmärksamhet börjar tjejerna rivalisera och konkurrera med varandra. Dels om killarnas uppmärksamhet och dels om lärarnas. Enda sättet att själv få så mycket uppmärksamhet som möjligt är att kränka och trycka ner tjejer.

Alltihop upprättshålls av sossefittorna. Man skulle kunna tro att det är nån gubbpamp på kommunen som ligger bakom alltihop, men i praktiken är det sossefittorna som varje dag går till sina jobb inom skolan och barnomsorgen och behandlar tjejer som luft. Tjejer finns bara där som utfyllnad åt killarna, något trevligt att titta på. I lågstadiet placeras en tjej mellan två bråkiga killar för att dämpa killarna. Plötsligt är det inte längre lärarens uppgift, utan tjejerna i klassens. Då blir det också deras fel om killarna i inte sköter sig.
På mellanstadiet delas tjejer och killar in i olika grupper på jumpan. Inte för att tjejerna ska få chans att utvecklas utan att ha nån som tafsar dem i röven, utan för att tjejerna är i vägen när killarna ska spela fotboll.


På kvällarna går samma lärare på möten och motionerar om att dra in på resurserna till tjejers fritidsverksamheter så att de ska vara ännu mer beroende av att göra "bra" ifrån sig i skolan. Problemet är bara att de aldrig kan göra något bra, eftersom då är det också fel. En av mina tjejkompisars pappa uttryckte det hela väldigt tydligt en gång:

Tejer ska inte hålla på och springa omkring och tigga uppmärksamhet inte, dom ska bara sitta still å lukta gott!

Är det konstigt att jag hatar sossefittor? Är det konstigt att jag hatar det system dom varje dag bygger upp i svenska skolan?

Ångest utav bara fan

Jag får mer och mer ångest ju mer slutet på terminen närmar sig. Betygen jag får nu ska jag leva med resten av livet. Det suger. Komvux kan man nog glömma eftersom dom ska avskaffa det så fort som möjligt.

Det sjuka är att 95% av lärarna redan bestämt sig för vad dom ska ge en för betyg. Och endå är det samma sak varenda år!

"kämpar du bara riktigt hårt nu dom sista veckorna, så ska du se att det löser sig"

Ta mig i röven, för det har aldrig fungerat! För mig har det snarare varit precis tvärrt om. Varje gång en lärare sagt så har jag givit upp resten av omvärlden för att plugga häcken av mig så jag kan få bra slutbetyg och slippa ha ångest hela sommarlovet. Istället har jag fått höra nästan varenda gång att jag faktiskt presterat sämre
de sista veckorna av terminen. Tack så mycket, det var snällt sagt. En annan favorit har varit

"Ja, det är ju trevligt att du har kämpat hårt, men tyvärr räckte det inte riktigt ända fram den här gången heller!"

Det mesta skolan har gett mig är inte kunskap, utan ångest och en nedvärderande syn på mig själv. Jag har alltid fått höra att "visst kan det hända att jag kämpar lite då och då, men nä, det räcker inte." Jag har alltid fått höra att jag aldrig räcker till. Av någon märklig anledning är det en erfarenhet jag delar med tusentals andra tjejer som genomgått svenska skolan också.

I skolan är det inte vad du gör som räknas, utan att du gör det. Det gynnar dem som har lätt för att prestera och aldrig någonsin får prestationsångest, och missgynnar på samma sätt dem som inte bara vill få saker avklarade, utan faktiskt bli nöjda med det dom lämnar in också. Det gynnar kvantitiet istället för kvalitet.


Död åt betygen säger jag bara!

Projektarbetesinlämning fredag den trettonde!

Vissa saker borde helt enkelt bara förbjudas.

Utseendefixeringens oanade höjder

Idag fick jag ett väldigt spännande brev på posten där adressören, klädaffären SISTERS berättar för mig vad jag som tjej bör prioritera de närmaste månaderna:

"Nu är det inte långt kvar till dagen då den stora sokltiden är förbi. Och som vi alla vet så finns det en sak som är viktigare än allt annat just nu - att vara rätt klädd på årets största fest!"


Jaså minsann! Tack för upplysningen. Och jag som trodde att betygen, mitt framtida liv, och att över huvud taget överleva var det viktigaste just nu. Men nu vet jag alltså. Jag måste vara "rätt" klädd på en fånig studentfest. Tack för upplysningen.

När man får såna här brev blir man ju naturligtvis vansinnigt nyfiken på vad som då är "rätt" klädsel. Svart får jag genom att vända på kortet. En bild på en person som troligen ska föreställa kvinnlig i ett gigantiskt fult kritvitt tygstycke som antagligen ska liknas vid en klänning. Jag tänker att den här madamen ser ut att ha fått med sig mormors lakan från ålderdomshemmet. "Klänningen" är i prkatiken en säck och tjejen (som inte ser normal ut för fem öre) har ett par rödprickiga klackskor på sig som hon vinglar på. Jag blir plötsligt övertygad om att kortet är taget en tiondels sekund innan tjejen fallit omkull eftersom hon omöjligt kan ha stått upp någon längre tid i den där (till)ställningen. Helt sanslöst. Till slut tänker jag att hennes skor mest liknar giftiga flugsvampar och att det är det yttersta tecknet på varför jag genast ska slänga reklamen i soptunnan.


Jag lider med alla tjejer som inte genomskådar skiten och förbannar skolan som gör så jävla mycket ståhej över studentbalar och annat patetiskt.

Lärarens bibel: Handbok i dubbelmoral

Tidligen passar det att bry sig ibland. Efter att jag svimmade har jag plötsligt börjat få små antydande kommentarer från lärare som inte var på platsen när det hände, aldrig sagt något liknande tidigare eller ens visat att de reagerat på att man befunnit sig i klassrummet, typ. Ytterst märkligt om, ni frågar mig. Plötsligt får man försiktiga kommentarer som "jo jag har förstått att du kanske inte mår så .. öh.. bra..."

Gratulerar. Kan det kanske vara därför jag inte kommit på dina lektioner dom senaste två veckorna också, kanske?, har man lust att svara.

Men, nej man måste lära sig låta bli att säga vad man tänker. På 2000-tusentalet ska alla utbildning vara en marknad och eleverna är kunder i olika företag. Men glöm uttryck som att "kunden har alltid rätt". Helt fel, naturligtvis, Läraren har alltid rätt, är nog snarare det som gäller numera.

Jag blir lite irriterad när jag får höra bakvägen att saker diskuterats bakom min rygg. Vill man veta något, framföra sina innersta tankar eller kanske till och med känner sig manad att komma med någon form av URSÄKT, så är man hjärtligt välkommen att ringa, eller dyka på mig i skolan. Har man inte stake nog att säga det till mig personligen så kan man ärligt talat hålla käften.

Uppenbarligen har saken diskuterats bland skolans personal, men man kan ju undra på vilket sätt. Man kan också undra vem som egentligen har med saken att göra mer än jag själv. Det är ju inte som att folk överöser en med omsorg och helt plötsligt blir jättesnälla, utan mer som att dom oroar sig för att jag inte ska klara mitt skolarbete. För då måste dom sänka mina betyg och då kan det hända att dom själva får sämre rykte eller lön... STACKARS SATAR!
Kalla mig konspiratorisk, men till slut tycker man sig kunna se mönster i vissa saker.

En sak man i alla fall kan vara helt säker på, är att man knappast diskuterat skolans roll i det hela. Men faktum kvarstår att nästan ingen så mycket som lagt två fingrar i kors för att hjälpa mig ta mig ur min situation, förutom möjligtvis skolsystern som faktiskt är allmänt handligskraftig. Jag vet inte heller om det är skolans sak att hjälpa elever som inte kan sköta sitt skolarbete på grund av yttre omständigheter, jag vet bara att skolan har ett ansvar för eleverna så länge de befinner sig i byggnaden. När något allvarligt händer bör man således vidta åtgärder för att det inte ska hända igen. När jag tänker på det har dom slutat kräva kort till matsalen för den här gången. Jag antar att det får ses som ett framsteg.


Jag tror ändå den största skillnaden får mellan att kunna och att faktiskt vilja. Och det är också det som skiljer dom bra lärarna från dom dåliga, dom äkta från dom falska.

I boken Ondskan beskrivs hur huvudpersonen skiljer de bra lärarna från de dåliga enligt en mycket enkel princip. Dom som slår och dom som låter bli. Jag är uppvuxen med en aningen modernare variant av samma sak: Dom bra lärarna är dom som gör sådant som dom inte MÅSTE göra. Dom gör det inte för att tjäna på det själva, utan för att dom vet att det spelar roll att bry sig eller inte.

Lärare: med rätt att håna!

För några dagar sen försökte samhällsläraren pika mig på ett sätt som var något av det lägsta jag varit med om. Lektionen skulle just börja och jag kom på att jag glömt mitt block i skåpet. Sa i förbifarten att jag bara skulle springa ner och hämta det varpå läraren svarar:

- Nej, spring inte, gå. Annars kanske du TRILLAR, hähä!


Ja, det kanske jag gör. Man vet ju aldrig med såna som mig.

Snacka om slag under bältet.

Regnskogen är helt helt annorlunda!

Utsikt från borås?


Geografi ännu en gång. Läraren berättar några revolutionerande fakta om regnskogen:
- Där växer helt helt andra växter, där finns helt helt andra djur och dom har en helt helt annan temperatur!


Å jag som alltid trott att det bor isbjörnar i amazonas.